Döden ger liv...

...sjunger Fred Åkerström i Bellmans sagolikt vackra epistel no. 72, Glimmande nymf. Nu är visserligen den död som Bellman syftade på av ett helt annat slag än den som jag låg och tänkte på häromkvällen när jag inte kunde somna, men det finns paralleller i detta med liv och död. Ett onödigt sorgligt tema att dra upp mitt i sommarvärmen, tänker kanske du. Räcker det inte med allt som vältrar över oss så fort vi slår på nyheterna? Men precis som händelserna i Norge har visat på hur något fasansfullt kan få världen att sluta upp, hålla varandras händer och visa att kärleken är större än hatet, kan tankarna på döden hjälpa mig i min vardag. Döden ger mig helt enkelt mera liv.

När man lyckats skapa sig en tillvaro som stora delar av tiden är så bra som min, är det lätt att bli blasé, ta saker för givna och gnälla över småsaker: ett par nätter med dålig sömn, att diskmaskinen måste plockas ur och fyllas en tredje gång samma dag, att internetuppkopplingen i köket är för dålig för att jag ska kunna lyssna på Sommar-program med musik (i mina nerladdade versioner är musiken förkortad), att min uttrampade hälkudde hindrar mig från att gå barfota på mina älskade trägolv, att jag måste skriva färdigt senaste boken mitt i semestern, och att semestern snart är slut (efter nästan sju veckor...).

Där i gnällträsket hjälper det just mig att grotta ner mig i det som varit jobbigt på riktigt, att tänka tillbaka på hur nära den där Döden har kommit mig och mina nära flera gånger:

• Mig själv för nio år sedan, då cancern fick mig att inse bräckligheten i min för-givet-tagna familjelycka.
• Min sexåring för fem år sedan, då hennes rådige far räddade livet på henne med konstgjord andning sedan hon hamnat under ytan lite för länge precis i vattenbrynet nere vid vår sjö.
• Min nioåring, den där dagen strax före jul då hon äntligen bestämde sig för att komma till världen, men krystvärkarna inte tog, hjärtljuden började gå ner och förlossningssalen plötsligt fylldes av folk, inklusive den fantastiska barnmorskan som lade sig över min mage och pressade ut den motsträviga lilla ungen med all sin kraft.
• Min tjugoåring, som i långa perioder mådde så dåligt att jag varje dag var skräckslagen att hon inte skulle orka leva mer.

Liksom Gretchen Rubin i senaste LevaPS! (nr 7/8 2011) berättar om hur ett av hennes knep för att hitta sin egen lycka är att läsa om andras tragedier och därigenom påminna sig om hur bra hon har det, ger tankarna på döden mig tillfälle att glädjas åt varje dag av detta fina liv som jag ändå lever, med alla mina kärlekar omkring mig. Om du också behöver påminnas, lyssna på Monica Nyströms Sommarprogram nästa gång du suckar dig igenom en diskmaskinsutplockning, berättelsen om hur hon blev lämnad ensam med två små barn sedan hennes man dog i hennes armar på deras sjunde bröllopsdag, och hur hon har hittat tillbaka till sin lycka.