Tigrinnetajming

Så var det ju det där med råd och dåd å ena sidan och öppet lyssnande å den andra. När Humlan kommer hem från skolan är hon bekymrad och arg, eller snarare ledsen. Någon i skolan har retats, försåtligt när ingen vuxen ser och med ”meh, jag skojar ju bara” som skydd mot alla försök till motattack eller gränssättning. Det där känner jag igen – inte minst från vissa vuxenmiljöer – och levererar svar direkt. ”Säg såhär: Men jag tycker inte att det är roligt – så nu får du sluta!”

När jag ser Humlans förskräckta min inser jag att jag har stått lutad över henne med armarna i sidan och åska i blick medan jag har talat om exakt vad jag tycker att hon ska säga till sin skolkompis. Det var ju inte den metodiken jag skrev mig varm för häromveckan – att leverera mina ”rätta” svar på andras frågor. Äsch då, nu halkade jag dit igen, tänker jag efteråt.

Senare samma kväll kommer Humlans mag-gnag igen. Nu är jag vaken på mitt sätt att agera, ligger lågt, ställer frågor, släpper inte loss mina gissningar och förutfattade meningar. Vi landar i att det handlar om att tiden går och aldrig kommer tillbaka, ännu en sida av 10-åringens vandring från den ena existentiella insikten till den andra. Inget att göra åt, men lättare att bära om man sätter ord på’t.

Dagen efter kommer hon skuttande hem med väskan flaxande. ”Mamma, jag gjorde som du tyckte, sa till henne ordentligt. På eftermiddagsrasten spelade vi pricken och hade jättekul. Kan hon och jag va’ på tisdag?”

Och jag noterar: Lite tigrinnetakter emellanåt skadar visst inte.