Vi tar en fika, tre vänner som nästan glömt hur vi en gång lärde känna varann. Mammor är vi också alla tre, jag är den som har alla barn kvar hemma. Vi pratar om att varje ålder hos barnen bär med sig sin gåva till oss föräldrar. Man tittar skeptiskt på de där större drasuterna - åtta veckors om ens bebis är fyra veckor, 14 år om ens eget barn är 8 - och tänker "Kan det va' nåt? Så stora. Kan omöjligt vara lika mysiga och roliga som min unge är nu." Och så kommer man dit och får ytterligare en dimension av att vara förälder, möter ytterligare en version av den där personen man känner utan och innan, men som också skapas framför ens ögon.
Om två månader är jag tonårsförälder. Jag har släppt den där drasut-rädslan, slutat leta efter bromsen, men de kommande åren bär respekt med sig. Så mycket utveckling och förändring som väntar. Och inte minst, en fas som få ser tillbaka på utan svärta i kanterna, många med betydligt mer svärta än ljuspunkter. Och där ska man vara med och försöka göra mer nytta än skada. Jag känner mig så rustad som jag kan, vad nu det betyder. Om det blir tungt ska jag tänka på, och kanske spela för henne, Peter Lemarcs sång om att släppa taget och försöka stå kvar bredvid:
Älskad från första stund.
1 kommentar:
Hittills känns det riktigt roligt med tonåring (även om Storebror bara är tretton än så är han mycket drasut, luktar inte längre bara hallon ;-)) Precis som du skriver så har nog alla åldrar sin charm. Han är till exempel grym på att steka palt... Kram
Skicka en kommentar