Äkta vara III: Äkta för mig, kanske för dig?

Mera om detta med att vara äkta. Vad tycker jag är äkta hos mig själv? Det är ju bara där, gubevars, som man vet vad som är äkta och inte. Bloggen är min klickmanick i vardagen (en sån man har för att uppfostra hundar med bara uppmuntran, inga bannor), så om jag plockar fram några sätt jag känner mig äkta på, och som gör mig gott, kanske de kan bli fler och oftare återkommande?

På jobbet:
- När jag är öppen med vart jag är på väg jobbmässigt – mot chefer och kolleger. Just nu innebär det att jag vill tagga ner ett snäpp på jobbet för att kunna lägga mer engagemang på Livstidsprojekten – bok, blogg, företag, föredrag och vad det månde bliva. Och det vet alla som behöver veta det, och säkert några till. Många har sagt det förr: Det blir så enkelt om man säger hur det är för då behöver man inte komma ihåg vad man har sagt.

- När jag driver en fråga som inte följer de vanliga mönstren, där jag får olika besked från olika håll om hur den ska hanteras, vem som bestämmer och vart jag ska vända mig härnäst. Mitt bästa knep är att luska rätt på vilka jag behöver samla i samma rum för att få alla aspekter belysta samtidigt och i bästa fall komma till skott. Det här är inte bara praktiskt, det hjälper mig och alla andra inblandade att hålla oss ifrån 180-gradersbeteende (motstridiga versioner av resonemanget beroende på vilken aktör man talar med) till 360-gradersmännsikan som vi pratar om så ofta här på Livstid – den som klarar att bli sedd från alla håll samtidigt och som står för den 3D-bild som framträder.

Med barnen:
- Jag hör dottern meddela på telefon till sin kompis: ”Det skulle vara jättekul att leka med dig, men inte just idag. Jag känner för att bara vara hemma. Hur har du det i nästa vecka?” Inget jag kan ta åt mig äran för, det är hennes alldeles egna formulering. Om jag har gjort nåt så är det nåt jag inte har gjort: försett henne med påhittade ursäkter när hon inte har lust att leka, eller förebrått henne när hon väljer att avstå. En vit lögn kan visst sitta fint då och då, för både avsändare och mottagare, men jag gillar när både jag och barnen sparar dem till då de faktiskt behövs.

I vuxenrelationer:
- Jag har bestämt mig för att aldrig dölja mina klädinköp för min man, eller ”sitta och vara social” med honom (som en bekant uttryckte det) en fredagskväll fastän jag är dödstrött. Han förtjänar mer spirituellt sällskap än så! Bryter jag våra gemensamma familjeregler gentemot barnen när Mannen inte är hemma vill jag stå för det, även om det kanske inte är något jag redovisar i tre skriftliga exemplar när han kommer hem...

Några nedslag i min äkthetskarta, som den ser ut just nu. Jag säger inte att den förblir sån, eller att någon annan borde ta efter den, men så ser den ut. Kanske borde jag göra ett inlägg också om de gånger jag inte är äkta, men det blir lite knepigt. Bloggen är ju i sig ett enda stort äkthetsprojekt. Som en frisbee – 360 grader rätt ut i cyberspace.

I nästa avsnitt av äkta-serien: ett saftigt äkthetsdilemma.