En god gråt

Inför fjällresan nästa vecka ska kängorna smörjas. Riggar upp lilla datorn i översta tvättkorgen och sätter igång Nya Klingan, drar snörena ur kängorna och plockar fram bästa lädersmörjan. Så, allt riggat, ska bara ha en trasa också.

Den är smutsig och onödigt stor som smörjtrasa – men också helt omöjlig att ta miste på. Det är resterna av tröjan jag fick i komma-hem-present när mina föräldrar hade varit i Paris på egen semester. Jag kanske var… tolv år? Min mamma hade nog valt den med omsorg, tror till och med det satt ett litet märke i någon söm, med ett namn som jag borde komma ihåg. Vit med glesa ränder i pastellfärger

Jag minns att jag var skeptisk till den i början. Och att min mamma sa – kanske lite besviken, men mest konstaterande – ”Det är sannerligen inte lätt att veta vad du kan tänkas gilla i klädväg.”

Kanske var tröjan lite ovanlig då – båtringat och trekvartsärm såg man inte till varje dag. Så småningom började jag ändå gilla den, mycket, och långt senare insåg jag att vilken stilkonsult som helst skulle rekommendera mig just båtringning och trekvartsärm. Å, vad jag önskar att du hade fått se hur många såna tröjor jag har burit genom åren! Och att du hade fått träffa mina döttrar, dina barnbarn - den ena som är näst intill omöjlig att köpa kläder till, och den andra med sin osviklig känsla för kläder, inte minst second hand-fynd, till sig själv och till mig.

Och där kommer tårarna. Inte dom där ångestfulla som vrids ur en under vånda, utan den där sorten som talar om att ursäkta, vi måste nog ut om det här ska bli riktigt bra. Så där står jag, i tvättstugan och smörjer kängor och lutar mig emellanåt över tvätthon för att inte snora i smörjfettet. Jag tänker på Medicine Storys ord: ”Jag blir glad av barns gråt. Då vet jag att läkningsprocessn är igång. Det onda har ju redan hänt.”

Den här läkningen har kommit så långt den kan tror jag, men gråtas ska det ändå ibland. En god gråt.

Höstens historier

Inom loppet av två timmar får jag höra historierna; Om mamman med en lyckad canceroperation bakom sig, men som nu kämpar varje ögonblick för att inte själv förgöras av cellgifterna. Om sonen, 35 år gammal, som faller ihop på öppen gata, slagen av stroken. Om pappan som äntligen tar sig iväg till läkaren och får värsta tänkbara besked.

Jag är inte drabbad, jag möter bara döttrarna och mödrarna. Blandningen av desperation och behärskning i deras blick. Min oändliga, fullständiga oförmåga att vara till hjälp. Och detta ska vara en del av livet!?

På vägen hem ser jag höstlöven, vackrare än någonsin just nu i sina sista ögonblick. Inte för att det hjälper. Ett. Jävla. Skit. Men jag kan se att det är vackert.

Sov gott lilla mamma

Så är vi där. Knappt tre år efter de första tecknen på att något var fel glömde min mammas hjärna till sist bort hur man gör när man lever. Idag är det två veckor sedan en infektion tog kål på den kropp som redan var så skör så skör av hennes demenssjukdom. Jag och äldsta dottern hälsade på henne dagen innan det hände, men när hon somnade in satt jag på tåget hem från Stockholm. Hon väntade inte in mig som pappa gjorde med min syster när han gick bort för femton år sedan. Först kändes det gräsligt att jag reste, men jag har kommit att acceptera att det är OK. Min fina syster var där och höll mamma i handen och alla barnen hann dit för att ta farväl av mormor.

Det är väldigt speciellt när en människa som varit dement går bort. På ett sätt har man ju redan förlorat henne för längesen. Den mamma jag kände har inte funnits på flera år. Det blir en långsam och utdragen sorgeprocess i stället för något som plötsligt överraskar. Samtidigt är det så definitivt nu. Och det känns märkligt att det nu på riktigt är jag och min syster (43 och 40 år gamla) som är familjens äldsta - även om vi i praktiken har varit det under lång tid.

En upplevelse från när pappa dog för femton år sedan återkommer: bilden av den cancersjuka pappan, den lilla fågelungen där i sängen, som sakta bleknar bort för varje dag, och in på min inre scen kliver i stället min friska, starka, snälla pappa. På samma sätt bleknar mammas sista år ganska fort när jag hamnar med en låda foton till det bildspel jag sätter ihop till minnesstunden efter begravningen. Fram träder inte bara mamman som fanns åren före sjukdomen, och som jag i ärlighetens namn upplevde som en blek kopia av sig själv sedan hennes livs stora kärlek försvunnit. Här kommer också en ung, vacker mamma som på vart och vartannat kort sitter och håller om någon av oss ungar. Bilderna från hennes älskade trädgård, där hon var drottning i grönsakslandet, och från fjällvandringarna - sällan har jag sett någon så lycklig på ett foto som hon där mitt i ljungen.

Vid minnesstunden glimtar ännu mer fram - i talet som hennes vänninna sedan sju decennier (!) håller: en mamma djupt engagerad i såväl freds- som miljöfrågor. Och så minns jag att min lilla mamma under en tid ställde upp som jourhavande medmänniska. Plötsligt har jag fått en annan bild än den jag haft under många års tid - när jag känt mig mer som mor till min mor än som dotter - och då plikt- och skuldkänslor tagit större plats i mitt hjärta än kärleken. Och tänk, då kan jag också hitta till min sorg och saknad, den som jag till en början nästan inte kunde känna. Så förlösande skönt!

Lägenheten är redan utrensad, städad och överlämnad till nästa boende (när man själv har varit en anhörig som väntat och längtat efter en vårdbostad vill man så klart göra allt för att nästa ska få komma till snabbt). Hemma hos oss är det däremot kaos. Hela huset är fyllt av möbler, lådor och kassar. Men jag, som avskyr när det är rörigt hemma, störs nu inte ett dugg. Jag tänker att jag får ta en kasse då och en låda då. Kaoset blir till ett enda stort fint minnesalbum, för överallt ser jag något som påminner om mamma: den gamla konstiga fyrkantiga stekpannan som hon stekte alla barndomens pannkakor i, hennes ringar som på slutet blev för stora för hennes smala fingrar, morfars Strindbergslampa, kartongerna med foton och brev, den gamla pigtittaren som jag speglat mig i så många gånger i mina föräldrars sovrum. Somligt ska skänkas, annat säljas - för de eventuella pengar vi får in planerar jag och min syster en egen helg då vi ska åka bort någonstans, prata och minnas tillsammans.

Begravningen är också avklarad, och den blev precis så som jag tror att mamma hade velat ha den. Med släkten och vännerna närvarande, med alla hennes älsklingspsalmer och hela släktens begravningsfavorit Bred dina vida vingar framförd av min fina Livstidsvän i kyrkan. Prästen hade ur min tvåtimmarssvada lyckats plocka fram just de bitar av mamma som kändes viktigast, som hennes kärlek till sina "länder" (kolonilotterna) och den under trettio år otroligt starka kärleken till pappa. Under minnesstunden rullade bildspelet, småflickorna sjöng om tussilago som en hyllning till sin vårblomsälskande mormor, och min syster och jag sjöng den sång som jag tillägnade min mamma där på tåget hem från Stockholm: Eva Dahlgrens Ängeln i rummet.

Sara beskrev så fint hur hon satt ett par bänkrader bakom vår familj i kyrkan och förundrades över att hela den där långa raden små och stora människor ju faktiskt var ett resultat av mamma Kersti. Tack lilla mamma för det! När jag frågar min tvååring var mormor är utbrister han tveklöst: "Himlen!" Vad skönt det känns att vi alla är överens om att mormor nu fått krypa upp i knät på morfar - där hon så ofta satt när de båda levde. Och när vi körde hem från minnesstunden, jag och flickorna, såg vi allihop hur tydligt som helst hur hon satt där på ett moln mitt i vårt synfält, vinkade och log.

Humor och sorg - komplicerad kombo

Som Maria har skrivit tidigare var omdömena från Målajords litterära salong väldigt splittrade när det gällde Sista boken från Finistère. Jag var den som satte det allra lägsta betyget, en tvåa på vår gammeldags femgradiga skala (inga grundskole- eller gymnasiereformer biter på den). Innan någon blir djupt förnärmad å Bodil Malmstens vägnar vill jag förtydliga att det är min läsupplevelse jag betygsätter, inte boken. Så har det i alla fall varit hittills – vi har lyckligtvis inte haft några böcker som jag har varit beredd att sätta mig till doms över och såga. Eller kanske bara lite, nån gång…

Nåväl, det är när betygen spretar eller är låga som diskussionerna i salongen blir som mest intressanta – ingen glömmer exempelvis Charlotte Roches Våtmarker som diskuterades livligt en decemberkväll i sken av kamin och stearinljus. Var och en av oss får verkligen tänka till och formulera sig när de igenkännande nickningarna plötsligt inte infinner sig från alla håll runt bordet.

Malmsten är en alldeles egensinnig språkvirtuos, inget snack om den saken. Här talar vi avancerad ”masturbation mentale”, som Madame C i boken kallar allt tänkande som inte leder vidare till handling. Underbar formulering för övrigt, kanske Livstids nya underrubrik? Men det är något med hennes omskrivna etiketter på personer och fenomen (de tre onda männen, staden nära Nantes) och med den ständiga repetitionen av dessa etiketter som får mig att associera till kåseriet. Ett ytligt, lätt, putslustigt kåserande över den stora sorgen? Där förlorar Bodil mig och jag henne.

Kanske är jag för funktionalistisk: Ska man igenom en sorg måste man nämna saker vid deras rätta namn, basta! Jag följer berättarjagets sorg som genom en tjock, blank glasruta. Genomskinlig, visst, men avståndsskapande. När jag cyklar hem tänker jag vidare. Just metaforen glasruta får mig att tänka på första meningen i min egodikt:
Helst vill jag
braka genom isen…

Jag tror känslan av yta skrämmer mig. Att söka skydd bakom den ägnade vi oss alldeles för mycket åt när min mamma dog. Av hänsyn till varann, tänkte vi nog, jag, min far och min bror. Efteråt har jag tänkt att vi borde satt oss runt ett bord, vi tre, med en packe hjärteknipande familjefoton, en rulle hushållspapper och rentav en flaska whiskey om det hade behövts, för att bryta igenom den där förbaskade isen. Kanske är det därför jag inte klarar Bodil Malmstens – som jag upplever det – distanserande stilgrepp.

Att humor hjälper i sorgen, det var vi däremot helt överens om i salongen. För oss som inte finner vägen in i Malmstens version av den kombon finns exempelvis, förutom Marias favorit John Irving, Jonathan Troppers How to talk to a widower/Konsten att tala med en änkling. Och så finns ju verkligheten. Som den gången, ett halvår efter min mammas död, när hennes gamla barndomskompis ringer och frågar efter henne. Jag blir så ställd att jag ber henne vänta ett ögonblick, håller för luren och berättar för min pappa att någon söker min mamma. Just det, att jag ber väninnan vänta ett ögonblick innan jag återkommer till luren och berättar att den hon söker inte lever längre, gör situationen än mer absurd. Och när samtalet är slut skrattar vi – sorgkantat, befriande, tillsammans.

Det vackraste jag läst

…på länge är bloggen om och av Micaela: På helig mark breder livet ut sina skadade vingar. Det är en sorgeblogg, en kärleksblogg, en livsblogg och en dödsblogg. Vill du känna dig mer levande än någonsin – läs då Micaelas berättelse om att dö. Den sista flamman från hennes livsbloss visar upp varje läsares liv i skoningslös blixtbelysning. Det blir fullständigt glasklart för var och en av oss vad som egentligen är viktigt, i just vårt, ditt, mitt liv. Här är ett ställe att börja läsa.

Det är en värdefull gåva vi får av Micaela, vi som aldrig ens kände henne. Men hon ger något ännu dyrbarare till sin älskade dotter och sina närmaste: Hon beskriver sin kärlek till dem och sin stora sorg över att behöva lämna dem. Jag tror att det kommer att hjälpa dem som blir kvar; inte nu när smärtan är helt överväldigande – då hjälper ingenting alls – men någon gång i framtiden, när livet obönhörligen tar fart igen.

Någon har sagt att det allra värsta i en separation inte är att man förlorar någons kärlek utan att man känner sig tvingad att försöka få stopp på sitt eget kärleksflöde. Det tror jag kan hända också när man försöker vara stark ”för varandras skull” i en livskris. För att klara det försöker man ibland strypa flödet i känslokanalerna. Visst krävs det många gånger att man biter ihop, för att orka upp om morgonen, för att få mat i magen och för att ta sig igenom ännu en dag. Men det finns inga vägar runt sorgen, den enda vägen går spik rätt igenom. När Micaela sätter ord på sorg, lycka och kärlek följer hon sin dotter och sina närmaste en bra bit på den vägen. Om något liknande skulle hända mig önskar jag mig styrkan och modet att göra som Micaela.

Mening med motgång

Många böcker jag har plöjt i jakten på mig själv har uppmanat till att lära av det jobbiga i livet, i stället för att bara sucka. Att till exempel se människor som jag har svårt för som läromästare och misslyckanden som ett sätt att utvecklas. Jag tänker på Dalai Lamas Lycka, Kay Pollacks Att växa genom möten och Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari. Men först nu, när jag lyssnar på Drömliv av Kajsa Ingemarsson & Karin Nordlander, tror jag att jag är mogen att ta till mig den tanken.

Visst, jag har i efterhand kunnat konstatera att det riktigt svåra i mitt liv, som sjukdom (se här och här) och utanförskap (se här), har gett mig tillgång till fler nyanser i färglådan. Men så nu äntligen, börjar jag kunna se alla möjliga små och stora motgångar som något som stöttar mig - och så känns livet än mera meningsfullt och magiskt. Några exempel som jag uppmärksammat nyligen:

* Under en lång period har en av våra fyra katter (som för det mesta är utomhus) kutat uppför trappan, rusat in och revirmarkerat just i ett hörn av mitt meditationsrum (där det ligger en hög med kuddar). Jag har suckat och stönat och inte orkat göra något åt det (för det hjälper ju ändå inte), men när jag äntligen tog mig i kragen, tvättade alla kuddar och skrubbade golvet, återupptäckte jag hur fantastiskt mysigt där är, och vad jag har saknat att inte använda det för meditation och kreativitet på länge. Nu har jag återerövrat mitt älskade vackra rum och sitter där och skriver och mediterar varenda kväll, och katten har slutat kissa (vilket katter annars gärna fortsätter med trots ihärdig skrubbning med miljöovänliga rengöringsmedel). Tack Linus för att du hjälpte mig att hitta tillbaka till just vad jag behövde!

* När lillkillen (och därmed jag) kämpade som värst med sömnen och nattamningen i höstas hade jag svårt att se att något positivt skulle komma ur detta, annat än möjligen att det skulle bli oerhört skönt när det var över (fast när man är mittuppi eländet känns det ju som om det aldrig ska ta slut...). Idag känner jag att den tunga tiden - förutom att skapa lättnad när vi fick sova igen - också har hjälpt mig att inse att jag är färdig med det här med bebisar och barn, en känsla som jag ett tag trodde att jag aldrig skulle uppleva. Har alltid varit rädd för att det skulle bli ett stort trauma den dag min barnafödande period i livet (20 år...) hade tagit slut. Tack Adam, för att du hjälpte mig på traven!

* En stor del av semestern hade jag problem med sömnen. Vaknade ofta på nätterna och hade svårt att somna om. Kulmen kom en natt i augusti då jag nästan inte sov någonting alls. Urjobbigt, såklart, men den natten kom ett viktigt budskap till mig som jag nu håller på att bearbeta och ska återkomma till lite senare. Efter den natten sover jag som en stock igen! Tack sömnlösheten för att du hjälpte mig att hitta hem!

* När jag skulle klippa gräset för ett par veckor sedan tänkte jag lyssna på Johan Westers sommarprogram under tiden. Men mobiltäckningen var för kass och surmulet förvägrad min viktigaste trolla-med-tråket-strategi klampade jag runt med vår gamla skorv till gräsklippare de 2,5 timmar det tar att klippa vår jättetomt. Och i tystnaden bakom slamret föll ännu några pusselbitar på plats. Tack Johan och telefonen för att ni bråkade med mig! (När jag klippte i söndags funkade det däremot alldeles utmärkt och nu passade Johans budskap än bättre in i min livssituation än det skulle ha gjort två veckor tidigare.)

Tänk om jag kunde lära mig att tänka såhär redan när det jobbiga händer, inte bara i backspegeln! En som verkar ha lyckats komma dithän i livet är skådespelaren Maria Lundqist, vilket hon berättar om i Sommarpratarna på SvTPlay. Nyskild kan hon redan se det goda hon får ut av det svåra. Exempelvis att använda den upplevda svärtan för att hämta inspiration till egna föreställning Blottad - lektionen finns precis där, nuvarande och närvarande.

Döden ger liv...

...sjunger Fred Åkerström i Bellmans sagolikt vackra epistel no. 72, Glimmande nymf. Nu är visserligen den död som Bellman syftade på av ett helt annat slag än den som jag låg och tänkte på häromkvällen när jag inte kunde somna, men det finns paralleller i detta med liv och död. Ett onödigt sorgligt tema att dra upp mitt i sommarvärmen, tänker kanske du. Räcker det inte med allt som vältrar över oss så fort vi slår på nyheterna? Men precis som händelserna i Norge har visat på hur något fasansfullt kan få världen att sluta upp, hålla varandras händer och visa att kärleken är större än hatet, kan tankarna på döden hjälpa mig i min vardag. Döden ger mig helt enkelt mera liv.

När man lyckats skapa sig en tillvaro som stora delar av tiden är så bra som min, är det lätt att bli blasé, ta saker för givna och gnälla över småsaker: ett par nätter med dålig sömn, att diskmaskinen måste plockas ur och fyllas en tredje gång samma dag, att internetuppkopplingen i köket är för dålig för att jag ska kunna lyssna på Sommar-program med musik (i mina nerladdade versioner är musiken förkortad), att min uttrampade hälkudde hindrar mig från att gå barfota på mina älskade trägolv, att jag måste skriva färdigt senaste boken mitt i semestern, och att semestern snart är slut (efter nästan sju veckor...).

Där i gnällträsket hjälper det just mig att grotta ner mig i det som varit jobbigt på riktigt, att tänka tillbaka på hur nära den där Döden har kommit mig och mina nära flera gånger:

• Mig själv för nio år sedan, då cancern fick mig att inse bräckligheten i min för-givet-tagna familjelycka.
• Min sexåring för fem år sedan, då hennes rådige far räddade livet på henne med konstgjord andning sedan hon hamnat under ytan lite för länge precis i vattenbrynet nere vid vår sjö.
• Min nioåring, den där dagen strax före jul då hon äntligen bestämde sig för att komma till världen, men krystvärkarna inte tog, hjärtljuden började gå ner och förlossningssalen plötsligt fylldes av folk, inklusive den fantastiska barnmorskan som lade sig över min mage och pressade ut den motsträviga lilla ungen med all sin kraft.
• Min tjugoåring, som i långa perioder mådde så dåligt att jag varje dag var skräckslagen att hon inte skulle orka leva mer.

Liksom Gretchen Rubin i senaste LevaPS! (nr 7/8 2011) berättar om hur ett av hennes knep för att hitta sin egen lycka är att läsa om andras tragedier och därigenom påminna sig om hur bra hon har det, ger tankarna på döden mig tillfälle att glädjas åt varje dag av detta fina liv som jag ändå lever, med alla mina kärlekar omkring mig. Om du också behöver påminnas, lyssna på Monica Nyströms Sommarprogram nästa gång du suckar dig igenom en diskmaskinsutplockning, berättelsen om hur hon blev lämnad ensam med två små barn sedan hennes man dog i hennes armar på deras sjunde bröllopsdag, och hur hon har hittat tillbaka till sin lycka.

Ja faktiskt: Ännu en dag

I dessa dagar går det inte att skriva något - som mitt förra inlägg till exempel - utan att vid genomläsning relatera det till den massiva sorg som har slagit undan fotfästet för så många föräldrar, vänner, syskon och andra anhöriga bara 40 mil härifrån. Om jag var en av dem, vad skulle jag inte ge för en håglös, regning semesterdag med alla familjemedlemmar i livet?

Själv har jag med nöd och näppe släppt in den sorgen i mig. Min starkaste impuls har istället varit önskan att spänna ut mig som en sköld runt vår öppensinnade 10-åring, som just nu har svårt för att få ihop sin världsbild till något som hamnar på plussidan. Många är de livsfilosofer i den åldern som skulle behöva en extra hud just nu, eller som kanske genom att gråta en skvätt varje kväll blir bättre och starkare människor när det är deras tur att styra världen. Det är i alla fall vad vi gör, hon och jag: gråter en skvätt och konstaterar att det känns bättre efter det, även om världens ondska, och godhet, är precis lika stor efteråt som den var innan.

Att omfamna det svåra

I min jakt på frid från det där som skaver till ibland tror jag mig ha stött på ännu ett par små pusselbitar som tillsammans lägger ihop sig till en liten del av helheten. Den första hittar jag på toaletten med senaste numret av PS! Leva och en artikel om sårbarhet. Jag läser om Brené Brown, en amerikansk forskare i socialt arbete, som efter många år i kontrollfreaksträsket insett att enda sättet att bli hel är att släppa fram sårbarheten och visa sig som den ofullkomliga men ändå älskansvärda människa hon (liksom vi alla) är. På inspirationssajten TED kan du se ett lysande bra 20-minutersföredrag med Brené, där hon presenterar sina grundteser på ett tillgängligt och underhållande sätt. Unna dig att ta dig den tiden!

Pusselbit nummer två hittar jag i senaste bokcirkelboken och den efterförljande diskussionen med vännerna i vår litterära salong. Nästan alla hade njutit av Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling (eng. How to talk to a widower) och hans förmåga att förmedla djupaste sorg på ett sätt som får oss att omväxlande gråta och skratta, men framförallt känna hur befriande det kan vara att kunna sörja på djupet. Huvudpersonen Doug släpper sannerligen fram sina känslor efter att hastigt ha blivit änkling före trettio, och ett citat från boken illustrerar det vackra och helande i sorgen. Det kommer från hans tvillingsyster Claire, som lever i ett äktenskap där man tappat bort känslorna för varandra:

...this is going to sound horrible, but instead of feeling sorry for you, I was actually envious of you. You were miserable and alone and I was fucking jealous. Because there's something beautiful in grief, isn't there? It's like mourning is your chrysalis and when the time comes you'll be reborn as this beautiful butterfly. And then I had to ask myself, when your start feeling enviuos of your fucked-up, bereaved brother, what does that say about you?

Slutsatsen (inte ny, nädå, har bloggat på liknande tema här och här, upptäcker jag, men i mitt huvud behöver sådana här icke-omedelbart-tilltalande tankar gå några varv för att fästa...): att på riktigt tillåta även mina negativa känslor - sårbarhet, misslyckande, sorg - att få roffa åt sig av utrymmet i mitt hjärta. Trots min huvudsakligen positiva grundton så kan jag inte låta bli att hålla med Barbara Ehrenreich om att det kanske inte alltid är läge att förtvivlat leta efter de positiva tankarna. Att jag - för att känna mig hel - måste våga tillåta mig att känna efter och vara närvarande även när det är de andra som vill fram. Och liksom Sara klappar sig själv på kinden när det knyter ihop sig i magtrakten, så ska jag i framtiden ge den lilla ledsna misslyckade Maria en riktigt stor kram från den stora glada kloka (hon som sitter i förarsätet just i kväll).

Å det är söndagmorgon

…och jag har vaknat alldeles för tidigt. Vanligtvis ett bra upplägg för att blogga, men kanske inte den här gången. Dels strular internetuppkopplingen, dels strular hundens mage, det senare så pass att han inte vill gå på bakbenen. Först blir jag ångestorolig. Men just då väljer internet att fungera och jag kan söka mig fram till att hundar ofta blir stela i bakkroppen när de har rejäl magknip. Hunden jag följer i en diskussionstråd var från början mycket sämre än vår verkar vara, och han blev frisk. Tack moderna tekniken för det hoppfulla beskedet!

Inget konstigt med att tankarna går till när min lillebrors hund dog. Vi var bortresta när mjölkbilen backade över den lilla taxen utan att föraren ens märkte det. Grannen hittade hunden ylandes i en stenmur dit han släpat sin obrukbara bakkropp där inte mycket kan ha varit helt.

När vi fick beskedet per telefon hade brorsan redan somnat. Jag blev säkert ledsen när jag fick veta. Men det värsta för mig var på morgonen efter, när jag och min bror vaknade på madrasserna bredvid varann. Han glad och solig, jag med den stora Vetskapen Om Att Något Har Hänt. En superlight-version av vad mina kolleger känner när de ska knacka på ett upplyst hus för att leverera ett dödsbud. Men det kändes allt annat än light just då kan jag säga. Allt annat än light.

Det värsta var ändå inte själva beskedet, utan att jag varken kände mig kapabel eller bemyndigad att berätta. Att hålla det inne, att vara falsk, att medvetet låta bli att berätta något som någon annan har rätt att veta. Jag minns inte krampen i magen, jag återupplever den med full styrka varje gång jag tänker på den här händelsen. Eller upplever något liknande. Jag vet inte hur länge det dröjde innan jag väckte mina föräldrar så att de fick berätta, men stunden innan dess glömmer jag inte.

Kanske handlar förstaraden i min presentationsdikt om det: Helst vill jag braka genom isen. Jag är mindre rädd för det iskalla vattnet där nere än för den blanka hårda ytan. Jag tror jag kommer tillbaka till det här med yta och äkta. Men nu är klockan snart nio och då kan jag ringa jourveterinären.

Pecha kucha, sorg och glädje

Igår deltog jag i Pecha Kucha Night på Utvandrarnas hus i Växjö. Som talare har du 6 minuter och 40 sekunder på dig - 20 bilder som du själv valt ut och som visas i 20 sekunder var.

Kombinationen av bild och mer eller mindre spontant tal från kreativa människor väcker alltid tankar. Att tala själv kändes bekvämt. Jag körde manusfritt men med bilderna som stolpar i en tankekedja som jag pratat igenom några gånger för mig själv. Att släppa manus är ett skönt steg på väg mot mer närvaro i ögonblicket.

Jag och ursmåländska vännen K satt sedan bredvid varandra och njöt av de bildsatta berättelserna om den småländska stenmuren, om textil, glas och keramik, om träd och trä. Alla genuina och genuint småländska material som ser ut som det de är. Inte ens Bertil Valliens svarta glas försöker lura någon. Det ser bara inte ut som annat glas.

Den presentation som bjöd mig lite motstånd och just därför gav mig mest att tänka på kom från grafiske formgivaren och animatören David Öster. Bildernas teman om retroaktiv sorg, brustna relationer och mänsklig utsatthet i mångmiljonstäder kunde jag sätta mig in i. Det jag märkte att jag reagerade på var något David sa om sitt temaval: att det deppiga kan behöva lyftas fram, att det inte ska vara så himla glatt hela tiden. Det är jag inte så säker på att jag håller med om.

Jag är den sista att uppmuntra hålla-skenet-uppe och bit-ihop. Det dröjde två år innan jag ens kunde börja släppa fram sorgen efter min mammas död. Det kostade då och det kostar nu - jag har inte den närhet i minnet av henne som jag har med min farmor till exempel, som jag kunde börja sörja redan under hennes sista dagar. Och bristen på den närheten beror inte på vår relation som levande.

Jag tror att just min mammas död gör det så tydligt för mig: som människa behöver man inte anstränga sig för att bjuda in tunga tankar och sorg i sitt liv - de kommer så gärna objudna, och då gör de det med besked.

Sorg man ska igenom - ja.
Tunga tankar som signal på att något inte är som det ska - ja.
Vardagsvariationer i humöret - ja.
Förtvivlan över att vänner man ännu inte känner har ett helvete på andra sidan jordklotet - ja.
Men nåt fokuserande på negativa känslor bara för att - nej, det har jag faktiskt inte tid med, och varför skulle jag vilja det? Om jag hade varit min mamma hade jag haft ungefär två år kvar att leva nu. Och blir jag istället så gammal som jag har planerat, ja då har jag alldeles för många små och stora sorger framför mig för att inte njuta och glädjas så fort jag hittar den minsta anledning.

Livstids julkalender: Sorgens tid

Hon berättar att hon aldrig har gråtit mer i sitt 57-åriga liv. Inte en tanke hade hon på att något kunde gå snett. Det skulle bli hennes andra barnbarn. Det var hennes andra barnbarn, en fin liten pojke, som dog helt oväntat och fortfarande oförklarligt, dagen före planerat datum.

"Jag som oroar mig för allt, alltid säger 'Kör försiktigt', funderar på vad som kan gå snett. Den här gången var jag så säker på att det skulle gå bra. På kvällen ringde min son och bara grät. Vi bara grät."

Hon låter förundrad men ändå inte ångerfull över sin brist på oro. När vi reser oss från kaffebordet har vi båda lite rödkantade ögon. Hon tillägger: "Men några enstaka gånger de senaste veckorna har jag också varit glad. Ovanligt glad."

Jag tänker att det kanske ändå blir bättre att sörja "rakt", utan inblandning av oro och reservationer i förväg, som sedan lägger sig som hinder i vägen för sorgen. Jag säger ingenting. Hur skulle jag kunna säga att något kan vara värre än det hon just nu går igenom?

Murmeldjur på besök

I min mage bor sedan någon vecka ett murmeldjur som bara vill rulla ihop sig och sova. Inte vara utåtriktad, inte prestera. Inte vara vuxen kanske? En annan teori: För mycket månad kvar i slutet av pengarna brukar man säga. Är detta ett utslag av för många arbetsdagar i slutet av vårorken?

När det gäller staplande av hypoteser är jag mig i alla fall lik även när jag är moloken. Det är typiskt mig i många lägen, men ändå ett tecken på hur ovanligt det här tillståndet är för mig. Jag inser hur stor del av tiden jag gör det jag gillar och gillar det jag gör, möter och möts för fulla segel. Jag tänker med en ödmjuk munkbugning på den som bär betydligt tyngre varelser i bröstet över längre tid, men ändå tar sig upp ur sängen och gör det man tycker behöver göras för sig själv och andra. Och som måste tycka att såna som jag är rätt påfrestande.

Jag tycker det känns bäst att se med sympati på min tillfälliga inneboende. Jag tror inte hon kan schasas ut, hon måste vilja lämna själv. Kanske är det en säsongsgäst? Visst har hon varit här förut i maj? Min mamma dog en solig och klar majdag. Åter till min första hypotes – inte vilja vara vuxen. I maj för 22 år sedan tog jag ett stort och helt ofrivilligt steg mot att bli vuxen. Inte det första men garanterat det tyngsta. Är det det som söker sig till ytan?

Whatever, säger murmeldjuret. Kan vi inte sova nu?

Den där dikten igen...

Tänker vidare på dikten i förra inlägget. Den handlar om barnets rätt att vara självklart centrum i sin egen tillvaro, och bra nära kärnan i de omkringvarande vuxnas. För barnet är det de andra som försvinner, även om alla runtomkring tycker att det är barnet som gått vilse.

Såhär fantastisk är jag
Jag vill sitta i ditt knä

Såhär fantastisk är jag
Vad du skulle sakna mig
om du försvann

Dikten handlar också om något annat. Som jag skrev kom dikten till någonstans i sorgearbetet efter min mamma, som dog när jag var 19 år och min bror tre år yngre. Jag brukar tänka att hon var bättre på att leva än på att dö, min mamma. Och måste man välja är det förstås att föredra framför motsatsen. Hon var liksom så duktig och stark hela vägen till slutet. Kanske för att den vägen var så mycket kortare än vi alla trodde.

Efter lång tid förstod jag att mina svårigheter att sörja henne berodde mycket på att hon aldrig visade sig svag, eller ledsen för att hon skulle skiljas från mig, från oss. När jag kunde bli riktigt förbannad på henne för det kunde jag först komma igång och sörja, sedan förlåta. Hon gjorde ju så gott hon kunde. Hon var säkert rädd och ledsen för att förlora oss och för att vi skulle förlora henne, men hon trodde det var rätt att visa sig stark, eller vågade inte släppa kontrollen av rädsla för att aldrig hitta den igen.

Till slut blev jag trygg i den övertygelsen. Vad du skulle sakna mig om du försvann.

Jag letar bland mina dammiga böcker och hittar den jag letar efter och som stödjer mig i tesen att det är bättre att bryta ihop än att bita ihop, i de här allvarliga sammanhangen också. Gör dig inte stark med ursäkten att det är för någon annans skull! Läs hellre Marianne Fredrikssons beskrivning av sorgen efter Kain i Noreas saga.

En positiv grundton

Jag tror att jag är en i grunden positiv människa. Självklart gnäller jag, tjurar, deppar, bråkar som alla andra, men större delen av tiden tycker jag ändå att det är väldigt roligt att leva. Och då har knappast just mitt liv varit någon rosenbeströdd autostrada - jag har fått min beskärda del av sorger, i form av mobbing, skilsmässa, en pappa som dog alltför tidigt, en mamma som jag varit mer mamma än dotter till i många år, dålig ekonomi, en arbetssituation och inre krav som nästan drev mig in i väggen, cancer, en dotter som stundtals mått så dåligt att jag fruktat för hennes liv... Been there, done that!

Ändå tycker jag att jag har haft ett bra liv - som bara blir bättre och bättre! Jag tror att mycket handlar om den där positiva grundtonen, som gör att jag t.ex. för det mesta ser nya arbetsuppgifter som utmaningar och nya bekantskaper som något spännande och berikande. Jag blir också allt bättre på att uppskatta små anledningar till vardagsglädje, och varje kväll samlar jag några sådana i min "må-bra-bok". Vill också gärna tänka att positiva tankar bidrog till mitt tillfrisknande efter cancerbeskedet för sju år sedan.

Kanske är grundtonen också det som - vid sidan av musiken, litteraturen och politiken - en gång i tiden fick mig och min man att hitta varandra där på kursen i litteraturvetenskap. Jag minns att jag den där gången för mer än 13 år sedan förutom att tycka att han sjöng som en gud och hade schyssta värderingar också uppskattade hans sätt att se på livet och människorna med värme och tillförsikt.

Idag har vi två (och snart tre) barn tillsammans, och häromdagen pratade vi om vikten av att försöka förmedla vår förmåga att - med Kaj Pollacks ord - välja glädjen. Vi busar och skrattar mycket i vår familj (samtidigt som vi såklart också bråkar och skäller som alla andra), men en ännu mer medvetet konkret strategi är att varje kväll vid nattningen prata med barnen om vad som varit roligt under dagen. Hur måndagstrist eller jobbigt det än har varit försöker vi tillsammans hitta något att glädjas åt - vilket inte innebär att vi inte också kan prata om ledsamheter. Men vi tror som någon (var det Dalai Lama?) har sagt att de negativa ingredienserna i våra liv är vi människor så bra på att älta ändå, så dem behöver vi inte anstränga oss för att minnas.

Att en positiv livssyn är bra för hälsan verkar också vara en ganska etablerad uppfattning. I KBT-psykologen Anna Kåvers nya bok Himmel, helvete och allt däremellan, som jag ännu inte har hunnit läsa men är nyfiken på, talas det om hur man kan leva ett skönare liv genom att förstå sitt känsloliv; identifiera och acceptera det som är jobbigt. När man har gjort det kan man gå vidare till att - med ett citat från en recension av boken i senaste numret av Leva (9/09) - fokusera på att "låta positiva känslor konkurrera ut de negativa och bli en arbetsledare i glädjens och njutningens tjänst". Det tycker jag låter som en störtskön beskrivning av livet!

Perspektiv på styrka

Jag tar till mig av Saras tips om att förlänga sommaren med några av årets bästa Sommarpratare och börjar med att lyssna på en av hennes rekommendationer, Malin Sävstam. Hon är en av alla de människor som förlorade nära och kära (i hennes fall såväl make och två av tre barn som bästa vännen med familj) i tsunamin. Även jag upplevde tunga stunder i väntan på att få återse min egen då 14-åriga dotter som var i Thailand med sin pappa och farmor, men till skillnad från Malins familj kom hon hem levande och helt utan fysiska men.

I beskrivningen till sommarprogrammet definieras Malin som en överlevare och herregud vilken gnista som bor i denna människa som har gjort en resa från djupaste helvete till någon sorts ny livskvalitet. "För varje vilsen människa finns en väg tillbaks", sjunger Mauro Scocco (i låten När det otänkbara händer) i programmet som bland annat diskuterar acceptans, ett begrepp som vi har återkommit till flera gånger här på bloggen. Lyssna på Malins sommarprogram!

Sara refererade i sitt senaste inlägg till min mentala råstyrka angående min vägran att fångas i de allmänna suckarna om det kära livspusslet, men ack så futtig den styrkan känns i skuggan av en kvinna som Malin. Och vad nyttigt det är att emellanåt konfronteras med människor som har eller har haft det riktigt, riktigt svårt. Jag ska försöka minnas Malins berättelse i stunder då jag tycker att livet är eländigt på grund av gnälliga studenter, tjafsande kollegor, bråkiga barn, utspilld mjölk eller högt bensinpris...

Om min pappa

Precis som Sara förlorade sin mamma alldeles för tidigt, miste jag min pappa för ett antal år sedan, även det i förtid. Han var visserligen 74 år, men ändå alldeles för ung för att dö. Min starka, pigga pappa, ständigt på språng (gissa varifrån jag har fått min energi?), vissnade på ett år ihop till ett litet russin. Jag fanns där när han dog, min syster och mamma likaså och han fick dö i sin egen säng, i huset som han och mamma byggt 30 år tidigare. Strax innan han tog sitt sista andetag sjöng jag hans älsklingssång - I folkviseton - för honom, med tårarna trillande nerför mina kinder. Det blev en fin avslutning, begravningen med många många gäster och I folkviseton på nyckelharpa likaså, men visst har jag många gånger önskat honom tillbaka.

Ett tag efter pappas död kunde jag känna hans närvaro, på något sätt. Jag kunde prata med honom ute i hans garage, där han haft sin älskade lilla cykelfirma och en väldigt stor del av sitt liv under många år. Men garaget röjdes ur och huset såldes. Sedan flyttade vi till vårt älskade hus på landet - och upptäckte att min farmor och farfar bott här i byn i början av seklet, och att pappas fyra äldsta syskon är födda i det lilla torpet borta vid skogsbrynet. Ett mycket märkligt sammanträffande. Den första tiden i vårt nya hus kunde jag återigen prata med pappa - ute på altanen under stjärnorna. Med åren slutade våra samtal därute och han bleknade till ett minne.

Jag vet inte varför tankarna på pappa nu kommit tillbaka till mig med förnyad kraft efter 12 år. Kanske är det för att jag så starkt känner att han borde finnas här hos oss och uppleva mitt liv med alla dessa barn (inte minst nu när ännu ett är på väg) och vårt härliga hus som jag vet att han hade älskat och hjälpt oss med så mycket han bara kunnat (när han levde kunde min pappa inte hälsa på i min lägenhet utan att hitta någon trasig glödlampa att byta). Kanske det också har att göra med att mamma håller på att bli så gammal. Hon fyllde 80 år häromsistens och har blivit väldigt glömsk den sista tiden. Hur länge kommer hon att finnas kvar här hos oss? Kanske har det också lite att göra med att min yngsta dotter plötsligt börjat prata om morfar - som hon aldrig har träffat - och ibland gråter för att hon saknar honom. Vad jag sörjer att han aldrig fick träffa mina minstingar, samtidigt som jag är tacksam över att han fick sju år med äldsta dottern.

Häromdagen besökte min syster (som till skillnad från mig alltid varit en skeptiker) ett medium och kom därifrån ganska omtumlad. Hon fick många intressanta insikter för egen del, men en sak jag fastnade särskilt för var det som kvinnan hon besökte sa om pappa. Att han finns här hos oss, att han delat min systers tunga period och gladdes åt att den är på väg att närma sig sitt slut. Kanske kan vi återuppta våra samtal på altanen. Jag saknar dig så innerligt, pappa!

Lagom mycket mening?

På lunchen går jag runt sjön. Här i stan är det ett begrepp, här där Växjösjön ansluter till stadskärnan och lyckligtvis aldrig blev igenfylld och asfalterad när det revs och expanderades i hela stan. Förslaget sägs ha varit på tal.

Jag har slitit mig loss från jobbet, stod lutad över skrivbordet och skickade mejlen jag annars var rädd att glömma, vågade inte sitta ner på stolen för då skulle jag inte ha kommit iväg. Men nu går jag här i solen och känner att min livsuppgift som professionell varelse är ganska lagom laddad med mening. Jag känner mig behövd och bekräftad men hittar samtidigt de där luckorna av frihet då jag gör som jag själv vill, då mobilen inte ringer, då jag får vara lite frifräsare.

Jag är exempelvis inte en frihetskämpe i 70-talets Chile, som måste göra ett omöjligt val: låta mina barn växa upp med frågan hur jag kunde försumma dem så för den stora Saken, eller låta dem växa upp i en omänsklig diktatur jag kanske hade kunnat hejda. Inte heller är jag arbetslös eller understimulerad anställd.

Min svärfar har inte mycket till övers för promenader, som den jag gör runt sjön. Om man måste promenera för att sysselsätta sig har man för lite mening i sitt liv tror jag han tänker. Särskilt om man använder stavar. Bättre att skrota runt i sin snickarverkstad och bygga trätrappor. Men min svärfar kör å sin sida med andra otillåtna hjälpmedel: en strävsam tax är hans alibi för att just promenera, som ju då istället blir att gå ut med hunden, dvs mycket mer meningsladdat ur hans perspektiv.

Min svärfar är inte ensam om att ha hund. Massor av folk mellan 40 och 50 år, med barn som börjar klara sig själva, skaffar hund. Det tycks ge dem ett lagom tillskott av mening i tillvaron. Själv är jag allergisk mot hundar. Och föredrar dessutom katter som jag dessvärre också är allergisk mot. Och skulle i vilket fall som helst, oavsett antal husdjur, aldrig kunna lura i mig själv att jag föredrog dem framför det som är den ultimata källan till mening i mitt liv: barn.

Den lejonkula av meningars mening som småbarnsåren var – för mig – skulle jag återvända in i utan att blinka, om bara han var beredd att följa med, han som är den ende jag vill ha med mig dit. Nu vill han inte det, och jag har kommit fram till att jag inte kan tänka mig att lura dit honom eller byta ut honom.

Än något tag hoppas jag på att han efter en planka i skallen eller annan ofarlig nära-döden-upplevelse plötsligt ska se saken my way. En stor del av mig inser att det inte kommer att hända. Emellanåt sörjer jag att det inte blev fler barn, snarare än att det inte blir fler. Men sörjer gör jag, en sorg som är på riktigt. Just eftersom dom är mina ögonstenar dom två vi har. Just eftersom det har funkat så bra och dom har varit så friska och vi är en funktionell familj och allt det där som mannen har som sina argument för att det är bra som det är, det räcker. Där står vi och hittar inte riktigt sättet att båda få lagom mycket mening.

Skrivandets välsignade kraft

Att skrivande i alla tider har varit ett sätt för oss människor att hantera våra känslor - kanske i synnerhet sorg, saknad, rädsla, frustration och vrede - är ingen nyhet. Jag har sett det på nära håll under min äldsta dotters turbulenta tonårstid, där hennes diktskrivande varit ett sätt att hantera stor smärta. Hennes poesi är enormt stark, går rakt in i mammahjärtat och har ibland gjort mig förtvivlad, men samtidigt har jag känt en lättnad i att hon hittat ett verktyg som inte skadar henne själv.

Jag har precis lyssnat klart på Marcus Birros bok Svarta vykort, vars titel är hämtad från en Tranströmer-dikt. I boken har han skrivit om sin sorg och smärta i samband med att ha förlorat två för tidigt födda barn. Utan skrivandet hade han inte klivit upp ur sängen när det var som värst: "Skrivandet och läsandet räddade mitt liv. Ännu en gång. Jag flyttade in varje uns av behörighet och anledningar att leva till litteraturen". (Och just idag läser jag på Aftonbladet att han blivit pappa - vilken tur att han skrev och överlevde!)

För egen del har jag - utöver ett och annat tämligen pinsamt diktförsök när jag mått väldigt dåligt - inte använt skrivandet så mycket på det här sättet. Däremot använder jag det sedan en tid tillbaka för att sortera mina tankar vid dagens slut. Det handlar inte om något krävande dagboksskrivande där jag måste berätta om allt som har hänt. I stället skriver jag ner några korta reflektioner kring sådant som berett mig vardagsglädje och ber (Gud? universum? mig själv?) om styrka till det jag behöver hjälp med.

Dessutom har jag - som jag bloggat om i ett tidigare inlägg - kommit att inse hur skrivandet för mig kan leda till förändrade tankemönster och beteenden. Och nu syftar jag förstås på bloggen. Gång på gång märker jag hur en massa saker som jag tidigare förstått på ett intellektuellt plan plötsligt går in i hjärteroten och blir verkliga när jag skriver ner dem och läser dem igen och igen. Tack för att du läser - jag hoppas att detta skrivande som ger mig så mycket också kan ha något litet att ge till dig!