Präktiga familjen - gäller bara barnen?

I förra inlägget skrev jag om ilska som en mental laserstråle. En annan sort är den som lyckas se och formulera det vi alla har framför näsan men inte får grepp om. Tinni Ernsjöö Rappe slår till i en krönika i Turist (nr 1, 2011). Några utdrag: "Präktig, präktigare, präktigast så ser prispallen ut i den stora svenska medelklassföräldratävlingen. (---) Det hela är näst intill outhärdligt och vi är många som i smyg trotsar för att inte totalt duka under i Polarn & pyret-träsket. Många som shoppar tajta rutiga brallor och en alldeles för dyr bil (...)" "När det kommer till ungarna ihärdar vi dock. (---) Mamma trär på sig högklackad stövlett men klär barnen i könsneutralt och praktiskt. Pappa kollar hjärndöda realitysåpor men kottarna får inte se nåt läskigare än Spöket Laban. Mamma kör glansigt fyrhjulsdrivet men ungarna får leksaker i återbrukat trä." "Vi vet ju alla hur det skulle bli om barnen själva fick välja. (---) Det skulle bli onyttigt, plastigt, hjärnslött och könsstereotypt. Ungefär samma som vi vuxna kör med för att stå ut med vårt tillväxtfokuserade samhälle." Touché och tack, Tinni!






PS. Och just som jag skriver detta dänger Nina Björk till med en krönika i P1:s Godmorgon, världen!, där hon frågar varför vi, oavsett politisk färg tycker det är upprörande att skolbarn har olika förutsättningar i grundskolan medan vi tycker det är helt okej att en art director och en städerska har olika lön (och att AD:n har högst även när studieskulderna är avräknade). Exakt i vilken åldersgrupp har det plötsligt blivit okej med social differentiering? DS.

Hitta hem på helgen

Veckans jobbkapitel fick ingen bra avslutning, och ingen annan kan jag skylla på. Den dåliga delen: Jag kastade mig iväg från jobbet med flera säckar oknutna för att stressa iväg till – den bra delen: några timmar med precis de människor jag behöver bolla livsfrågorna med just nu. Fullt närvarande var jag inte den här gången. Jag kunde intressera mig för och följa de andras resonemang men hade inte så mycket att bidra med själv. Och efter de inspirerande timmarna malde oroskvarnen igång.

Att gå hem tidigt en hektisk dag ger samma känsla som att inse att man glömt låsa dörren hemma. Dels funderar jag förstås på om det får några konsekvenser, men kommer fram till att allt som kunde ha gjorts fredag eftermiddag lika gärna kan göras måndag morgon, den skillnaden märker bara jag själv. Dels känner jag hur det dåliga samvetet gaskar upp sig. Jag går inte hem med vetskapen att jag gjort vad jag kan för att förbereda nästa vecka, som blir både viktig och intensiv. Det blir en tråd för skuldkänslan att spinna på.

Även om jag verkligen hade tagit mig tid till summering innan jag gick hem är det svårt att trycka in paus-knappen över helgen när man är i ett skede som rör andras känslor och välbefinnande och där jag förstås är engagerad själv. Är jag dessutom arg mitt i alltihopa blir det inte lättare. De gånger jag har blivit riktigt arg på jobbet de senaste fyra åren kan nog räknas på ena handens fingrar… eller kanske båda händernas om jag verkligen skulle sätta mig och tänka efter. När det väl händer är det en både märklig och mäktig upplevelse – det känns som om en laserstråle byggs upp bakom pannbenet och vill ut. Den är fokuserad, skarp och stadig men inte det minsta brötig eller högljudd. Och den är inte så pigg på att tåla sig över helgen.

På det där sättet blir jag nästan aldrig arg hemma, kanske för att jag släpper ut energin innan den hunnit förädlas så pass. Här pyser ilskan ut som tjat och gnäll eller smäller till med blixt och dunder. Det är också så mycket mer känsla än intellekt i hemmailskan. På jobbet är det nog ungefär lika delar. Dessutom är föremålet för jobbilskan sällan personer, inte på djupet. Istället är grundbuskapet nästan alltid ”såhär kan vi faktiskt inte ha det”. Med eftertryck.

Så känns det nu i några frågor. Och samtidigt som jag i grunden är övertygad om att vi inblandade kommer att reda ut allt detta på ett riktigt bra sätt, så kan det bli lite skav i morgonsömnen av allt detta. Om jag nu inte ännu en gång lyckats spräcka ett troll genom att dra ut det i bloggljuset. Jag hoppas på det!

Delad glädje = energi

Flera helt skilda händelser idag som alla ledde mina funderarbanor i samma riktning. Först ett underbart mejl från en gammal vän som haft det motigt i sitt liv, kämpat tappert och tagit sig upp till ytan, gång på gång. Idag fick jag veta att hon väntar ett hett efterlängtat barn. Glädjen åt att hon äntligen äntligen får vara med om detta fantastiska gav mig bra vibrationer och ett leende som suttit kvar i både mungipor och hjärta hela dagen.

Inte blev jag mindre glad av att få ett par helt oplanerade timmar med älskade äldstadottern i simhallen. Att få höra henne berätta om hur hon - som också kämpat uppför den ena uppförsbacken brantare än den andra - idag cyklar nerför backarna i medvind minst lika ofta som det bär uppåt. Vilken lättnad för en mamma som under flera år ägnat större delen av sin vakna tid åt oro för guldklimpen, och vilken ynnest att få ta del av hennes personliga utveckling.

Så mycket positiv energi som kommer ur förmågan att glädjas åt andras glädje, lycka och framgång. Och så ledsamt det då är att stöta på motsatsen, vilket jag också gjort idag. En annan god vän berättar om missunsamhet bland kollegor då hon åkte på några dagars semester, trots att ledigheten sedan länge var planerad och sanktionerad av chefen. Man kan förstås bli upprörd och irriterad över de sura små människorna, men mest av allt tycker jag synd om dem. Att de missar sådana uppenbara tillfällen att fylla på sina egna glädjekonton.

Jag springer med lätta steg!

Tänk så svårt ibland att leva som man lär, att applicera en uttänkt strategi på ett nytt område. Så lätt att att dra gnällbältet lite hårdare runt midjan i stället för att släppa ut några hål och andas lättare. Häromdagen kom jag på mig själv - igen. I fyra månader har jag stått där i min trappa och tänjt min stackars förtjockade hälsena 90 gånger om dagen, suckat och stönat och haft så trååååååååååååååååkigt. Inte något trolla med tråket här inte. Inte en endaste liten gnutta acceptans.

I stället: skulle ju ta alla tillfällen att skapa små fina mellanrum av de där trista väntestunderna. Tänka lite finurliga tankar eller kanske bara vara där och då utan att tänka alls. Eller varför inte ta till en av mina gamla inarbetade livlinor: affirmationer och visualisering. Hädanefter står jag i min trappa och tänker "Jag är frisk och stark och springer på lätta ben". Och inom mig ser jag mig sväva fram som en heliumballong genom skogen, förbi de gamla kära stenarna och kottarna och med öronen fulla av Marillion, My Chemical Romance, Lars Winnerbäck, Jimmy Eat World och Within Temptation. Tillfreds. Både i trappan och på skogsstigen i mitt huvud.

Finn din gräns!

Radioprogrammen på temat Mellan njutning och övergrepp väcker fler tankar än vad som rymdes i förra inlägget, så det får bli ett till:
Det finns så många berättelser om människor som inte har kunnat försvara sina gränser i samband med sex, så få om dem som kan det helt naturligt. I en del fall har motparten haft ont uppsåt, men så mycket oftare har gränserna inte kunnat försvaras av den enkla anledningen att invånaren själv inte vetat var de finns. Andra vet inte ens att gränserna finns, att det skulle kunna vara möjligt att definiera dem och agera efter dem.

Been there, done that – jag också, som så många andra. Så tacksam att det var en begränsad del av mitt liv, att jag kom ur det med huvudet upp och fötterna ner, kunde göra något konstruktivt av erfarenheten istället för att bli självdestruktiv, åtminstone efter ett tag.

Man blir ju rent olycklig när man tänker efter. Snälla söta tjejer och killar, kvinnor och män, tanter och gubbar – ta hand om er, känn ert fulla värde, röj fram era gränser eller bygg nya, innanför eller utanför ditt nuvarande territorium, respektera dem och kräv detsamma av andra. Så lovar jag att fortsätta göra detsamma för egen del. Det är allas rätt!

Sexliv? Jag tror jag hoppar det.

Hela hon strålar av energi och glädje och kraft när vi möts. I en bisats om familjeläget flikar hon obekymrat in att ”sexlivet är verkligen inget vidare just nu”; och så flödar vi vidare i samtalet. Först efteråt börjar jag fundera på om jag verkligen tror på det hon sa, alltså att hon inte är nöjd med sakernas tillstånd.

Vem bestämmer om sexlivet är något vidare eller inte? Något vidare för vem? Hur ofta menar vi med "inget vidare sexliv" att frekvensen av penetrerande sex i en heterosexuell relation är glesare än, säg, en gång i veckan? Det låter ju verkligen som en modern, mänsklig, könsneutral och individorienterad definition. Eller?

Det här och mycket annat sätter P1:s Tendens fokus på i sitt tema Mellan njutning och övergrepp. Programmet jag har lyssnat på (det första) säger mycket som jag så ofta tänkt, eller försökt tänka, men inte lyckats formulera. Som att den där normen om hur och när vi har sex leder till att:

• en stor andel av befolkningen (mest män) tycker sig ha ett problem med att vara för snabba

• en lika stor andel (mest kvinnor) tycker att de är för långsamma

• en tredje grupp (både kvinnor och män) upplever att de inte vill eller kan alls.

Ska vi gå här och lida allihopa eller ska vi kanske se över normen?

Om jag längtar efter att läsa bok-korrektur och inget annat en kväll betyder det sannerligen inte att det är något fel på mannen bredvid mig, och – har jag börjat inse – det är inget fel på mig heller! Det är inget som ska tränas bort genom förnumstiga beröringsövningar, eller förvillas bort genom att kroppen luras igång, om det inte är vad jag vill. Det är som det ska vara, den kvällen. Korrekturläsning önskas, korrekturläsning it is.

En annan morgon kan jag ha en påtaglig afterglow – efter långsam, sinnlig ryggmassage som jag kan återuppleva, i svepande rörelser från axlar till korsrygg, många timmar efter att den avslutats. En tredje gång kanske vi vill och gör något helt annat… (dot, dot, dot för er som sett Mamma Mia).

Jag tror jag hoppar det där med sexliv. Åtminstone tills jag vunnit styrkan att fylla det begreppet med mitt alldeles egna innehåll. Däremot vill jag ha ett njutningsliv och ett närhetsliv, där jag ger det jag kan och vill till den som är mig nära och han gör likadant till mig, med utgångspunkt i vad var och en av oss faktiskt vill och behöver just då. Gärna det vi kallar sex, men minst lika ofta något annat. Och bästa sättet att komma fram till vad är att fråga, och att berätta.






PS. Många kloka tankar och handfasta tips om lust, liv och sex finns i bloggen Ingen skam i kroppen där kloka Charlotte Rudenstam huserar. DS

Budord på Livstid

Nu har jag korrekturläst hela manuset till bloggboken Livstid - förundran, eftertanke, mitt i livet, 190 sidor funderingar skapade av två lagom kloka och kapabla kvinnor, med start en sen kväll i november 2008 och mål i juni 2010. Texten har följt mig i soffan, sängen och badet, på toaletten, tåget och bussen, och jag har - Jante, vik hädan! - njutit av (nästan) varenda minut, inte minst i jämförelse med den mindre behagliga upplevelsen att korrekturläsa mina 544 sidor grammatikbok sex gånger för några år sedan.

Att gå igenom alltihop i ett svep såhär är en häftig upplevelse och under tiden framträder min alldeles egen lilla budordslista ur våra inlägg. En Livstidology, liksom. Huller om buller kommer nu här några vandringsstavar som jag vill använda på min fortsatta pilgrimsvandring här på jorden (samtidigt som jag fortsätter drömma om en dito i Pyrenéerna):

• Att ägna mig så mycket jag kan åt förtida uttag på glädjekontot och njutning i backspegeln. Därutöver, att leva precis just här och nu, inte minst i mötet med andra människor. Att försök undvika att låta gamla surdegar och misslyckanden nafsa mig i hälarna, och om de envisas: se dem som nyttiga läxor att lära av. Förtida uttag på oroskontot undanbedes också vänligt men bestämt.
  
  
• Att frossa i precis varenda liten anledning till vardagsglädje och tacksamhet, även grådaskiga februarimåndagar då det mesta känns trist. Att njuta av fullmånen på hemväg från jobbet och att vända på steken och vara tacksam när jag plockar ur den ledsamma disken ur maskinen - för att jag har mat att äta på tallrikar som behöver diskas och, inte minst, att jag har lyxen att äga en diskmaskin.
  
  
• Att komma ihåg att alla har 24 timmar på dygnet, och att det är JAG som prioriterar vad jag vill använda dem till med hjälp av just MIN inre kompass för att skapa MITT livs historia. Att vägra ta på mig offerkoftan och låtsas som att jag inte kan påverka. Allt kan jag inte förändra (och då måste jag acceptera det utan att fastna i gnäll- och bitterhetsträsket), men med tillräckligt mycket utrymme för sinnesro kan jag lära mig att identifiera de områden där jag faktiskt har ett val.
  
  
• Att sätta på radarn och låta den fånga in människor och sammanhang som ger mig energi, inspiration och glädje. Att sätta upp myggnätet för fönstret till mitt hjärta och sila bort energitjuvarna, och se upp för dem jag skapar själv av stress och trötthet. Att låta dem spricka som troll i solljus! Att också se upp så att jag inte får för mycket energi, så att jag när jag är på topp drar igång projekt som jag inte ror i land: balans i energidepåerna!
  
  
• Att leva så hållbart jag bara kan: sortera mera, återvinna, tänka efter innan jag handlar och handla mindre/mer begagnat/mer ekologiskt och rättvisemärkt, välja tåget om jag kan, släcka lampor och dra ur kontakter. Att också ägna mig åt mental miljövård: goda vänner, kulturupplevelser och reflektion.
  
  
• Att trolla med tråket - hitta just mitt sätt att göra alla vardagssysslorna lite roligare: göra dem långsamt och meditativt, göra dem till bra musik eller radio, göra dem till ett träningspass om de har en mer fysisk karaktär, göra dem och acceptera men belöna mig med att göra något riktigt kul när jag är klar - eller busa till det och gör tvärtom: det roliga först! Att slå på blåljusen när jag än tänker att "Egentligen borde jag..." - i stället göra det direkt om det verkligen är viktigt eller stänga av tanken!
  
  
• Att låta det enkla vara det goda!
  
  
• Att skapa så mycket struktur i min tillvaro att det passar just mig, men inte strukturera så mycket att jag missar längtansrymd och sköna tillfällen till spontanitet.
  
  
• Att le mot främlingar, sprida värme, kärlek och vänlighet omkring mig. Att ge komplimanger och beröm till träningsinstruktören, kassörskan eller servitrisen i stället för att bara tänka, men komma ihåg att (i synnerhet när det gäller mina barn) inte bara uppskatta någons prestationer utan låta honom eller henne känna sig värdefull bara precis för den hon eller han är. Att försöka hjälpa den som behöver mig, men inte så att jag missar att ta ansvar för mina egna behov.
  
  
• Att ta alla tillfällen till att skapa bubblor (parenteser) i livet, där jag ostört får vara kreativ, filosofera, observera eller bara vara jag en stund. Att också låta alla frustrerande väntestunder (i kassa- och telefonkön, på tågstationen och vid reklampausen på TV) ersättas av behagliga små mellanrum.
  
  
• Att vara good enough i alla sammanhang där det räcker så att jag faktiskt orkar prestera top-of-the-pops när det verkligen behövs.


• Att plocka vaxet ur öronen och verkligen lyssna på kloka vänner och radiopratare, likaledes läsa med närvaro och suga åt mig av all livsvisdom som finns precis runt hörnet.
  
  
• Att affirmera och visualisera att jag har det precis så som jag vill ha det, för det är jag värd! Att se det framför mig, känna efter hur det känns. I tanken är jag redan där!
  
  
• När livet är som värst, acceptera och möta min smärta i stället för att kämpa emot den eller dubbelstraffa mig själv genom att bli arg på mig själv för att jag mår dåligt, inse att ibland kan jag inte ens vara good enough, och lyssna (på riktigt!) på Bodil Jönsson, när hon säger åt mig att "Still dig, det går över!". När det bara är lite smårisigt, acceptera mina lågvattendagar, krama mig själv och försöka tänka att i morgon är en annan dag.

Jahapp, så är det dags att sluta blogga då eller? Här är väl all visdom jag någonsin kan hinna behöva under min livstid? Inte behöver jag tjöta vidare? Jomenvisst sörru, det är ju just precis det jag behöver, tjöta och älta och kanske undan för undan komma lite lite längre på den där stigen, ett steg fram och ett halvt tillbaka. Låt mig för guds skull inte inbilla mig att allt går som på räls bara för att jag försöker följa mina budord. Jag kommer att halka i diket med ojämna mellanrum och ibland tar jag mig upp med mina egna klätterrep, men ibland måste jag våga be om en bogserlina. Personlig utveckling är ett livslångt lärande.