Många av oss säger att vi vill ha ett samhälle som kan ge en människa en andra chans. Vi vill uppfostra våra barn med känslan att vi älskar dem även när vi har synpunkter på vad de gör. Men som Patrik Sjöberg antyder: vem älskar Patrik Sjöberg när han har gjort något riktigt korkat och dessutom olagligt? Vem hälsar på honom i häktet och säger ”Älskade, korkade mänska, vad sjutton har du nu ställt till med?”
Om någon alls gör det i en sån situation så är det väl vanligen familjen, till den som har en alltså. Men vi som inte tillhör familjen, hur gör vi? De där vännerna och bekantingarna som vi så gärna umgås med och kanske också name-droppar om till vardags – hur många av dem skulle vi göra oss omaket att kontakta när de har skitit i det blå skåpet?
Och vad skulle jag göra om tidningsrubriken ”chef inom Polisen i Kronobergs län misstänkt för…” dök upp på löpet? Kanske som jag såg en annan lätträknad yrkesgrupp i vår lilla stad göra: alla (utom en) skyndar sig ut i sina nätverk för att visa att det inte är de som sitter häktade, för att tala om det högt och tydligt och dessutom överträffa varandra i putslustiga skämt med undertexten ”det var inte jag, det vet ni alla nu”. Antar att de inte drog samma oneliners när de (av misstag förstås) sprang på kollegans familj. Och jag antar att jag inte skulle agera så mycket bättre. Alla dem jag lyckönskar till framgång på Facebook eller någon annanstans; är jag en av dem som kontaktar dem också när ett bakslag slår till, självförvållat eller inte? Man kan ju alltid hoppas att jag någon gång blir det. Och att någon gör detsamma för mig, när jag som minst förtjänar det och som mest behöver det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar