Kombinationen av bild och mer eller mindre spontant tal från kreativa människor väcker alltid tankar. Att tala själv kändes bekvämt. Jag körde manusfritt men med bilderna som stolpar i en tankekedja som jag pratat igenom några gånger för mig själv. Att släppa manus är ett skönt steg på väg mot mer närvaro i ögonblicket.
Jag och ursmåländska vännen K satt sedan bredvid varandra och njöt av de bildsatta berättelserna om den småländska stenmuren, om textil, glas och keramik, om träd och trä. Alla genuina och genuint småländska material som ser ut som det de är. Inte ens Bertil Valliens svarta glas försöker lura någon. Det ser bara inte ut som annat glas.
Den presentation som bjöd mig lite motstånd och just därför gav mig mest att tänka på kom från grafiske formgivaren och animatören David Öster. Bildernas teman om retroaktiv sorg, brustna relationer och mänsklig utsatthet i mångmiljonstäder kunde jag sätta mig in i. Det jag märkte att jag reagerade på var något David sa om sitt temaval: att det deppiga kan behöva lyftas fram, att det inte ska vara så himla glatt hela tiden. Det är jag inte så säker på att jag håller med om.
Jag är den sista att uppmuntra hålla-skenet-uppe och bit-ihop. Det dröjde två år innan jag ens kunde börja släppa fram sorgen efter min mammas död. Det kostade då och det kostar nu - jag har inte den närhet i minnet av henne som jag har med min farmor till exempel, som jag kunde börja sörja redan under hennes sista dagar. Och bristen på den närheten beror inte på vår relation som levande.
Jag tror att just min mammas död gör det så tydligt för mig: som människa behöver man inte anstränga sig för att bjuda in tunga tankar och sorg i sitt liv - de kommer så gärna objudna, och då gör de det med besked.
Sorg man ska igenom - ja.
Tunga tankar som signal på att något inte är som det ska - ja.
Vardagsvariationer i humöret - ja.
Förtvivlan över att vänner man ännu inte känner har ett helvete på andra sidan jordklotet - ja.
Men nåt fokuserande på negativa känslor bara för att - nej, det har jag faktiskt inte tid med, och varför skulle jag vilja det? Om jag hade varit min mamma hade jag haft ungefär två år kvar att leva nu. Och blir jag istället så gammal som jag har planerat, ja då har jag alldeles för många små och stora sorger framför mig för att inte njuta och glädjas så fort jag hittar den minsta anledning.
2 kommentarer:
Beklagar sorgen över din mamma. Jag tror att vissa saker är så gräsliga så att de blir svårsmälta men att en del människor blir så rädda för de negativa och jobbiga så att de knappt vågar leva. Genom att "ha med sig det negativa och våga känna att det finns blir livet större och man kan njuta av de små härliga sakerna... JätteKram
Kära Sara, "mitt" första lilla barn...
Berit lever kvar hos mig. Jag är ofantligt glad och tacksam att hon fanns i mitt liv som tonåring.
Kanske ska jag äntligen ta och sticka något av det garn vi färgade hemma hos er i Nybrotrakten för lääänge sedan.
Du och jag har båda Hilma-döttrar, min är 19 år i år.
Kanske kan vi återta kontakten du och jag.
Kramar, Carin Swedberg
Skicka en kommentar