En av oss var klok nog att stanna hemma för att hämta andan efter höstens rivstart med inskolningar och nytt spännande jobb. Hon fick under mötet representeras av en sjöjungfrudocka med attityd som en av husets juniorer bestämt placerade i vår cirkel av samtal.
En annan har just påbörjat sitt nya jobb på riktigt och beskriver känslan av att vara sedd, bekräftad, välkomnad och behövd – en förälskelsefas som alla borde få uppleva också i yrkeslivet, istället för att bli tagna för givna så snart entrédörren slår igen bakom ryggen. Med en sån start håller relationen garanterat längre, och till och med denna obändiga drivkraft till kvinna stannar upp: ”Tänk om jag ser tillbaka på detta om många år och konstaterar att det är ett av de roligaste jobben jag har haft. Jag tror jag ska försöka uppleva det nu och för en gångs skull vänta med att fundera på nästa steg.”
En tredje har sett Ljuset genom en bok som kom i exakt rätt ögonblick, stärkte tankarna hon redan tänkt och väckte liv i resten. Som att kasta upp ett olöst pussel i luften och se bitarna haka i varandra i perfekt formation vid landning.
Och så jag, som har ordnat det för mig denna höst bättre en någonsin. En välplanerad halvhalt innan jag skjuter fart igen. Av oss fyra är jag nog den som vet minst om vart jag ska härnäst, i konkreta termer. Men det oroar mig inte det minsta. Nästa inriktningsbeslut (användbar term från polisvärlden) vilar bakom pannbenet som ett ord jag inte riktigt kan komma ihåg, men jag har tiden för mig och taktiken klar. Jag behöver inte svära och krysta. Due date är inte riktigt än.
När jag cyklar hem i höstregnet valsar samma mening fram och tillbaka i huvudet, självklar som ett pedaltramp:
Varje steg jag tar för mig närmare dit jag ska.
1 kommentar:
Härligt att ha några kloka som träffas. Sånt stärker. Kram
Skicka en kommentar