Äkta vara III: Äkta för mig, kanske för dig?

Mera om detta med att vara äkta. Vad tycker jag är äkta hos mig själv? Det är ju bara där, gubevars, som man vet vad som är äkta och inte. Bloggen är min klickmanick i vardagen (en sån man har för att uppfostra hundar med bara uppmuntran, inga bannor), så om jag plockar fram några sätt jag känner mig äkta på, och som gör mig gott, kanske de kan bli fler och oftare återkommande?

På jobbet:
- När jag är öppen med vart jag är på väg jobbmässigt – mot chefer och kolleger. Just nu innebär det att jag vill tagga ner ett snäpp på jobbet för att kunna lägga mer engagemang på Livstidsprojekten – bok, blogg, företag, föredrag och vad det månde bliva. Och det vet alla som behöver veta det, och säkert några till. Många har sagt det förr: Det blir så enkelt om man säger hur det är för då behöver man inte komma ihåg vad man har sagt.

- När jag driver en fråga som inte följer de vanliga mönstren, där jag får olika besked från olika håll om hur den ska hanteras, vem som bestämmer och vart jag ska vända mig härnäst. Mitt bästa knep är att luska rätt på vilka jag behöver samla i samma rum för att få alla aspekter belysta samtidigt och i bästa fall komma till skott. Det här är inte bara praktiskt, det hjälper mig och alla andra inblandade att hålla oss ifrån 180-gradersbeteende (motstridiga versioner av resonemanget beroende på vilken aktör man talar med) till 360-gradersmännsikan som vi pratar om så ofta här på Livstid – den som klarar att bli sedd från alla håll samtidigt och som står för den 3D-bild som framträder.

Med barnen:
- Jag hör dottern meddela på telefon till sin kompis: ”Det skulle vara jättekul att leka med dig, men inte just idag. Jag känner för att bara vara hemma. Hur har du det i nästa vecka?” Inget jag kan ta åt mig äran för, det är hennes alldeles egna formulering. Om jag har gjort nåt så är det nåt jag inte har gjort: försett henne med påhittade ursäkter när hon inte har lust att leka, eller förebrått henne när hon väljer att avstå. En vit lögn kan visst sitta fint då och då, för både avsändare och mottagare, men jag gillar när både jag och barnen sparar dem till då de faktiskt behövs.

I vuxenrelationer:
- Jag har bestämt mig för att aldrig dölja mina klädinköp för min man, eller ”sitta och vara social” med honom (som en bekant uttryckte det) en fredagskväll fastän jag är dödstrött. Han förtjänar mer spirituellt sällskap än så! Bryter jag våra gemensamma familjeregler gentemot barnen när Mannen inte är hemma vill jag stå för det, även om det kanske inte är något jag redovisar i tre skriftliga exemplar när han kommer hem...

Några nedslag i min äkthetskarta, som den ser ut just nu. Jag säger inte att den förblir sån, eller att någon annan borde ta efter den, men så ser den ut. Kanske borde jag göra ett inlägg också om de gånger jag inte är äkta, men det blir lite knepigt. Bloggen är ju i sig ett enda stort äkthetsprojekt. Som en frisbee – 360 grader rätt ut i cyberspace.

I nästa avsnitt av äkta-serien: ett saftigt äkthetsdilemma.

Återbesök i längtansrymden

I förrgår packade jag ryggsäcken och gjorde som jag med jämna mellanrum får förmånen att göra i det jobb jag har - att resa iväg några dagar för att (i bästa fall) inspirera och inspireras tillsammans med en massa människor på en intressant konferens. Det har blivit många genom åren, det ser jag inte minst i skålen i min kontorsbokhylla, där jag samlat alla namnskyltar, som ett litet minne av alla de där kunskaperna och tankarna som vidgat sin upptäckarkrets.

För varje år jag lever och för varje unge jag föder blir det lite lite tyngre att åka iväg. Trodde nog att det skulle bli tvärtom, att jag skulle vänja mig, men jag kan konstatera att jag i stället blir blödigare. Och samtidigt, jag njuter ju så av den där lilla bubblan, där jag är bara jag och inte behöver hålla koll på en massa andra människors behov, vilket vi fantastiska kaosfamiljsmödrar alltsomoftast tycker att vi måste göra när vi är hemmavid (och ibland glömmer att jorden ofta snurrar på rätt bra ändå). Beroende på konferensens upplägg blir bubblan mer eller mindre elastisk, men jag blir allt bättre på att ta ansvar för att tänja åt mig små egenstunder, även i den mest innehållsrika och programspäckade tillställning.

Och så var det ju det där med längtansrymden, Bodil Jönssons vackra ord, ett av de där sällsynta som gör känslan som de beskriver ännu mer intensiv bara för att ordet i sig är så njutbart att tänka på eller uttala. När jag reser bort ett par-tre dagar får jag precis lagom mycket längtansrymd. Jag är borta tillräckligt länge för att verkligen sakna dem därhemma ända in i hjärteroten, men inte så länge att det hela börjar anta tandvärksproportioner. I skrivande stund sitter jag på tåget från Stockholm och njuter av min längtansrymd som om ungefär två timmar, om SJ inte hittar på något av sina hyss, ska förbytas i intensiv medveten tillsammansnärvaro. Efter en vecka då hela famljen dessutom varit sjuk kan den ju inte bli annat än njutbar! Hoppas din helg blir det också!

Äkta vara II: Vem kan man lita på?

På samma ledarskapsutbildning som jag nämner i förra inlägget gjorde vi en ledarspegel: en kursare intervjuade några av mina kolleger, medarbetare och chefer och sammanställde svaren till en spegelbild som jag fick ta del av, och jag gjorde detsamma för någon annan. En grupp nyckelord som jag sedan dess jobbar med att ta till mig är – i stigande svårighetsgrad – ärlig, hög integritet och tydlig. Ärlighet är förstås en dygd för varje duktig flicka, men kan man verkligen vara tydlig utanpå när det ibland känns inuti som att pippilottorna sitter kvar i håret och benen bara når halvvägs ner från skrivbordsstolen?

Epiteten har nu dykt upp i så många sammanhang att min motståndskraft börjar brytas ner. Ungefär som komplimanger för en näsa man alltid har haft komplex för: ska jag kämpa emot hela världen och fortsätta våndas eller ska jag bestämma mig för att världen – i detta undantagsfall – kanske har lite rätt och jag rätt fel? Och kan jag hitta några tankegångar som gör det lättare för mig att skruva lite på den här delen av min självbild? Jag har kommit på några:

- Omgivningen och jag har olika bedömningsgrunder: Den ser vissa men inte alls alla de tillfällen då det här inifrån är så uppenbart att jag fegar. Däremot ser andra de tillfällen då jag faktiskt kliver fram och tar ställning, medan de gångerna försvinner i mängden för mig. Kanske kan jag ändå hålla med om att tillfällena då jag vågar, eller bara måste, har blivit fler med åren.

- När jag ser tillbaka på mina tuffaste faser i livet så ser jag också hur jag har kommit ur dem: genom att bryta upp ytan och släppa fram det som finns under. Bryta upp, skriver jag, som om det var något jag valde. Bryta ihop är kanske mer sanningsenligt, bryta ihop så allt forsar ut och man sen kan börja om. Helst vill jag braka genom isen som jag skrev en gång i en dikt utan att förstå vad jag menade. Det har jag gjort några gånger, aldrig har det varit lätt men alltid har det blivit bättre efteråt. Kanske har det gjort mig lite mindre rädd för sanningar än jag var en gång.

- Jag belastar mig ofta med att vara för mån om att vara sams med människor, att det gör mig mindre ärlig. Men glöm inte att många av oss som vill vara sams med andra har samma behov i förhållande till oss själva. Jag hymlar inte med att jag helst vill bli älskad av alla, men måste jag välja någon är det ju ändå jag som måste stå ut med mig hela tiden. Det är vi som i samma kropp ska sova gott om natten och vakna stilla och mjukt. Kanske gör det där behovet av att vara i frid med mig själv att jag vågar ta strid oftare än jag skulle ha gjort annars.

Om jag nu tar till mig vad andra säger och mitt eget resonemang för det också med sig något annat, som inte är fullt så behagligt att tänka på: Om nu vissa (säkert inte alla man kan fråga, men vissa) envisas med att beskriva mig som ärlig och tydlig, så måste ju det vara i förhållande till något. Tänk om alla andra inte är sådär raka och starka och påtlitliga som jag alltid har trott. I så fall - borde jag lita mindre på dem än jag har gjort hittills? Men då blir ju jag mer återhållsam - och därmed mindre ärlig.

Äkta vara I: Putsa din yta

Plötsligt ramlar exemplen över mig som har med äkthet och yta att göra. I Jusek-tidningen (nr 3 2011) skriver juridikstuderande Carolina Westerlund om hur juriststudenterna ständigt uppmanas att ”bygga sina nätverk” bland kursarna. Inte skaffa vänner som man verkligen gillar, utan skapa framtida jobbgynnande kanaler. Vad gör det för klimatet när man utöver studiepressen ska känna sig tvungen att knyta kontakter med en massa folk man inte känner gemenskap med? För dem man gillar lär man ju känna ändå, eller hur?

I samma tidning kommenterar gästkrönikören Katrine Kielos ett reportage i Svenska dagbladet där Nannyakuten lär blivande barnflickor att klä sig övre medelklass, med pärlörhängen – eftersom de symboliserar moderlighet. Jag går in och läser hur SvD konstaterar att andra barnvaktsförmedlingar lär sina inhyrda hjärt- och lungräddning medan Nannyakuten lär dem gå med rätt hållning. Sedan ber jag en bön om att jag skulle känna igen och direkt avfärda en barnvakt som försöker vara någon annan – för vad händer när vi vuxna, som fäster vikt vid hållning och örhängen, när vi har gått iväg på vår fest?

Alltihop i klump får mig att fundera på min egen syn på äkthet och yta. Inte för att de båda behöver motsäga varandra egentligen, de måste bara hänga ihop på något sätt. Som någon sa på en ledarskapsutbildning: bojen som flyter på vattenytan måste vara förankrad i botten med tillräckligt kort rep – annars gör den ingen nytta som signal utan flyter bara hit och dit. Det här måste jag fundera mer på.

Boken är här!

Så har den nu kommit: boken Livstid - förundran, eftertanke, mitt i livet. Boken täcker större delen av bloggens första 1,5 år. Så småningom blir den tillgänglig på de stora nätbokhandlarna, men varför vänta på det när du kan beställa den direkt av oss!

Lite fakta: 150 kronor plus frakt kostar de 250 sidorna innanför ett omslag som Marias dotter har formgivit. Eftersom vi tror att en tankebok som den här är en perfekt present till alla möjliga bjuder vi på mängdrabatt: tre böcker för 400 kronor och fyra böcker för en femhundring.

På det viset hoppas vi också på fler vänner att resonera med här på Livstidsbloggen!

Att omfamna det svåra

I min jakt på frid från det där som skaver till ibland tror jag mig ha stött på ännu ett par små pusselbitar som tillsammans lägger ihop sig till en liten del av helheten. Den första hittar jag på toaletten med senaste numret av PS! Leva och en artikel om sårbarhet. Jag läser om Brené Brown, en amerikansk forskare i socialt arbete, som efter många år i kontrollfreaksträsket insett att enda sättet att bli hel är att släppa fram sårbarheten och visa sig som den ofullkomliga men ändå älskansvärda människa hon (liksom vi alla) är. På inspirationssajten TED kan du se ett lysande bra 20-minutersföredrag med Brené, där hon presenterar sina grundteser på ett tillgängligt och underhållande sätt. Unna dig att ta dig den tiden!

Pusselbit nummer två hittar jag i senaste bokcirkelboken och den efterförljande diskussionen med vännerna i vår litterära salong. Nästan alla hade njutit av Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling (eng. How to talk to a widower) och hans förmåga att förmedla djupaste sorg på ett sätt som får oss att omväxlande gråta och skratta, men framförallt känna hur befriande det kan vara att kunna sörja på djupet. Huvudpersonen Doug släpper sannerligen fram sina känslor efter att hastigt ha blivit änkling före trettio, och ett citat från boken illustrerar det vackra och helande i sorgen. Det kommer från hans tvillingsyster Claire, som lever i ett äktenskap där man tappat bort känslorna för varandra:

...this is going to sound horrible, but instead of feeling sorry for you, I was actually envious of you. You were miserable and alone and I was fucking jealous. Because there's something beautiful in grief, isn't there? It's like mourning is your chrysalis and when the time comes you'll be reborn as this beautiful butterfly. And then I had to ask myself, when your start feeling enviuos of your fucked-up, bereaved brother, what does that say about you?

Slutsatsen (inte ny, nädå, har bloggat på liknande tema här och här, upptäcker jag, men i mitt huvud behöver sådana här icke-omedelbart-tilltalande tankar gå några varv för att fästa...): att på riktigt tillåta även mina negativa känslor - sårbarhet, misslyckande, sorg - att få roffa åt sig av utrymmet i mitt hjärta. Trots min huvudsakligen positiva grundton så kan jag inte låta bli att hålla med Barbara Ehrenreich om att det kanske inte alltid är läge att förtvivlat leta efter de positiva tankarna. Att jag - för att känna mig hel - måste våga tillåta mig att känna efter och vara närvarande även när det är de andra som vill fram. Och liksom Sara klappar sig själv på kinden när det knyter ihop sig i magtrakten, så ska jag i framtiden ge den lilla ledsna misslyckade Maria en riktigt stor kram från den stora glada kloka (hon som sitter i förarsätet just i kväll).

Tempokompetens - ska vi byta med varann?

På lunch i min allra mest kre-entreprenöriella krets, eller Bratz-klubben som vi kallar oss till vardags (se också här). Denna gång med årets entreprenör Fredrik Bergman i heta stolen, ännu ett av våra omhuldade uttryck som helt enkelt betyder att en intressant gäst äter och pratar med oss.

Och här har vi någon som inspirerar. Som eldsjäl i Macken på Araby i Växjö möter Fredrik alla sorters människor, fast kanske mer sällan dem som har orden Lyckad och Framgångsrik tatuerade i pannan. Återanvändningsdesign, SFI-undervisning, syverkstad med mera ingår i verksamheten. Vi som bjudit in honom är - precis som Fredrik själv - påfallande genomsvenska, medelklassiga, faktiskt nu också medelålders. Vi pratar möten. Kan man på något sätt hoppa över alla de där sorteringsmekanismerna - ålder, kön, etnisk bakgrund - och hitta en liten ö att mötas på, där villkoren för en stund är lika för alla, och där ingen är mer hjälpare eller mottagare än någon annan?

Vi konstaterar att det verkligen finns underlag för en värdefull byteshandel: några av oss går på afrikansk dans för ursvenska instruktörer med A4-blad på golvet framför sig, eller åker på dyra kurser i frigörande dans. Medan andra kör ut karlarna, tar av sig slöjorna och låter musiken flöda timmavis i sträck.

Vissa människor känner sig behövda i samhället men rusar så snabbt genom livet att de klappar ihop. Andra kan konsten att stanna upp i stunden, men har aldrig byggt upp kondition nog för ett fysiskt arbete i svenskt tempo.

Fredrik konstaterar att det där med skillnaderna i inlärt tempo verkligen är påtaglig. Den märks på den kortaste promenad när han ger sig ut på studiebesök med sitt följe av mångfald. Och jag tänker lite förläget på min snabba promenad till vår lunchträff, hur jag näsan lätt i vädret seglade förbi det ena sällskapet efter det andra på Storgatan – jag var ju på väg till något viktigt. Kände mig nog ganska viktig också. Någon såg mig nog då och smålog roat: Nåväl, kanske hon lär sig någon gång. För det är ju sällan den som springer snabbast i korridorerna som tillför mest, varken på arbetsplatsen eller i livet.

Här finns det något att bygga vidare på, det konstaterar vi innan vi skiljs åt – kastar en blick på klockan och skyndar vidare åt var sitt håll.

Små avsteg

Det friskar upp med människor som bryter mot de små oskrivna reglerna som vi tror att alla andra också spelar efter. Två nyliga exempel:

• Tittar in hos en flyktig bekant för att låna en pryl. Vi pustar gemensamt över matlagning och andra hushållsbestyr. Apropå det förstnämnda säger hon utan skuggan av förlägenhet: Ja, det blir då inget handlat här förrän lönen kommer om några dagar. Till dess äter vi vad vi har hemma.


• I ett annat sammanhang berättar mitt lunchsällskap sitt livs historia i kortversion. Det framgår hur jobberbjudanden och lägenhetskontrakt har landat lägligt framför hennes fötter varje gång hon inte vetat var hon ska sätta dem härnäst. Hon beskriver själv sitt liv som en lift med räkmackan. Och: inte en enda gång sneglar hon över axeln för att se om himlen nu kommer att falla ner över hennes huvud.

Såna små händelser kan vara värda att fundera över. Varför noterar jag dem? Vad väcker de hos mig?

Jag - som inte känns vid Jante när vi möts på gatan - är ändå snabb att fiska upp ett par lagoma uppväxttrauman ur bakfickan när det känns som att allt går för bra. Pengar, som i det första exemplet, är betydligt mindre laddat, men kanske inte något jag tar upp med den jag inte känner väl. Och jag kan inte låta bli att undra: hade min bekanting gjort det om hon inte vetat att jag kunde ana att den där lönechecken är fullt tillräcklig när den väl kommer. Sånt kan jag fundera på.

På rätt plats

I solskenet på vedbacken igår kom insikten om vilken oerhört rätt plats jag känner mig på i så många delar av mitt liv. Jag lever tillsammans med en man som ger mig precis den lagoma mix av kärlek, tillhörighet och frihet som jag behöver för att känna mig trygg och samtidigt få växa. Jag har fyra barn i olika åldrar med olika egenskaper och som alla ger mig så mycket - kärlek, skratt och klokskaper - var och en utifrån sina specifika förutsättningar. Jag bor på en plats som bara känns mer och mer rätt för varje år som går. Tänk att mina barn kan få se en ko på vägen strax efter frukost och en trana på åkern under lunchen på altanen. Vilken oerhörd tur att vi bestämde oss för att korta ner äldsta dotterns åttaårskalas för att åka på husvisning den där tisdagskvällen för snart tretton år sedan... Och i vänkretsen är jag också helt rätt; jag umgås med människor som bjuder på goda samtal och fyller på mina energidepåer. Åh vad jag längtar efter att känna den här "pårättplats"-känslan på jobbfronten också!