Äkta vara III: Äkta för mig, kanske för dig?

Mera om detta med att vara äkta. Vad tycker jag är äkta hos mig själv? Det är ju bara där, gubevars, som man vet vad som är äkta och inte. Bloggen är min klickmanick i vardagen (en sån man har för att uppfostra hundar med bara uppmuntran, inga bannor), så om jag plockar fram några sätt jag känner mig äkta på, och som gör mig gott, kanske de kan bli fler och oftare återkommande?

På jobbet:
- När jag är öppen med vart jag är på väg jobbmässigt – mot chefer och kolleger. Just nu innebär det att jag vill tagga ner ett snäpp på jobbet för att kunna lägga mer engagemang på Livstidsprojekten – bok, blogg, företag, föredrag och vad det månde bliva. Och det vet alla som behöver veta det, och säkert några till. Många har sagt det förr: Det blir så enkelt om man säger hur det är för då behöver man inte komma ihåg vad man har sagt.

- När jag driver en fråga som inte följer de vanliga mönstren, där jag får olika besked från olika håll om hur den ska hanteras, vem som bestämmer och vart jag ska vända mig härnäst. Mitt bästa knep är att luska rätt på vilka jag behöver samla i samma rum för att få alla aspekter belysta samtidigt och i bästa fall komma till skott. Det här är inte bara praktiskt, det hjälper mig och alla andra inblandade att hålla oss ifrån 180-gradersbeteende (motstridiga versioner av resonemanget beroende på vilken aktör man talar med) till 360-gradersmännsikan som vi pratar om så ofta här på Livstid – den som klarar att bli sedd från alla håll samtidigt och som står för den 3D-bild som framträder.

Med barnen:
- Jag hör dottern meddela på telefon till sin kompis: ”Det skulle vara jättekul att leka med dig, men inte just idag. Jag känner för att bara vara hemma. Hur har du det i nästa vecka?” Inget jag kan ta åt mig äran för, det är hennes alldeles egna formulering. Om jag har gjort nåt så är det nåt jag inte har gjort: försett henne med påhittade ursäkter när hon inte har lust att leka, eller förebrått henne när hon väljer att avstå. En vit lögn kan visst sitta fint då och då, för både avsändare och mottagare, men jag gillar när både jag och barnen sparar dem till då de faktiskt behövs.

I vuxenrelationer:
- Jag har bestämt mig för att aldrig dölja mina klädinköp för min man, eller ”sitta och vara social” med honom (som en bekant uttryckte det) en fredagskväll fastän jag är dödstrött. Han förtjänar mer spirituellt sällskap än så! Bryter jag våra gemensamma familjeregler gentemot barnen när Mannen inte är hemma vill jag stå för det, även om det kanske inte är något jag redovisar i tre skriftliga exemplar när han kommer hem...

Några nedslag i min äkthetskarta, som den ser ut just nu. Jag säger inte att den förblir sån, eller att någon annan borde ta efter den, men så ser den ut. Kanske borde jag göra ett inlägg också om de gånger jag inte är äkta, men det blir lite knepigt. Bloggen är ju i sig ett enda stort äkthetsprojekt. Som en frisbee – 360 grader rätt ut i cyberspace.

I nästa avsnitt av äkta-serien: ett saftigt äkthetsdilemma.

Äkta vara II: Vem kan man lita på?

På samma ledarskapsutbildning som jag nämner i förra inlägget gjorde vi en ledarspegel: en kursare intervjuade några av mina kolleger, medarbetare och chefer och sammanställde svaren till en spegelbild som jag fick ta del av, och jag gjorde detsamma för någon annan. En grupp nyckelord som jag sedan dess jobbar med att ta till mig är – i stigande svårighetsgrad – ärlig, hög integritet och tydlig. Ärlighet är förstås en dygd för varje duktig flicka, men kan man verkligen vara tydlig utanpå när det ibland känns inuti som att pippilottorna sitter kvar i håret och benen bara når halvvägs ner från skrivbordsstolen?

Epiteten har nu dykt upp i så många sammanhang att min motståndskraft börjar brytas ner. Ungefär som komplimanger för en näsa man alltid har haft komplex för: ska jag kämpa emot hela världen och fortsätta våndas eller ska jag bestämma mig för att världen – i detta undantagsfall – kanske har lite rätt och jag rätt fel? Och kan jag hitta några tankegångar som gör det lättare för mig att skruva lite på den här delen av min självbild? Jag har kommit på några:

- Omgivningen och jag har olika bedömningsgrunder: Den ser vissa men inte alls alla de tillfällen då det här inifrån är så uppenbart att jag fegar. Däremot ser andra de tillfällen då jag faktiskt kliver fram och tar ställning, medan de gångerna försvinner i mängden för mig. Kanske kan jag ändå hålla med om att tillfällena då jag vågar, eller bara måste, har blivit fler med åren.

- När jag ser tillbaka på mina tuffaste faser i livet så ser jag också hur jag har kommit ur dem: genom att bryta upp ytan och släppa fram det som finns under. Bryta upp, skriver jag, som om det var något jag valde. Bryta ihop är kanske mer sanningsenligt, bryta ihop så allt forsar ut och man sen kan börja om. Helst vill jag braka genom isen som jag skrev en gång i en dikt utan att förstå vad jag menade. Det har jag gjort några gånger, aldrig har det varit lätt men alltid har det blivit bättre efteråt. Kanske har det gjort mig lite mindre rädd för sanningar än jag var en gång.

- Jag belastar mig ofta med att vara för mån om att vara sams med människor, att det gör mig mindre ärlig. Men glöm inte att många av oss som vill vara sams med andra har samma behov i förhållande till oss själva. Jag hymlar inte med att jag helst vill bli älskad av alla, men måste jag välja någon är det ju ändå jag som måste stå ut med mig hela tiden. Det är vi som i samma kropp ska sova gott om natten och vakna stilla och mjukt. Kanske gör det där behovet av att vara i frid med mig själv att jag vågar ta strid oftare än jag skulle ha gjort annars.

Om jag nu tar till mig vad andra säger och mitt eget resonemang för det också med sig något annat, som inte är fullt så behagligt att tänka på: Om nu vissa (säkert inte alla man kan fråga, men vissa) envisas med att beskriva mig som ärlig och tydlig, så måste ju det vara i förhållande till något. Tänk om alla andra inte är sådär raka och starka och påtlitliga som jag alltid har trott. I så fall - borde jag lita mindre på dem än jag har gjort hittills? Men då blir ju jag mer återhållsam - och därmed mindre ärlig.

Hur överens vill man va?

10-åringen studerar oss noga där vi står, mannen och jag, vid köksbänken och gemensamt ojar oss över något som mannen tycker är obra på jobbet. Hon kniper ihop sitt ena öga några millimeter och småler, hennes luriga min. Okej, nu kommer det något att bita i, hinner jag tänka.

”Är ni alltid överens när en av er tycker nåt på jobbet är dumt?”

Touché. Igen. Det är klart att det är skumt att vi aldrig säger ”Nej, där håller jag verkligen inte med dig. Den där killen på andra avdelningen har faktiskt helt rätt.” I alla fall om man tänker sig att samtalen har särskilt mycket med sakfrågan att göra. I själva verket handlar de mer om att få ur sig något än att ta in. I bästa fall råkar man själv kläcka en god idé av bara farten.

Det är inte länge sedan dottern slog ner på samma överdrivna samstämmighet i vår föräldrarelation till henne och lillasystern (se även här, pkt 3). ”Ni tycker ju alltid likadant.” Det fick mig att se det falska i en överdrivet slät fasad gentemot barnen. Dessvärre/-bättre är mannen och jag fortfarande oftast överens, men när vi inte är det känner jag mig ärlig mot mig själv och ser en poäng i att barnen hör oss erkänna att en fråga kan ha olika sidor.

Fast det är klart, i vissa frågor är krigslist och konspiration fortfarande det enda som gäller. Vi har ju minst en mycket skarpsinnig part på andra sidan förhandlingsbordet.