Livstids julkalender: Duktig flicka säger nej tack

Det här med att blogga nästan varje dag i julmånaden - till skillnad från den vanliga takten, bara när andan faller på. Jag tycker verkligen det är grymt kul. Det sporrar min kreativitet och får mig kanske att vara extra närvarande för att fånga upp tankar, idéer, händelser för att kunna vrida och vända på dem några varv på bloggen. Så idag tog det stopp. Efter en tröttsam eftermiddag och kväll ensam med barnen tog orken slut. Och den f.d. duktiga flickan bestämde sig för att faktiskt leva som hon lär numera och ta ansvar för sina behov. Inte försöka tvinga fram inspirationen att skriva någon klokt. Säga nej tack till det inplanerade Skype-mötet och alla andra eventuella tankar om att göra något nyttigt denna afton. Det blir det enda enkla lilla budskap jag orkar prestera bakom luckan denna afton. Våga vägra vara duktig! (Det räcker gott att veta att, jag är kapabel och kan plocka fram min kapacitet när jag verkligen behöver den - om det bloggade Sara i förra årets julkalender)

Suss gott fina bloggvänner!

Möt hösten med Livstid!

Just nu spinner vi på Livstid tanketrådar kring två spännande höstaktiviteter i vår hemstad Växjö.

I den första (2/10) utforskar vi under rubriken Duktig flicka eller kapabel kvinna olika sidor av att vara en människa som dels vill göra och prestera, dels vill vara och finna vila. Vi utgår från egna texter, erfarenheter och inspirationskällor, men skapar också utrymme för deltagarna att reflektera själva i cirkelform. För arrangemanget står studieförbundet Sensus, och all information hittar du här.

Den andra punkten på höstens Livstidsprogram är Circle Way Day, en heldag med samtalet i centrum, ett andrum i vardagen med utrymme för både eftertanke och skratt. The Circle Way handlar om att lyssna, både inåt och utåt, att höra sig själv formulera tankar, frågor och svar och att hylla allt det som är livet. Den 13/10 erbjuder vi ett smakprov på the Circle Way (som är utgångspunkten för de läger vi varit med och arrangerat på Mundekulla kurs- och retreatgård), och vi varvar samtalscirklar i olika storlekar med andra övningar för kropp och själ. Du kan vara med oavsett om du aldrig provat något liknande, om du har erfarenhet av samtalscirklar från annat håll eller om du har varit med på Circle Way-läger och vill återuppleva atmosfären därifrån. Mer information finns här. 

Hoppas vi ses!

Livstids julkalender: Duktig, kapabel eller möjligen både och

Jag funderar på varför jag gillar ordet kapabel bättre än duktig, för det gör jag. Förmodligen är det orättvist av mig.

Duktig har tagit stryk av ”duktig-flicka”-begreppet som det viftas med i många olika sammanhang. Ibland när man vill frigöra flickor och kvinnor från kraven på att vara perfekta och göra allt rätt, hela tiden. Andra gånger – har Maria uppmärksammat mig på – har duktig-flicka-debatten ett stråk av härskartekniken dubbelbestraffning. När dagisflickor, gymnasietjejer och vuxna kvinnor väl kliver fram, tar plats, ger uttryck för sina förmågor, är både snygga och smarta – då tycker något slags underliggande patriarkal strömning att det måste vara dags att trycka till, punktera, ifrågasätta. Att gapa efter så mycket kan väl ändå aldrig vara bra, i alla fall inte för kvinnor. Det måste bli för mycket för deras späda små axlar att bära.

Kapabel har sluppit kopplingar som gör grundbetydelsen mindre klockren. I min värld handlar kapabel mindre om jämförelse med andra än vad duktig gör. En ettåring som börjar gå fascinerar oss – trots att alla ettåringar med de fysiska och mentala förutsättningarna börjar gå. Ettåringen är inte duktig – hon har bara lyckats manifestera kapaciteten som hon har haft vilande inom sig tills tiden var mogen.

En annan sak som är mycket sympatisk med begreppet kapabel – och som kan vara viktigt att tänka på denna intensiva tid på året – är att man faktiskt inte alltid behöver göra allt det där man kan för att känna sig kapabel. Med duktig är det värre, vem säger att någon är duktig bara för att personen kan en viss sak? Nej, duktig blir man först när man faktiskt gör det.

Så - med tanke på att detta är mitt hittills enda bidrag till Livstids julkalender 2012 - bestämmer jag mig för att jag även denna december är en kapabel bloggare, men kanske inte så duktig.

Präktiga familjen - gäller bara barnen?

I förra inlägget skrev jag om ilska som en mental laserstråle. En annan sort är den som lyckas se och formulera det vi alla har framför näsan men inte får grepp om. Tinni Ernsjöö Rappe slår till i en krönika i Turist (nr 1, 2011). Några utdrag: "Präktig, präktigare, präktigast så ser prispallen ut i den stora svenska medelklassföräldratävlingen. (---) Det hela är näst intill outhärdligt och vi är många som i smyg trotsar för att inte totalt duka under i Polarn & pyret-träsket. Många som shoppar tajta rutiga brallor och en alldeles för dyr bil (...)" "När det kommer till ungarna ihärdar vi dock. (---) Mamma trär på sig högklackad stövlett men klär barnen i könsneutralt och praktiskt. Pappa kollar hjärndöda realitysåpor men kottarna får inte se nåt läskigare än Spöket Laban. Mamma kör glansigt fyrhjulsdrivet men ungarna får leksaker i återbrukat trä." "Vi vet ju alla hur det skulle bli om barnen själva fick välja. (---) Det skulle bli onyttigt, plastigt, hjärnslött och könsstereotypt. Ungefär samma som vi vuxna kör med för att stå ut med vårt tillväxtfokuserade samhälle." Touché och tack, Tinni!






PS. Och just som jag skriver detta dänger Nina Björk till med en krönika i P1:s Godmorgon, världen!, där hon frågar varför vi, oavsett politisk färg tycker det är upprörande att skolbarn har olika förutsättningar i grundskolan medan vi tycker det är helt okej att en art director och en städerska har olika lön (och att AD:n har högst även när studieskulderna är avräknade). Exakt i vilken åldersgrupp har det plötsligt blivit okej med social differentiering? DS.

Somna som en bitch...

Idag tar jag en dos bitchighet vid sänggåendet. Dels genom att läsa gaia-bloggen som är härligt drastisk. Så lagom nära-långt ifrån mig själv att den sätter sprätt på tankeverksamheten och skaver till lite ibland. Dessutom får jag en mild örfil av mig själv eftersom jag var på väg att fastna i duktig flicka-träsket efter en insats som inte gav stående ovationer. Nähä, och varför skulle du alltid få det, och exakt vad ska du med såna till? Gonatt!