Simon rimmar i mitt hjärta

Dagens köksbestyr flyter fram på stämningarna från There goes rhymin’ Simon, Paul Simons skiva från 1973 som varit med i mitt liv ungefär lika länge. Laddad med minnes- och känslofragment som just idag når ända upp till medvetandet.

…Den luftiga sättningen som svävade särskilt lätt ur min pappas omhuldade Sonab-högtalare, oavsett hur högt man spelade. Inledningsackorden i Take me to the Mardi Gras ger mig alltid samma hisnande känsla.

…Min allvarliga pappa ovanligt glad. Inte en fördömande nyans, bara stillsamt konstaterande: ”Det här är inte nåt diskodunk.”

…Kodachrome med sin gåtfulla text som jag fortfarande sjunger med i utan att bry mig om att förstå, förmodligen delvis på låtsasengelska.

…Den lågmälda ömheten hos en far som försöker få sin son att sova i St. Judy’s comet.

… ett av min mammas struttiga dansspex till Loves me like a rock, kanske med min bror i hampan.

…Festerna där de vuxnas sorl till slut övermannade mig i soffhörnet eller under bordet. Stearinljusens lågor blev suddiga fläckar som tonade bort utan att jag märkte det.

Mammaförundran i höstmörkret

När jag fick barn första gången var jag till en början så fascinerad över det här nya livet och hennes litenhet att jag emellanåt funderade över hur det skulle bli när det lilla livet blev större. Skulle det vara lika lätt att älska en femåring, en nioåring, en fjortonåring?!! Vad gör man med dem i alla dessa olika åldrar? Eftersom jag var först ut i bekantskapskretsen hade jag ingen att fråga, ingen att spionera på. Och så gick åren och jag minns hur fascinationen över det lilla barnet övergick i stilla förundran över femåringen, nioåringen, fjortonåringen och hur jag för varje ålder och varje fas tänkte att "Wow, jamen, den här är ju den bästa!".

Idag har jag den smått svindlande förmånen att samtidigt vara mamma till fyra barn mellan snart 2 år och 21, så här får jag samtidigt uppleva de olika åldrarna i all sin charm (och, för all del, även deras mindre charmiga sidor). Den lille som överlycklig skriker "Mamma!!!" i falsett, oavsett om jag varit borta i fyra dagar eller tio minuter. Som gnuggar sin mininäsa mot min, hänger om min hals, babblar oavbrutet, aldrig kan sitta stilla och driver mig till såväl kärleksfnatt som vansinne. Sexåringen med sin första tappade tand, sina ständiga smarta kommentarer och frågor, sin hängivenhet inför alla projekt hon engagerar sig i, sin obotliga livsglädje 95% av tiden och sin lilla smultronmun som ibland nyper ihop sig nästan till osynlighet när hon de där andra 5 procenten i livet härsknar ihop över att jag inte lyssnar eller i en konflikt med storasyster. Nioåringen, hon som alltid har gett mig mest motstånd och understundom utmanar mitt tålamod till den milda grad att jag alldeles för lätt hamnar i tjat-gnat-och-skäll-fällan, men som för varje dag växer och utvecklas till en prunkande magnolia med en integritet och en empati som får mig att häpna. Tänk bara att kunna (och våga) kanalisera sin ilska till att läsa lusen av tre stöddiga sexor som retat en liten kompis!

Och så 21-åringen - hon som faktiskt inte längre är något barn, och ändå, såklart, förblir det i mitt hjärta. Hon som idag är lika gammal som jag var när jag blev gravid med henne. Magiskt. Idag har vi en relation där vi pratar mycket om det som känns viktigt för oss båda. Jag förundras över att hon på många områden i sin utveckling kommit minst lika långt som jag själv rest under dubbla tiden. Jag stöttar henne med bilskjutsar och pengalån när det kniper, hon med barnvaktshjälp och grafisk formgivning. Vi möts i musiken, i filmerna, i böckerna vi båda gillar och - nu senast - i ett gemensamt skrivprojekt som ger oss anledning att då och då ses över en kreativ lunch.

Jag är verkligen rik på riktigt!

Trådlös transmission

Åter på yogan, efter en lång tid med bara sporadiskt hemmapraktiserande. Faktiskt är det alla spirande Livstidsprojekt som för mig hit igen. Det sprudlande idébubblet är som snabba kolhydrater för min själ, än så länge utan sockersugets baksmälla. Men något säger mig att jag behöver komplettera med något fiberrikt, som fokus på fotsulornas möte med marken, för att hålla tyngdpunkten inuti kroppen och inte två meter ovanför.

Varannan fredagsmorgon inleds yogan med meditation, denna gång med kärlekstema. Jag är helt ren, utan den där rutinen som kommer när man betat sig in ett par kryss på 10-kortet – så jag sveps med utan betänkligheter.

Första steget: tänk på dig själv med kärlek. I det läget lånar jag någon annans skepnad när en välbekant vision dyker upp: Jag ser min unga mamma titta ner på knytet i famnen – som är jag – med full förundran. Det vore bra, konstaterar jag förnumstigt, om vi inte bara dokumenterade våra barn på foto och film, utan också oss själva i kärleksfullt samspel med dem. Sen går meditationen vidare.

Andra steget: tänk på en vän. Lätt att välja vem idag, för hon sitter här bredvid mig. Den nygamla, skörstarka, mildfasta vännen som jag inte känner utan och innan. Just därför.

Tredje och fjärde steget flyter ihop för min del, åtminstone i efterhand. De handlar om att föreställa sig en neutral person, som man inte har en relation till, respektive en som man ogillar – och försöka öppna kärleksflödet även till dem. Vet inte varifrån jag får bilden av traffickingoffret och hennes plågoande, som också har tvingat sig till rollen som hennes livlina. Gör det någon som helst skillnad för någon av dem – inuti eller i handling – om soluppgångens skönhet en morgon lyckas slinka förbi de tjocka försvarsvalven, in i deras medvetande? Och i femte steget, där hela världen finns med i våra tankar, gör det någon som helst skillnad att en handfull människor sitter samlade i en yogasal i Växjö och övar på att sprida kärlek?

Att gå runt sjön

… vet varje växjöbo vad det betyder; den drygt fyra kilometer långa promenaden runt Växjösjön, som börjar bara ett stenkast från stadens centrum. Där gås det, cyklas, joggas, raglas, rullas barnvagn ut mot stadsdelen Teleborg, som rymmer ett femsiffrigt antal ”vanliga” växjöbor plus hela universitetscampus med tillhörande studentkoloni.

Igår fick jag veta att det finns människor som undviker att gå runt sjön på söndagförmiddagarna, även om de egentligen skulle vilja. De upplever promenadstråket som en catwalk för de lyckade, och de räknar inte sig själva dit. Eller är det att de utgår från att andra inte gör det? Den nyseparerade kvinnan vill inte gå där ensam och möta kollegan med make och efter dem grannparet, vänligt hälsande men ändå så oåtkomliga i sin tvåsamhet. Den med dåliga tänder och slitna skor vill inte bli mätt mot andras Canada Goose-jackor och bländvita leenden.

Vad jag inte heller visste var att en promenad runt Växjösjön kan vara det avgörande tecknet på att en ny relation faktiskt är något att räkna med. En ny aspekt på Livstidsbegreppet 360-gradersmänniska: Är du beredd att gå alla de 360 graderna runt Växjösjön med mig, oavsett vem vi möter?
Sist men inte minst fick jag ett tips för promenader runt Växjösjön – eller på helt andra ställen: En vän berättar att han och hans fru går rundan runt sjön var och varannan helg. De pratar om allt möjligt utom om två saker: jobb och konsumtion. Det vill jag pröva, med ett tabuområde till: praktiska aspekter av familjelivet. Fixar man det i fyra kilometer - ja, då har man garanterat tänkt ett par nya tankar.

I väntan på prinsessa av september

Vi tar en fika, tre vänner som nästan glömt hur vi en gång lärde känna varann. Mammor är vi också alla tre, jag är den som har alla barn kvar hemma. Vi pratar om att varje ålder hos barnen bär med sig sin gåva till oss föräldrar. Man tittar skeptiskt på de där större drasuterna - åtta veckors om ens bebis är fyra veckor, 14 år om ens eget barn är 8 - och tänker "Kan det va' nåt? Så stora. Kan omöjligt vara lika mysiga  och roliga som min unge är nu." Och så kommer man dit och får ytterligare en dimension av att vara förälder, möter ytterligare en version av den där personen man känner utan och innan, men som också skapas framför ens ögon.

Om två månader är jag tonårsförälder. Jag har släppt den där drasut-rädslan, slutat leta efter bromsen, men de kommande åren bär respekt med sig. Så mycket utveckling och förändring som väntar. Och inte minst, en fas som få ser tillbaka på utan svärta i kanterna, många med betydligt mer svärta än ljuspunkter. Och där ska man vara med och försöka göra mer nytta än skada. Jag känner mig så rustad som jag kan, vad nu det betyder. Om det blir tungt ska jag tänka på, och kanske spela för henne, Peter Lemarcs sång om att släppa taget och försöka stå kvar bredvid: Älskad från första stund.

Omöjligt - faktum eller åsikt?

I många år har jag haft en liten vacker tavla på väggen i mitt arbetsrum med texten "Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!". Kanske har den - utan att jag varit medveten om det - påverkat mig mer än jag tror. I alla fall har det onekligen hänt mycket spännande de senaste åren, sådant jag nog aldrig hade trott varit möjligt om någon frågat mig för tio år sedan.

Det kan upplevas som provocerande när man hör framgångsrika människor tala om att ta ansvar och göra allvar av sina drömmar. Ha, lätt för dem att säga, som säkert glidit på en räkmacka genom livet... Alla kan väl inte bli sådär framgångsrika! Eller, kan de det? Vad betyder det att vara framgångsrik - måste det innebära ett baconfett bankkonto, ett flashigt jobb och massor av vänner? Nej, för mig innebär framgång att få syssla med sådant som man mår bra av, som ger mycket mer energi än det tar. Det kan man göra i stillhet med ett "vanligt" liv och ett "vanligt" jobb - eller genom att hänga på löpsedlarna och mingla på Bindefeldtpartyn.

Jag inspireras av att läsa om eller lyssnat till människor som har tagit sig förbi hinder, genomlevt tunga år, och hittat fram till ett liv där de känner sig framgångsrika. Två exempel: Petra Mede, som fick sin balettkarriär spolierad av en ryggskada och var sjukskriven under lång tid, men som kravlade sig ur offerkoftan och hittade fram till en verksamhet där hon roar och inspirerar (och för den delen, också provocerar!) människor runtom i landet. Lyssna på hennes Sommar från 2010 här! Karin Nordlander, en av författarna till min senaste favoritbok Drömliv, som tog en minst sagt snårig omväg runt misshandelsförhållande, kraftig övervikt och kronisk sjukdom till sitt eget drömliv, och som nu hjälper andra människor att hitta sin inre kraft. Läs hennes blogg på tidskriften MåBra här!

Två citat på samma tema kom i min väg med bara någon dags mellanrum. Först ett från Olof Röhlander ("mental styrketränare"): "Omöjligt är inget faktum - det är en åsikt!" och så ett från Maxwell Malts (ur boken Coaching - att hjälpa ledare och medarbetare att lyckas av Morten Emil Berg): "Inom dig i detta ögonblick finns kraft att göra det som du aldrig trott var möjligt. Den kraften blir din i samma ögonblick som du kan ändra uppfattning". Nu går jag vidare i livet med tanken att ingenting är omöjligt. Om inte annat så kan siktet på det omöjliga göra att jag når den allra högsta graden av det möjliga. (Och ni skulle bara veta vad som trängs på min visionstavla...)

Grattis, Tomas T!

Livstid har kanske inga Nobelnosaramtitioner à la Bromberg, men visst finns han i våra gömmor den gode Tranströmer, och det är det inte så många poeter som gör. Maria fångar upp ett favoritcitat av honom här. För mig blir han en beståndsdel i ett märkligt mentalt sammanträffande här. Kanske dags att leta fram den där pocketen igen, den som jag fick efter att lugnt och sakligt ha hyvlat av en kontrahent.

Grattis Tomas!

Tigrinnetajming

Så var det ju det där med råd och dåd å ena sidan och öppet lyssnande å den andra. När Humlan kommer hem från skolan är hon bekymrad och arg, eller snarare ledsen. Någon i skolan har retats, försåtligt när ingen vuxen ser och med ”meh, jag skojar ju bara” som skydd mot alla försök till motattack eller gränssättning. Det där känner jag igen – inte minst från vissa vuxenmiljöer – och levererar svar direkt. ”Säg såhär: Men jag tycker inte att det är roligt – så nu får du sluta!”

När jag ser Humlans förskräckta min inser jag att jag har stått lutad över henne med armarna i sidan och åska i blick medan jag har talat om exakt vad jag tycker att hon ska säga till sin skolkompis. Det var ju inte den metodiken jag skrev mig varm för häromveckan – att leverera mina ”rätta” svar på andras frågor. Äsch då, nu halkade jag dit igen, tänker jag efteråt.

Senare samma kväll kommer Humlans mag-gnag igen. Nu är jag vaken på mitt sätt att agera, ligger lågt, ställer frågor, släpper inte loss mina gissningar och förutfattade meningar. Vi landar i att det handlar om att tiden går och aldrig kommer tillbaka, ännu en sida av 10-åringens vandring från den ena existentiella insikten till den andra. Inget att göra åt, men lättare att bära om man sätter ord på’t.

Dagen efter kommer hon skuttande hem med väskan flaxande. ”Mamma, jag gjorde som du tyckte, sa till henne ordentligt. På eftermiddagsrasten spelade vi pricken och hade jättekul. Kan hon och jag va’ på tisdag?”

Och jag noterar: Lite tigrinnetakter emellanåt skadar visst inte.

Humor och sorg - komplicerad kombo

Som Maria har skrivit tidigare var omdömena från Målajords litterära salong väldigt splittrade när det gällde Sista boken från Finistère. Jag var den som satte det allra lägsta betyget, en tvåa på vår gammeldags femgradiga skala (inga grundskole- eller gymnasiereformer biter på den). Innan någon blir djupt förnärmad å Bodil Malmstens vägnar vill jag förtydliga att det är min läsupplevelse jag betygsätter, inte boken. Så har det i alla fall varit hittills – vi har lyckligtvis inte haft några böcker som jag har varit beredd att sätta mig till doms över och såga. Eller kanske bara lite, nån gång…

Nåväl, det är när betygen spretar eller är låga som diskussionerna i salongen blir som mest intressanta – ingen glömmer exempelvis Charlotte Roches Våtmarker som diskuterades livligt en decemberkväll i sken av kamin och stearinljus. Var och en av oss får verkligen tänka till och formulera sig när de igenkännande nickningarna plötsligt inte infinner sig från alla håll runt bordet.

Malmsten är en alldeles egensinnig språkvirtuos, inget snack om den saken. Här talar vi avancerad ”masturbation mentale”, som Madame C i boken kallar allt tänkande som inte leder vidare till handling. Underbar formulering för övrigt, kanske Livstids nya underrubrik? Men det är något med hennes omskrivna etiketter på personer och fenomen (de tre onda männen, staden nära Nantes) och med den ständiga repetitionen av dessa etiketter som får mig att associera till kåseriet. Ett ytligt, lätt, putslustigt kåserande över den stora sorgen? Där förlorar Bodil mig och jag henne.

Kanske är jag för funktionalistisk: Ska man igenom en sorg måste man nämna saker vid deras rätta namn, basta! Jag följer berättarjagets sorg som genom en tjock, blank glasruta. Genomskinlig, visst, men avståndsskapande. När jag cyklar hem tänker jag vidare. Just metaforen glasruta får mig att tänka på första meningen i min egodikt:
Helst vill jag
braka genom isen…

Jag tror känslan av yta skrämmer mig. Att söka skydd bakom den ägnade vi oss alldeles för mycket åt när min mamma dog. Av hänsyn till varann, tänkte vi nog, jag, min far och min bror. Efteråt har jag tänkt att vi borde satt oss runt ett bord, vi tre, med en packe hjärteknipande familjefoton, en rulle hushållspapper och rentav en flaska whiskey om det hade behövts, för att bryta igenom den där förbaskade isen. Kanske är det därför jag inte klarar Bodil Malmstens – som jag upplever det – distanserande stilgrepp.

Att humor hjälper i sorgen, det var vi däremot helt överens om i salongen. För oss som inte finner vägen in i Malmstens version av den kombon finns exempelvis, förutom Marias favorit John Irving, Jonathan Troppers How to talk to a widower/Konsten att tala med en änkling. Och så finns ju verkligheten. Som den gången, ett halvår efter min mammas död, när hennes gamla barndomskompis ringer och frågar efter henne. Jag blir så ställd att jag ber henne vänta ett ögonblick, håller för luren och berättar för min pappa att någon söker min mamma. Just det, att jag ber väninnan vänta ett ögonblick innan jag återkommer till luren och berättar att den hon söker inte lever längre, gör situationen än mer absurd. Och när samtalet är slut skrattar vi – sorgkantat, befriande, tillsammans.