Fyra kloka på väg

Igår kväll sammanträdde De fyra kloka för första gången efter sommaren och ja, jag är en av dem.

En av oss var klok nog att stanna hemma för att hämta andan efter höstens rivstart med inskolningar och nytt spännande jobb. Hon fick under mötet representeras av en sjöjungfrudocka med attityd som en av husets juniorer bestämt placerade i vår cirkel av samtal.

En annan har just påbörjat sitt nya jobb på riktigt och beskriver känslan av att vara sedd, bekräftad, välkomnad och behövd – en förälskelsefas som alla borde få uppleva också i yrkeslivet, istället för att bli tagna för givna så snart entrédörren slår igen bakom ryggen. Med en sån start håller relationen garanterat längre, och till och med denna obändiga drivkraft till kvinna stannar upp: ”Tänk om jag ser tillbaka på detta om många år och konstaterar att det är ett av de roligaste jobben jag har haft. Jag tror jag ska försöka uppleva det nu och för en gångs skull vänta med att fundera på nästa steg.”

En tredje har sett Ljuset genom en bok som kom i exakt rätt ögonblick, stärkte tankarna hon redan tänkt och väckte liv i resten. Som att kasta upp ett olöst pussel i luften och se bitarna haka i varandra i perfekt formation vid landning.

Och så jag, som har ordnat det för mig denna höst bättre en någonsin. En välplanerad halvhalt innan jag skjuter fart igen. Av oss fyra är jag nog den som vet minst om vart jag ska härnäst, i konkreta termer. Men det oroar mig inte det minsta. Nästa inriktningsbeslut (användbar term från polisvärlden) vilar bakom pannbenet som ett ord jag inte riktigt kan komma ihåg, men jag har tiden för mig och taktiken klar. Jag behöver inte svära och krysta. Due date är inte riktigt än.

När jag cyklar hem i höstregnet valsar samma mening fram och tillbaka i huvudet, självklar som ett pedaltramp:

Varje steg jag tar för mig närmare dit jag ska.

Gratis och gott

Mina tankar om ett billigare och enklare liv är allt lite på efterkälken den här gången. För en gångs skull har jag gjort innan jag har tänkt och så har jag ”sett att det var gott” som det brukar stå i bibeln, och nu börjar intellektet märka att något händer. Spanaren inom mig radar upp tre belägg för att jag faktiskt, utan att planera det, söker mig till det enklare, åtminstone ibland:

- Ett första steg var faktiskt Livstid. När vi började blogga fick tiden ett annat värde. Dels för att vi skriver en del om vad vi vill använda vår tid till – och att köpa och underhålla saker har väl aldrig kvalat in där. Dels ställdes jag inför det konkreta valet när jag någon gång hade en stund över: Vill jag ta en runda i affärer eller sätta mig på biblan och blogga lite? Svaret är givet, hvergang. Och eftersom jag har koll på mitt kläd- och nöjeskonto (i sig en besparande åtgärd) kan jag se hur det har minskat de senaste tre åren.

- Ett annat exempel var årets semester. Efter förra årets expansiva USA-resa kan vi i år se tillbaka på två all inclusive-veckor – den ena hos underbara svärmor och den andra på Mundekulla där Mannen bidrog med ett par dagars arbete och vi alla fick ut så mycket. Tredje resveckan i sommar gick till en camping i Sankt Annas skärgård där vi mestadels lagade egen mat. Största utsvävningarna var väl de ljuvliga pizzorna och fantastiska glasskreationerna vid besöket i Söderköping. Kanske hade jag kunnat bli en närig gäst eller en surmulen campare om jag planerade detta som en budgetsemester från början. Men nu föll det sig bara som det gjorde, och så avkopplad som jag var den där veckan hos svärmor har jag inte varit på riktigt länge.

- Och så, i helgen, gjorde jag och yngsta dottern en härlig och nästan alldeles gratis utflykt. Vi packade både regn- och badkläder i cykelväskorna och drog på spontan tretimmarsturné: Förbi agilitylägret där hund och andra dottern pustade i värmen, in till stan där gratisband spelade. Dagens enda utgift blev en kula chokladglass till H, mer än så ville hon faktiskt inte ha. Jag hade tagit med mig te och några godisar hemifrån så vi fikade på en bänk i centrum. Vidare förbi Domkyrkan där vi tjuvkikade på ett brudpar som just gick altargången ner. H recenserade klänningen, och så drog vi vidare. Genom Linnéparkens blomsterprakt runt Växjösjön till vänner som bjöd på glass, choklad och en pratstund, så en pratstund till hos några vänner som vi aldrig förr spontanbesökt, och så vidare genom stadsdelen till H:s gamla dagis, som vi knappt återsett sedan hon slutade för fyra år sedan. Snokade i fönstren, inspekterade lekplatsen och förbluffades över hur mycket framför allt hon kom ihåg. Sträckan hem gick fort, tankade som vi var av gottis och nyvakna minnen. Igår kväll hörde jag henne berätta om turen för sin farmor, lika detaljerat som jag gör här. Den gjorde visst intryck på oss båda.

Hålla igen för att komma loss?

Ett tag nu har jag känt att jag skulle vilja leva billigare. Långt innan dess har jag tänkt att det vore klokt och bra, men nu känner jag att jag faktiskt vill. Utan att jag är i det läget att jag måste, och det är jag innerligt tacksam för. Varför jag vill? Jo, jag tänker att det – just när man inte måste – kan ge mer frihet. Som exempelvis valfrihet när det gäller hur mycket och med vad jag vill jobba.

Och så kan det spara tid. Viktigaste anledningen till att jag inte har köpt någon smart-phone är inte spariver utan att jag just nu inte orkar lägga tiden på att lära mig den och anpassa den till hur jag vill ha den. Den processen håller jag fortfarande på med, till och från, med datorn jag just nu skriver på. Och så har vi en annan dator som måste ominstalleras för att bli av med ett allvarligt fel, och så ska det ju back-up:as …

Att leva billigare kan förstås också ta tid. Om jag till exempel skulle bli bättre på att ta med matlådor till jobbet. Vi lagar redan stora omgångar mat när vi väl lagar, som sedan värms som rester på kvällar och helgluncher. Men liiite fler matlådor skulle nog funka. Spagetti, tapenade och en skalad morot kan absolut duga som lunch någon dag i veckan. Varannan vecka kan man ju ta pesto som omväxling. Det tär ju inte nämvärt varken på tids- eller pengakontot.

En tredje finess med att köpa mindre är den ständigt pågående kampen mot tingen här hemma. Som tai chi-passens stiliserade strid går ronderna, eller som ett tidvatten kanske? Vi tar ett rensa- och plockaundanryck, som nästan aldrig fullföljs till 100 procent. Medan vi vänder ryggen till och fokuserar på annat smyger sakerna fram igen och plötsligt märker vi hur vi vadar i dem. Det värsta är inte sakerna vi använder ofta utan de andra, de som ockuperar alla bra förvaringsutrymmen där de viktiga sakerna borde få vara.

Det är både en för- och en nackdel att vi fyra i familjen är slående överens om en sak: Det finns nästan alltid något som är viktigare eller roligare än att rensa ur gamla hyllor och skåp! Feng shui har inte riktigt fått grepp om oss. Fastän jag i Smålandspostens lördagsbilaga läser att det till och med kan vara bra för sexlivet! Men logiskt sett: Ju mindre vi släpar in i huset, desto mindre röra borde det ju bli? Lyckas vi dessutom släpa ut något emellanåt så är det ju lysande, och ibland lönsamt. Sålde exempelvis hälften av våra gamla CD-skivor för 600 kronor häromdagen, och har en annons med småplock på Blocket som redan har betalat sig flera gånger om.

Mer frihet och tid men färre prylar. Låter ju inte så dumt.

Mening med motgång

Många böcker jag har plöjt i jakten på mig själv har uppmanat till att lära av det jobbiga i livet, i stället för att bara sucka. Att till exempel se människor som jag har svårt för som läromästare och misslyckanden som ett sätt att utvecklas. Jag tänker på Dalai Lamas Lycka, Kay Pollacks Att växa genom möten och Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari. Men först nu, när jag lyssnar på Drömliv av Kajsa Ingemarsson & Karin Nordlander, tror jag att jag är mogen att ta till mig den tanken.

Visst, jag har i efterhand kunnat konstatera att det riktigt svåra i mitt liv, som sjukdom (se här och här) och utanförskap (se här), har gett mig tillgång till fler nyanser i färglådan. Men så nu äntligen, börjar jag kunna se alla möjliga små och stora motgångar som något som stöttar mig - och så känns livet än mera meningsfullt och magiskt. Några exempel som jag uppmärksammat nyligen:

* Under en lång period har en av våra fyra katter (som för det mesta är utomhus) kutat uppför trappan, rusat in och revirmarkerat just i ett hörn av mitt meditationsrum (där det ligger en hög med kuddar). Jag har suckat och stönat och inte orkat göra något åt det (för det hjälper ju ändå inte), men när jag äntligen tog mig i kragen, tvättade alla kuddar och skrubbade golvet, återupptäckte jag hur fantastiskt mysigt där är, och vad jag har saknat att inte använda det för meditation och kreativitet på länge. Nu har jag återerövrat mitt älskade vackra rum och sitter där och skriver och mediterar varenda kväll, och katten har slutat kissa (vilket katter annars gärna fortsätter med trots ihärdig skrubbning med miljöovänliga rengöringsmedel). Tack Linus för att du hjälpte mig att hitta tillbaka till just vad jag behövde!

* När lillkillen (och därmed jag) kämpade som värst med sömnen och nattamningen i höstas hade jag svårt att se att något positivt skulle komma ur detta, annat än möjligen att det skulle bli oerhört skönt när det var över (fast när man är mittuppi eländet känns det ju som om det aldrig ska ta slut...). Idag känner jag att den tunga tiden - förutom att skapa lättnad när vi fick sova igen - också har hjälpt mig att inse att jag är färdig med det här med bebisar och barn, en känsla som jag ett tag trodde att jag aldrig skulle uppleva. Har alltid varit rädd för att det skulle bli ett stort trauma den dag min barnafödande period i livet (20 år...) hade tagit slut. Tack Adam, för att du hjälpte mig på traven!

* En stor del av semestern hade jag problem med sömnen. Vaknade ofta på nätterna och hade svårt att somna om. Kulmen kom en natt i augusti då jag nästan inte sov någonting alls. Urjobbigt, såklart, men den natten kom ett viktigt budskap till mig som jag nu håller på att bearbeta och ska återkomma till lite senare. Efter den natten sover jag som en stock igen! Tack sömnlösheten för att du hjälpte mig att hitta hem!

* När jag skulle klippa gräset för ett par veckor sedan tänkte jag lyssna på Johan Westers sommarprogram under tiden. Men mobiltäckningen var för kass och surmulet förvägrad min viktigaste trolla-med-tråket-strategi klampade jag runt med vår gamla skorv till gräsklippare de 2,5 timmar det tar att klippa vår jättetomt. Och i tystnaden bakom slamret föll ännu några pusselbitar på plats. Tack Johan och telefonen för att ni bråkade med mig! (När jag klippte i söndags funkade det däremot alldeles utmärkt och nu passade Johans budskap än bättre in i min livssituation än det skulle ha gjort två veckor tidigare.)

Tänk om jag kunde lära mig att tänka såhär redan när det jobbiga händer, inte bara i backspegeln! En som verkar ha lyckats komma dithän i livet är skådespelaren Maria Lundqist, vilket hon berättar om i Sommarpratarna på SvTPlay. Nyskild kan hon redan se det goda hon får ut av det svåra. Exempelvis att använda den upplevda svärtan för att hämta inspiration till egna föreställning Blottad - lektionen finns precis där, nuvarande och närvarande.

Menuett på två hjul

Cyklar min gamla jobbväg till stadsdelen Teleborg. Mestadels grusväg som sedan övergår i cykelbana när jag närmar mig civilisationen.

Ännu-mer-än-jag-cykelfantast-Mannen har berättat för mig om sofistikerade stadspinglan som började cykla som experiment. Snart upptäckte hon en helt annan lyster i huden när hon såg sig i spegeln, redan före morgonsminkningen. En sån skönhetsbehandling får jag idag av den lätta augustidimmans lite tyngre kusiner, de små osynliga dropparna som inte kan kallas regn men som känns när de landar. Varsam peeling och återfuktning i ett och samma fullständigt miljöanpassade paket.

Denna morgon möter jag inte en enda bil men möter och passerar desto fler cyklister. Vi sveper fram i våra olika stilar och hastigheter med siktet inställt på våra olika mål. Oftast nästan ljudlöst, ett stilla vinande och något enstaka metallklink. Några hälsar på varandra när de möts. Värdigt och vänligt känns det. Som en stillsam menuett. Klungan av trygga cykelbanebarn på väg till skolan äger hela bredden, makar sig omständligt och fnissande när vi enstaka plingar för omkörning, sväller sen ut igen på ett ögonblick och återupptar sina samtal.

När jag parkerat cykeln når jag ytterdörren samtidigt med en annan kvinna. Vi turas om att hålla upp de båda dörrarna för varann. "Det såg så härligt ut när du kom cyklande.", säger hon innan vi skiljs åt. Jag skulle vilja berätta om allt det här, men hinner bara le och svara: "Det var just vad det var. Härligt."

En slarvig strukturmupp!

Ikväll vill jag bjuda in er till ett litet inre rum i mig, där jag då och då funderar över hur en och samma människa kan ha så diametralt olika egenskaper (ett ämne jag började nosa på i inlägget Dr Jekyll och Mr Hyde för längesedan). Det innebär också att jag plockar fram några av mina sämre sidor ur garderoben. Kanske kan det få dig som läser att känna dig lite lite bättre? Eller, i alla fall, lite mindre ensam, för dubbelnaturer är vi väl alla? Sån är jag själv - slappnar av när jag får höra om andras sprickor i perfektfasaden. Och så ligger det förstås i linje med vår konstanta Livstidsuppgift: att våga visa upp fler av våra 360 grader. Här är några av mina dubbelheter:

* Med barnen: en ofta ganska så tålmodig, pedagogisk och medvetet närvarande mamma men också en mamma som emellanåt har tålamod som en treåring med blodsockerfall eller fokus på Facebook i stället för på barnens cirkuskonster i vardagsrummet (se här)

* Med mannen: en förhoppningsvis ganska kärleksfull, omtänksam och respektfull fru som anstränger sig för att relationen ska fungera, men också en som ibland gnäller över minsta fel hos min man eller gör mig till barnslig martyr över ännu en bajsblöja eller diskmaskinsutplockning

* Med ordningen: en inom somliga områden oerhört välorganiserad strukturmupp (all e-post i mappar, alla papper i pärmar och alla foton i album) med ett högkvalificerat jobb, men också en superslarva som konstant tappar bort nycklar, solglasögon och vantar, glömmer och vimsar till det (fråga mina barn om hur pinsam jag var när jag handlade på ICA, betalade, gick ut ur affären och glömde all maten på bandet, och fortsatte glömma ända tills jag kom hem och upptäckte att de där goa bullarna vi skulle ha till fikat inte fanns...)

* Med att få saker gjorda: ofta en supereffektiv madame som får lika mycket gjort på en halvtimme som många får på tre dagar, men också en som kan gå i evighet och dra på saker som känns lite motiga (röja ur gästrummet som är fullt av för små babysaker, prylar från äldstadotterns tid hemma och annat som ligger på helt fel plats) eller lite läskiga (ringa samtal till folk som ligger mittemellan nära vänner och helt främmande myndighetspersoner)

* Med städningen: en ständigt röjande och plockande liten hustant som avskyr när saker ligger framme överallt på golv, bord och bänkar, men också den som har långa dammråttor under sängarna, spindelväv i taket och ett kylskåp som jag skäms över om någon gäst kikar in i när jag glömt att torka ur allt syltburkskladd och utspilld fil

* Med maten: när jag bestämt mig för att gå ner i vikt en oerhört disciplinerad typ som räknar Viktväktarpoäng, äter sallad till lunch och hoppar över kakan till fikat, men också en livsnjutande gourmand som i perioder fyller gom och mage med betydligt mer onyttigheter än vad som är bra för mig, därav behovet av de där kurerna alltemellanåt
* Med ekonomin: när det behövs en riktig Spara, en mästare på att leva billigt, göra matlådor, handla på extrapris och rea, men också, när pengarna flödar in lättare, en Slösa, som gärna äter ute, handlar, upplever och reser

* Med miljön: delvis en riktig miljömupp som handlar ekologiskt och begagnat, använder tvättnötter och åker tåg i stället för flyg, men också en helt vanlig ohållbar liten människa som trots klimathotet inte kan motstå shoppingsuget, som äter exotiska frukter transporterade långväga och ibland flyger till solen i alla fall

* Med meditationen: i perioder en hängiven meditatör som kan fokusera och leda mitt busiga tankejag vid handen tillbaka till andningsankaret i magen när tankarna svävar iväg, men lika ofta en person som - trots att jag vill - inte kommer till skott och som även när jag gör det inte lyckas leda tillbaka det där busiga tankebarnet (det här inlägget kom exempelvis susande sist jag mediterade)

Men varför inte bara acceptera alla de här konstigheterna, le lite vänligt åt mig själv och försöka se mig som en alldeles lysande operfekt förebild för mina barn och min övriga omgivning. Vad har du själv för dubbelnaturer som brottas om dig i ditt liv?

Livstid på Punctum Saliens!

Punctum Saliens, en annan blogg som delvis utforskar likartade teman som vi gör här på Livstid, har skrivit om oss och vår resa från fyrtioårskriser till tidsfest till blogg till bok och nu tankar om nya äventyr. Vill du hänga med på den resan, klicka här!

Och så har bloggen hittat vägen till Qoola Qvinnors bloggtipslista - och hamnat längst upp på den! Trevligt för oss som vet att många tycker det är jobbigt att scrolla...

Det händer mycket annat spännande med Livstidsprojektet i höst också, så håll utkik!

KP = Julia med gångjärn?

10-åringen vill ha Julia, tidningen alltså, som prenumeration. En sån har hon blivit lovad. Hmm, hur gör vi här då? Å ena sidan: Jag har höga tankar om mina barn, och faktiskt också om min förmåga att ge dem perspektiv på vad de ser, hör och läser. Jag tror inte på alltför hård censur; vem har egentligen gått under av att kolla på ett dokusåpaavsnitt eller leka med barbies? Barbiedockor har förresten en speciell roll i mitt eget liv, just genom sin frånvaro:

När jag som hetast önskade mig en barbie som liten fick jag av mina semialternativa föräldrar en docka i samma storlek, med mörkbrun hud och extremt flexibla leder överallt i kroppen. Någon docka utan strutbröst och getingmidja fanns väl inte i leksaksaffären så i det avseendet stod hon sig väl i konkurrensen med sina blondare systrar.

Jag kan inte minnas att det störde mig att hon var färgad, däremot var jag mindre tolerant i min inställning till synliga gångjärn. Att hon kunde en del som Barbie inte kan – som att stå på sina platta fötter och göra akrobatiska övningar – uppvägde inte det faktum att hon faktiskt inte var en barbie. Jag fortsatte avundas mina vänners standardvarianter och tog aldrig till mig av deras intresse för min specialvariant till docka.

Vad blev sensmoralen för mig i detta: Jag blev nog varken mer eller mindre feminist av att få en alternativ barbie, möjligen lite mer alternativ; man måste inte göra precis som ”alla andra”. Jag fortsatte sukta efter riktiga barbies ett bra tag till, och det var väl inte vad mina föräldrar hade tänkt sig. Så ibland när jag kan gör jag just det, PRECIS som alla andra, exempelvis när det gäller grejer som mina barn vill ha där jag får känslan av att det är som med mig och barbie: antingen ska det vara the real thing, eller så kan det lika gärna vara. Andra gånger blir det inget gehör alls, eller så ett ekonomiskt bidrag från barnen om äkta varan kostar mycket.

Åter från barbie till Julia: vad har vi å andra sidan? Om jag har höga tankar om annat så är de lägre om Julia. Nödtorftigt maskerad till politisk korrekt och inte särskilt innehållsrik. Men, som sagt, knappast dödligt giftig. Möjligt att köpa i lösnummer är den också. Och är den verkligen rolig ett helt år? Betalt med mina pengar?

Jag gör en kompromiss (ja, det är jag som gör den snarare än vi): Jag betalar en halvårsprenumeration på Kamratposten, som jag tidigare har försökt lansera hos äldre syster utan lycka. Om den inte utfaller till belåtenhet efter 3-4 nummer så kompletterar vi med Julia. Blir det som jag hoppas kvalar KP in som standardverk och Julia blir en sporadisk bekantskap – finansierad av veckopengar. Men hur ofta lyckas en sådan klurig mammastrategi?

Älskade, korkade människa

I inledningen av sitt sommarprogram berättar Patrik Sjöberg först om de översvallande reaktionerna från omgivningen efter att han kommit ut som offer för sexuella övergrepp. Sedan konstaterar han lakoniskt att det var lite annorlunda när han hade åkt fast för innehav av kokain. Då ville ingen ta i honom med tång. ”Inte så konstigt”, tänker jag först, och ”Varför nämner han det i det här sammanhanget?”. Men hans inpass fastnar i min skalle och får mig att fundera.

Många av oss säger att vi vill ha ett samhälle som kan ge en människa en andra chans. Vi vill uppfostra våra barn med känslan att vi älskar dem även när vi har synpunkter på vad de gör. Men som Patrik Sjöberg antyder: vem älskar Patrik Sjöberg när han har gjort något riktigt korkat och dessutom olagligt? Vem hälsar på honom i häktet och säger ”Älskade, korkade mänska, vad sjutton har du nu ställt till med?”

Om någon alls gör det i en sån situation så är det väl vanligen familjen, till den som har en alltså. Men vi som inte tillhör familjen, hur gör vi? De där vännerna och bekantingarna som vi så gärna umgås med och kanske också name-droppar om till vardags – hur många av dem skulle vi göra oss omaket att kontakta när de har skitit i det blå skåpet?

Och vad skulle jag göra om tidningsrubriken ”chef inom Polisen i Kronobergs län misstänkt för…” dök upp på löpet? Kanske som jag såg en annan lätträknad yrkesgrupp i vår lilla stad göra: alla (utom en) skyndar sig ut i sina nätverk för att visa att det inte är de som sitter häktade, för att tala om det högt och tydligt och dessutom överträffa varandra i putslustiga skämt med undertexten ”det var inte jag, det vet ni alla nu”. Antar att de inte drog samma oneliners när de (av misstag förstås) sprang på kollegans familj. Och jag antar att jag inte skulle agera så mycket bättre. Alla dem jag lyckönskar till framgång på Facebook eller någon annanstans; är jag en av dem som kontaktar dem också när ett bakslag slår till, självförvållat eller inte? Man kan ju alltid hoppas att jag någon gång blir det. Och att någon gör detsamma för mig, när jag som minst förtjänar det och som mest behöver det.

Pilgrimmen i mig

En dag ska jag vandra alla åttio milen på pilgrimsleden till Santiago di Compostela. Jag kände det redan när jag läste Agneta Sjödins bok för flera år sedan, blev ytterligare inspirerad av att höra henne berätta, och av att lyssna till en annan pilgrimsberättelse på Kvinnofestivalen i Mundekulla för två år sedan. Och nu har tre kusiner gjort det också - om den vandringen fick jag höra när vi träffades på deras mammas begravning igår. "Om du bara har tänkt tanken, Maria, så måste du göra det!", sa de. Och det ska jag. Så fort barnen blivit så stora att de kan undvara mig i några veckor (läs: så att jag kan undvara DEM i några veckor...).

Och så idag: ett besök på Varnhems kloster på väg hem från sommarens sista semesterutflykt. Här, mitt på den västgötska slätten, finns det också pilgrimsleder och i klosterkyrkan hittar jag pilgrimmens sju ledord och känner att de pekar ut just den typ av utmaningar som jag behöver brottas lite mer med i mitt liv:

1. Långsamhet: Har redan bloggat om det behovet, senast här.

2. Frihet: Även om jag lever i en stor familj, där det lätt kan bli många måsten (och javisst, ibland blir jag tokig på alla ungar och diskmaskinsutplockningar), upplever jag ändå att jag får ett mycket större egenutrymme än många i min omgivning. Dels har jag blivit bättre på att helt enkelt prioritera och ta mig frihet; dels har jag en man som har förståelse och ger mig så mycket utrymme att utvecklas han bara kan. På jobbfronten, däremot, känner jag mig ofta - trots att mitt yrke är oändligt mycket friare än väldigt många andra - bakbunden i en värld där jag för varje år är mindre hemma. Frihetslängtan växer sig allt starkare.

3. Enkelhet: Ett begrepp som kan ha olika innebörder, men tanken om att ju fler prylar vi har desto mer bekymmer, som bland annat killarna bakom Tidsverkstaden för fram, är klok, och jag inser allt mer hur viktigt det är att se över våra konsumtionsmönster om världen ska överleva. Men detta är också något jag behöver jobba med. Inte för att jag inte kan leva enkelt; jag kan definitivt vända på slantarna när det behövs - och det gör det ju alltsomoftast eftersom vi envisas med att skaffa alla dessa barn och ta långa föräldraledigheter - och jag tycker fortfarande om att tälta, vi har tjock-TV och det står inga fina nya bilar på vår garageuppfart. Samtidigt kan jag ju inte låta bli att vara barnsligt förtjust i min nya i-fån och min lilla röda bärbara. Skulle nog ha svårt att lämna dem ifrån mig om jag gick i kloster...

4. Bekymmerlöshet: Även om jag nog tycker mig ha någon sorts positivt grundackord i mitt liv, och ibland (till min förvåning) uppfattas som ganska modig, är detta med att oroa mig mindre ändå en utmaning i mitt liv (fråga min man), och med tanke på mina framtidsplaner kommer jag definitivt att behöva brottas med en och annan orosklump i magen. Här gäller det att som Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander trycker på i sin bok Drömliv, öva upp förmågan att lyssna på den där lilla själen som viskar inuti (och i mitt fall blir allt mer högljudd om vart jag ska bege mig på min resa i livet).

5. Tystnad: Här identifierar jag ännu ett behov. Tystnad att både omge mig med (inte många sådana stunder under nästan sju veckors sommarledighet med en stor bullrig kaosfamilj) och ägna mig åt själv. Att inte alltid vara den som pratar mest, att också kunna lyssna medvetet och stilla, eller att bara vara för mig själv i tystnad. Längtan efter att återuppta mina dagliga meditationsstunder och att åka på retreat växer sig också starkare.

6. Delande: Viljan att dela med mig till dem som har det sämre än jag har alltid funnits där, men blir alltmer aktuell i takt med åren som går och insikten om att jag inte längre är en fattig student utan höginkomsttagare med många materiella behov tillfredsställda. Jag skänker pengar och kläder, men skulle kunna avvara mer. Att dela med sig kan ju förstås också handla om annat än pengar. Tid, till exempel. När jag nu blivit så duktig på att skapa mig egentid, borde det kanske finnas utrymme för att engagera sig mer för andra också, i någon typ av ideell verksamhet. Ett tankefrö att kultivera!

7. Andlighet: Detta är svårt och jag har bloggat om det också tidigare, här och här. Jag kallar mig ju inte kristen (eller tillhörande någon annan specifik religion), men numera mår jag (till skillnad från i barndomen) gott i kyrkor (igår på begravningen och idag i Varnhem) och långt inne i mig finns det en längtan efter mera.

Hur svårt kan det VARA?

Bara jag killar dem under hakan släpper de tagen och dimper ner i min kupade hand – de stinna svarta vinbären. Just nu är de så sol(och regn-)mogna att sötman tar udden av den annars lite skarpa smaken. Jag äter dem direkt från busken med god aptit. Det blir ingen systematisk avplockning i år. I frysen finns så det räcker till svärmors lösa frukostsylt ett bra tag till. Jag har inga problem med det, att bären hänger kvar där och inte blir skördade. Vad skönt med ett exempel på ett fullt möjligt måste som inte ens känns som ett borde. Önskar att de var flera.

Jag var inne på det där med måsten häromdagen – igen. Vad ska man få gjort på en dag för att känna sig nöjd, var mitt dilemma. Varför blir vissa dagar som den där mardrömmen där man aldrig riktigt når fram till vad det nu är? Vännen Gaia kommenterar mitt blogginlägg: ”Kan man inte bara vara?” Jo, egentligen är det ju precis så enkelt. Och precis så himla svårt. För mig i alla fall, i vissa situationer, som dagar i slutet av semestern då jag inte har något särskilt inplanerat.

Det är väl inget konstigt att i slutet av en dag summera den med tanke på vad jag har gjort och hur dagen har känts. Det är ju bara slutredovisningen av de 86 400 sekunder som någon vänlig själ satte in på mitt tidskonto vid dagens början och tar tillbaka vid midnatt, just innan nästa insättning görs (för att använda en bild om tid ur boken Rik på riktigt av Jörgen Larsson och Fredrik Warberg). Tack vare Gaias korta kommentar ser jag hur jag gör den summeringen: så ofta med görat först och varat sen. Nästan så jag skäms att erkänna det, men så är det.

Dagen därpå är ännu en småsplittrad dag. Jag planerar att måla lite. Målning kräver förberedelser och dessa blir ständigt avbrutna; av mig själv när mejl och chattsamtal känns viktigare, av barnen som behöver hjälp med att bygga kaninbur och starta om gräsklipparen (sex gånger eftersom den stannar utan anledning), av mat, telefonsamtal, ja, ni vet. Själva målningen kommer jag till först efter middagen, 10 timmar efter att jag började flytta möbler och maskera.

Jag inser att jag är på väg att summera dagen när jag berättar om den för Mannen som varit på jobbet. I ett sånt läge kan jag ibland – till råga på allt – klistra på situationen en känsla av läxförhör: ”Vad har jag egentligen gjort som haft hela dagen leeeedig?” Vad jag blir trött! Det får bli ändring på det här! Summeringen blir istället: jag har haft en bra dag med barnen. Vi har pratat en del, jobbat ihop, haft både en skön lunchstund och några schyssta konflikter. En bra dag. Om någon mot förmodan är intresserad blev räntan på det insatta tidskapitalet en klippt gräsmatta, en påbörjad kaninbur och ett målat takparti. Tack, Gaia!

Döden ger liv...

...sjunger Fred Åkerström i Bellmans sagolikt vackra epistel no. 72, Glimmande nymf. Nu är visserligen den död som Bellman syftade på av ett helt annat slag än den som jag låg och tänkte på häromkvällen när jag inte kunde somna, men det finns paralleller i detta med liv och död. Ett onödigt sorgligt tema att dra upp mitt i sommarvärmen, tänker kanske du. Räcker det inte med allt som vältrar över oss så fort vi slår på nyheterna? Men precis som händelserna i Norge har visat på hur något fasansfullt kan få världen att sluta upp, hålla varandras händer och visa att kärleken är större än hatet, kan tankarna på döden hjälpa mig i min vardag. Döden ger mig helt enkelt mera liv.

När man lyckats skapa sig en tillvaro som stora delar av tiden är så bra som min, är det lätt att bli blasé, ta saker för givna och gnälla över småsaker: ett par nätter med dålig sömn, att diskmaskinen måste plockas ur och fyllas en tredje gång samma dag, att internetuppkopplingen i köket är för dålig för att jag ska kunna lyssna på Sommar-program med musik (i mina nerladdade versioner är musiken förkortad), att min uttrampade hälkudde hindrar mig från att gå barfota på mina älskade trägolv, att jag måste skriva färdigt senaste boken mitt i semestern, och att semestern snart är slut (efter nästan sju veckor...).

Där i gnällträsket hjälper det just mig att grotta ner mig i det som varit jobbigt på riktigt, att tänka tillbaka på hur nära den där Döden har kommit mig och mina nära flera gånger:

• Mig själv för nio år sedan, då cancern fick mig att inse bräckligheten i min för-givet-tagna familjelycka.
• Min sexåring för fem år sedan, då hennes rådige far räddade livet på henne med konstgjord andning sedan hon hamnat under ytan lite för länge precis i vattenbrynet nere vid vår sjö.
• Min nioåring, den där dagen strax före jul då hon äntligen bestämde sig för att komma till världen, men krystvärkarna inte tog, hjärtljuden började gå ner och förlossningssalen plötsligt fylldes av folk, inklusive den fantastiska barnmorskan som lade sig över min mage och pressade ut den motsträviga lilla ungen med all sin kraft.
• Min tjugoåring, som i långa perioder mådde så dåligt att jag varje dag var skräckslagen att hon inte skulle orka leva mer.

Liksom Gretchen Rubin i senaste LevaPS! (nr 7/8 2011) berättar om hur ett av hennes knep för att hitta sin egen lycka är att läsa om andras tragedier och därigenom påminna sig om hur bra hon har det, ger tankarna på döden mig tillfälle att glädjas åt varje dag av detta fina liv som jag ändå lever, med alla mina kärlekar omkring mig. Om du också behöver påminnas, lyssna på Monica Nyströms Sommarprogram nästa gång du suckar dig igenom en diskmaskinsutplockning, berättelsen om hur hon blev lämnad ensam med två små barn sedan hennes man dog i hennes armar på deras sjunde bröllopsdag, och hur hon har hittat tillbaka till sin lycka.

Innan regnet kommer

Tänk dig att du tar svärmors trädgårdsstolar och promenerar över till hennes musicerande grannfamilj. Anledningen är en av de där halvspontana trädgårdskonserterna som de brukar bjuda på under sommarveckorna. Ni är 40-talet personer i publiken, kvällen är ljum men lovar regn, fast inte riktigt, riktigt än... kanske. Sjöbrisen får seglen över uteplatsen/scenen att fladdra lojt, och ger sångerskans tunika bruk för sin volang. Över era huvuden seglar ett tranpar. Grannen som målar har placerat ut sina kraftfulla hästmotiv här och där i trädgården. Gott så, alldeles tillräckligt att skriva hem om och vårda som sommarminne.

Och så kan du konstatera att detta mos är överhöljt av grädde: gitarristen och värden Erik Steen är en skickligare (flamenco)gitarrist än vi i publiken kan begripa, på klaviatur har vi pianisten och kapellmästaren Kettil Medelius och på sång... på sång har vi Ann-Kristin Hedmark. Med ett helt liv i rösten och en utstrålning som kan smälta isberg - och säkert frysa till dem igen om det skulle behövas. Invald i min Erfarna Kvinnor Hall of Fame pronto. De är inte bara fullfjädrade musikanter utan också proffs på nuet, att ge oss det och hjälpa oss hålla fast vid det, en stund, en augustikväll innan regnet kommer.

Humor, respekt och åska

När åskan har cirklat runt campingplatsen i bortåt en timme ger jag upp. Det går inte att sova. Är det inte blixtarna så är det åskmullret eller dånet av regnskurarna mot tältduken. Lika bra att plocka fram pannlampan och läsa lite. Jag vill ju gärna hinna igenom bokcirkelboken innan salongen träffas härnäst.

Boken heter Caipirinha med Döden, skriven av Maria Ernestam. Erica har just blivit dumpad av sin pojkvän och sambo när Döden knackar på, i form av en belevad man med solrynkor i ögonvrån. Han kommer inte för att hämta henne – än – utan bara för att prata lite, med någon som är tillräckligt öppen i sinnet och samtidigt illusionsfri för att kunna ta honom till sig. Jag fastnar för ett samtal, eller snarare en av Dödens utläggningar om livet, döden själv och kärleken:

- Är det ett misslyckande, detta att Tom och jag har gjort slut och att han kommer att bilda familj med någon annan? Kunde jag ha förhindrat det genom att vara på något sätt?
- Genom att vara någon annan, menar du? Dödens motfråga kom utan en sekunds betänketid. Vet du, Erica, det är inte första gången jag får den frågan och det lär inte vara den sista heller. Kunde jag, kunde hon, och så vidare, och så vidare. Kan du vara någon annan, det är mitt svar. Du handlade som du handlade för att du var du. Vad var det förresten du gjorde? Du lyssnade inte när du borde ha lyssnat. Han frågade inte igen trots att han borde ha frågat igen. Ni pratade för mycket eller för litet om rätt eller fel saker. Det tjänar inte mycket till att spekulera. Vill du gräva i det för egen del och komma fram till att allt hade kunnat bli bra om du bara hade varit snällare eller tålmodigare eller hjälpsammare, ja, gör det då. Men i så fall hade du inte varit den där komplexa, känslofyllda och ibland fullkomligt omöjliga personen som Tom måste ha fastnat för. Ibland tänker jag att när folk träffas för första gången så är de helt opåverkade av varandra. Två kraftfält som aldrig har mötts, och så sätter attraktionen igång. Han blev attraherad av dig så som du var innan du hade låtit honom påverka dig ett enda dugg. Och vice versa. Frågan är väl snarare, hur borde du ha gjort för att behålla den personlighet som du hade innan du mötte Tom, trots att du var tillsammans med Tom. Och hur skulle han ha gjort för att med Erica vara som utan Erica? Jag önskar att jag visste.

Ja, det är frågan: Hur bibehåller man sig själv samtidigt som tiden går vidare och man både vill och måste utvecklas? Målet kan ju inte vara att fortsätta vara likadan som när man träffade sin partner, men att utvecklas i sin egen kompassriktning, i och utanför det där gemensamma kraftfältet.

När jag ligger där och läser, med två tunna tältdukars skydd mot ovädret, har jag nyss fått veta att ett par av våra bästa vänner ska separera. Bästa, men kanske inte allra närmaste vänner, det kan vara skillnad på det. Vi gillar att göra samma saker, göra dem tillsammans och under tiden ha givande och roliga samtal. Visst har jag funderat på hur de får sina starka personligheter att kugga i varandra utan att skava, så som jag ofta gör när jag ser människor och relationer omkring mig. Vad kan jag lära mig av er?

Av dessa vänner har jag sugit i mig åtminstone två saker, sätt att vara, inspirationer. Och dem tror jag fortfarande på:

- Sättet att tala om varandra med respekt och uppskattning. Många av oss verkar drabbas av ”äsch, den här gamla trasan”-fenomenet också när vi talar om vår partner. Vi vill inte förhäva oss genom att skryta med honom eller henne, och det slutar istället med att vi förminskar en annan människa inför andra, och dessutom riskerar att ta åt oss av vad vi själva säger.

- Förmågan att använda humorn konstruktivt i familjeruljangsen. Som ett sätt att lätta på trycket och uttrycka det alla vet att alla vet. Men aldrig försåtligt eller elakt.

Inte minst i kombination är de rätt oslagbara, respekt och humor. Men de rår uppenbarligen inte på allt som livet utsätter oss för.