Om acceptans - närvaro mitt i vardagen

Jag läser just nu för andra gången Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig, som handlar om acceptans. Kåver inleder sin bok med att konstatera att många förknippar ordet med något negativt, som passivitet och underkastelse - gärna utifrån ett politiskt, religiöst, filosofiskt eller feministiskt perspektiv - och inte tycker att det passar in i vår tids strävan efter ständig utveckling och förändring.

Men Anna Kåver lägger något annat i begreppet acceptans, nämligen att komma till ro med verkligheten och inte ständigt kämpa emot dess något mindre behagliga sidor. Det kan exempelvis handla om att acceptera sina tankar, sina känslor eller oundvikliga förändringar i tillvaron. Acceptans är en av de viktiga hörnstenarna i träningen i att vara medvetet närvarande.

Jag märker att jag har nytta av att tillämpa acceptanstänkandet i min vardag. I stället för att kämpa emot, ondgöra mig och hela tiden längta någon annanstans i vardagliga, småtråkiga situationer, försöker jag "acceptera läget", bara observera och inte döma, t.ex.

- när jag svettas under ett inte alltför spännande spinningpass
- när jag på min joggingrunda springer förbi samma kottar och stenar för hundrade gången
- när jag vattnar alla miljarder växter i mitt stora hus
- när jag plockar i och ur diskmaskinen för tredje gången samma dag
- när mina envetna tankar än en gång stör uppmärksamheten under min meditationsstund
- när jag känner mig sådär lite vardagssur utan någon egentlig anledning

Förvånad konstaterar jag att livet faktiskt ofta blir lite mindre tråkigt, ibland till och med lite mer intressant när jag försöker tänka på det här sättet i stället för att hela tiden längta bort och framåt tills tråkeriet är över. Världen blir liksom lite mer levande - här och nu.

Till enkelhetens lov!

Jag spinner vidare på Saras inlägg och vill utbringa en skål för det enkla. Precis som Sara tar till sig tankar om opretentiös meditation så är jag för tillfället särskilt öppen för alla sorters budskap om enkelhet. Ett sådant kom igår, i föredraget av Agneta Sjödin om pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela (den vill jag också gå!) och hennes syn på det mesta här i livet. Det går hem hos mig som allt som oftast tröttas av den akademiska världens konstanta hyllning till det komplicerade (och i mitt tycke ofta pretentiösa), medan det som är enkelt per automatik ses som ytligt och ovärdigt.

Just nu är det främst inom två områden som jag ser nyttan av att tänka enkelhet. Det ena är meditationen, där jag - liksom Agneta Sjödin berättade om igår - hittat min egen enkla väg, utan att gå kurser eller följa någon komplicerad metod: jag är med mig själv, mitt ljus, min musik och min andning. Inga krusiduller. Väldigt enkelt.

Det andra handlar om tro. Uppvuxen i en kristen familj gjorde jag som tonåring uppror mot mina föräldrar och utropade mig själv till ateist. Med åren har tron återvänt, men jag kallar mig inte kristen, inte heller jude, muslim eller buddhist. Återigen är det enkelheten som står i centrum. Jag tror på att det finns något mer än bara det kroppsliga och materiella, mer än så är det inte. Om det är en Gud eller bara någonting inom mig själv spelar ingen roll. Inga krusiduller. Väldigt enkelt.

Agnetas väg

Summerar intrycken efter dagens föredrag med Agneta Sjödin. Hennes gåvor till just mig vid just det här tillfället var:

Tilliten, till att föredraget reder ut sig utan anteckningar eller inövat manus

Chosefriheten. Inga "schexter" som min mormor brukade säga, inga försök att klä upp budskapet i lånade ord, göra något märkvärdigare än det är. Befriande kontrast till min egen ordfetischism.

Meditationen. Nu när Elizabeth Gilbert, Maria och Agneta Sjödin på kort tid har sagt sitt, vad har jag att sätta emot? Särskilt när jag märker att det dom säger fastnar i mina receptorer och hänger kvar, inte påstridigt utan i stilla väntan på det rätta tillfället. Deras tankar om opretentiös meditation som andliga mikropauser i vardagen hakar i mina funderingar om hur jag möter mina barn. Perspektivet och lugnet borde smitta av sig bättre så än genom mer sällsynta metafysiska maratonlopp. Kanske är det dags när glasrummet är färdigare. På vägen dit är jag ju den mediterande målaren som kanske laddar rummet med rätt energi. Ett andetag för varje penseldrag.

Icke-görandets olidliga svårighet

"Så länge jag gör, finns jag"... I fyrtio år har det varit mitt ständiga mantra. Jag är en "doer", har alltid tusen projekt på gång, såväl på jobbet som hemma. "Hur hinner du med allt?", undrar omgivningen, inte minst min mamma som är raka motsatsen. Ställ upp i VM i ineffektivitet och guldmedaljen är din som i en liten ask, kära mor, har jag tänkt, lite lätt överseende och inte särskilt sympatiskt inställd till denna människa som jag märkligt nog delat kropp med trots att det känns som att vi kommer från olika planeter.

Och visst har det kommit mycket gott ur allt mitt görande. Tre fantastiska döttrar, ett hus jag älskar och som vi renoverat varsamt från topp till tå, böcker, artiklar, kurser, föredrag... Men så nån gång i höstas kom de där tankarna på ett annat livstempo. Sluta upp att ständigt göra, ständigt prestera. Kanske har jag för en gångs skull något att lära av min mamma.

Nu försöker jag praktisera icke-görandets svåra konst, åtminstone en liten stund varje dag. Mest gör jag det vid min kvällsmeditation, men också ibland i andra sammanhang. T.ex. genom att inte ta fram något att läsa eller skriva då jag väntar några minuter på tåget utan bara vara, observera min omgivning, vara medvetet närvarande. Men det är SVÅRT!

En riktig utmaning, som jag både längtar efter och fruktar, är att åka på retreat. Vara helt tyst och göra nästan ingenting i flera dagar. Vilken detox! Antingen blir jag totalt lugn eller fullkomligt galen...

Maria (Al Fakir) mediterar - 3:e veckan

Plötsligt pratar alla om den, Spikmattan, som sägs göra underverk. Bota värk, ge bättre sömn, avslappning och harmoni. Självklart måste jag ha en sådan matta att lägga upp på smörgåsbordet. Liten och ganska ful men rättså charmig är den, min nya vän, och nu har den också fått en plats i min kvällsritual. Tio-femton minuter på spikarna (som är av plast, inte av metall!) gör mig skönt avslappnad inför stunden framför ljuset. Tycker att ryggen protesterat lite mindre de sista dagarna, medan de envetna tankarna inte har gett upp sin kamp om min uppmärksamhet. Tålamod!

Slut parentes, för den här gången

Här på Livstid lever jag ut mitt metaformissbruk utan hämningar. Nu har jag hittat ännu en darling som jag inte tänker döda: Jag samlar på livets parenteser. Tillfällena där jag gör precis som texten i en parentes – stannar upp, byter tempo, tittar på det som finns därutanför med lite distans och från helt annat håll. Innehållet i parenteser för sällan handlingen framåt men är nog så intressanta, på ett nyttobefriat vis. Och samtidigt är de inbäddade i sitt sammanhang och följer med i flödet.

En sån vecka har jag haft. Gräsänka som efter en dag på arbetet vabbat resten med lagom sjuka barn, få dåliga jobbsamveten, fint väder, meditativa möten med linoljefärg och fönstersnickerier. Kontakten med vuxna människor har begränsat sig till goa små Facebook-hälsningar och två telefonsamtal då mannen råkat befinna sig i mobilmasters närhet. Min kontakt med barnen har varit tätare; hålla panna, dela säng, hämta blåbärssoppa, stoppa om, truga mat. Och hela tiden ett långt oavbrutet samtal med mig själv.

Förvånas över att lappsjukan hållit sig undan, ett tecken på en riktigt bra parentes. Imorgon ska jag plötsligt föreställa yrkeskvinna igen. Säga kloka saker, rynka bekymrat på pannan, styra och ställa. Prata i telefon och skriva dator och sånt som minsta unge vet att man gör på ett kontor. Det blir jättebra, och de där fluffiga dagarna när tiden stod nästan stilla guppar iväg bort mot horisonten.

Maria mediterar - 2:a veckan

Sex veckor brukar det sägas att det tar att förändra en vana, t.ex. att sluta röka/äta godis/börja träna, så mycket att förändringen har integrerats i vardagslivet och inte kräver så mycket ansträngning längre. Två veckor har jag hållit på med mitt mediterande, och har faktiskt börjat se fram emot min lilla stund i stillhet alldeles för mig själv. Ett lugnt och fint avslut på dagen. Jag var mäkta stolt över mig själv då jag sent i fredags kväll inte gav efter för frestelsen att i stället gå direkt och lägga mig!

OK, ryggen gnäller fortfarande lite efter en stund - svårt detta att sitta både rak i ryggen och avslappnad på samma gång. Då sitter jag ändå inte mer än ca 12 minuter - ett par låtar och lite fågelsång på mitt avslappningsband. Det kommer fortfarande massor av bråkiga tankar och lurar mig in i sina skumma gränder, men jag vänder envist tillbaka till den upplysta aveny som är mitt fokus - andningen.

Fascinerad märker jag också - inte varje gång men ofta - att någonstans mot slutet av meditationen smyger sig ett litet småleende på mig. Jag blir lika förvånad (och lite fnittrig) varje gång. Får se hur det känns efter ytterligare en vecka. Planerar en spännande förändring... To be continued!

Balans i energidepåerna

Såväl vid vår tidsfest i höstas som i diverse inlägg på bloggen har jag och Sara pratat om vad som ger oss energi och hur vi försöker höja våra energidepåer. Det kan handla om att umgås med energigivande vänner, dansa eller diskutera böcker i en bokcirkel. Utgångspunkten har alltså hela tiden varit att energi är något som vi vill ha mer av.

Men så, när vi diskuterade energigivare och -tjuvar i stresshanteringsgruppen jag leder häromsistens, fick jag en ny insikt med hög igenkänningsfaktor. En deltagare berättade om hur hon efter att ha gått in i väggen upptäckt att när hon får för mycket energi går hon igång och startar projekt eller tackar ja till saker av bara farten - och bums är hon där igen, trött och dränerad. Intressant tankeföda! Det handlar om att få lagom mycket - balans i energidepåerna.

Fabeln fortsätter

Plurar vidare efter intressanta kommentarer på senaste inlägget:

Visst funderar jag på vad som är bra för barnen i vår konflikthantering, men just nu mer på vad som är bra för mig själv och hur jag kan förhålla mig. Jag vill inte bli ett självspelande piano för mina framtida tonårsbarn att sätta igång med ett litet knapptryck, en väl vald provokation som dom VET får mig att gå i taket.

Det som får mig att ryta ska komma inifrån, som häromvkällen, känslan att nu är det nog. Gnatet som får det att spänna i nacken och strama i ansiktet, det vill jag bort ifrån. Det handlar så mycket om att hitta strategier. En dagisfröken upplyste mig om att jag brukade nynna stilla när dottern hade övertrötta ilskeanfall vid hämtning. Det var min omedvetna mentala sköld som skyddade min sinnesro utan att göra intrång i dotterns känsloliv. Motsvarande strategier för 8-/10-åringar är vad jag söker.

Dagens fabel: Lejoninnan som var en höna

Maria och jag har konstaterat att vi använder bloggen på lite olika sätt. Maria har stor glädje av sina inlägg efter att ha skrivit dem. Det är då det går in, när hennes supertexttillvanda hjärna slukar de annars svårsvalda tankepillren av bara farten, som en svulten hund sätter i sig medicinpreparerad mat.

Mina inlägg ger mig mest just när jag värper dem. Som en miniförlossning; väl mycket krångel, inte helt smärtfritt men med stor dos närvaro och ett resultat man aldrig kan se framför sig i förväg. Om jag skulle ha dålig skjuts nån gång läser jag Marias senaste och får en association att hänga på. I senaste inlägget fick jag upp en svag impuls att pröva meditation jag också, igen. Och så fastnade jag för beskrivningen av hur meditationsjaget hanterar busiga tankesprutande jaget ” tar det varligt vid handen och gång på gång leder det tillbaka till fokus på andningen. Ungefär som med den understundom trotsiga fyraåringen funkar det betydligt bättre än att bli frustrerad och skrika och gapa.”

Det får mig att tänka på mina önskningar inför 2009, där en var att få till fler goda möten med mina ungar, att hitta sätt att behålla min sinnesfrid när dom stormar, något som både barnen och jag själv skulle uppskatta. Man borde kunna göra vardagen till en meditation där man lugnt och milt leende leder sina barn hit och dit. Tänkte jag i går kväll.

Dottern anade kanske väderomslag i mitt sinnesklimat eller var bara trött. Kom härjandes med värsta ylrösten om att hon skulle sitta vid datorn. Men där satt jag med fullt upp och läggdagset var redan passerat. Jag var varlig i säkert en dryg minut. Lät mig inte provoceras utan upplyste om att hon inte hjälpte upp sin sak genom att ständigt höja rösten. Men – om en butter lejonunge helt oprovocerat kör klorna i nosen på sin mor, då ryter lejoninnan. Och det gjorde jag: ”LÄGG AAAAAV” rakt ut med en kraft som kändes i svalget dan därpå. Att dotterns hårtestar inte stod rakt bakåt av vinddraget förvånade oss båda.

Först funderade jag på att känna mig missnöjd. Jag som precis skulle bli en snällare mamma! Men den där markeringen var så genuin, den kom från lejonhjärtat och slapp ut innan frontloberna fattat nånting. Sånt vågar jag inte stöka med. Pratade med dottern förstås, och tackade mitt överjag som lagt fraser som ”lägg av” och ”jag blir så arg” i lådan där reptilhjärnan letar när det rinner över, istället för elaka och sårande skällsord.

Det jag vill är att skilja på myggorna och kamelerna. Det som förpestar luften härhemma är inte ett välbefogat ryt då och då, det är det där gnabbet! Det är så mycket jag retar upp mig på och tjatar om som inte är mitt sabla problem! Deras morgonvanor, gympakassar och inbördes tjafsande. Om jag och mannen hållit på sådär sinsemellan så hade vi inte hållit på alls tillsammans längre. Om jag behandlat mina medarbetare så hade jag varit en pest till chef.

Tänk om jag kunde låtsas att jag och barnen är tre individer som händelsevis lever våra tre liv under samma tak. Händelsevis har vi lite olika ansvar och befogenheter och lyckligtvis trivs vi ofta fantastiskt bra i varandras sällskap. Men vi lever varsitt liv och jag behöver bara lägga mig i deras när mina behov, min roll som ytterst ansvarig eller mitt rättspatos kräver det. Att låtsas det här skulle visserligen vara att låtsas något som är helt sant, men jag får kanske börja med att låtsas att det är på låtsas…

Så, nu kan jag blygsamt konstatera att jag värpt mig själv ännu ett guldägg. Dags att ruva. Gonatt!

Maria mediterar - 1:a veckan

Inspirerad av boken Eat, Pray, Love har jag alltså för första gången på nästan tjugo år sjösatt projektet "Maria mediterar". Som jag skrivit tidigare gick det käpprätt åt skogen förra gången och det är med spänning jag kastar mig ut igen. Under en veckas tid har jag mediterat en liten stund varje kväll.

Som med så mycket annat i mitt liv vägrar jag envist följa någon specifik "metod" utan fortsätter på mitt påbörjade smörgåsbord där jag väljer och vrakar. Min metod under den första veckan ser ut såhär: Jag sitter på en kudde i mitt rum för sinnesro framför ett tänt ljus och med en CD med avslappnande musik på svag volym. Börjar med ögonen öppna och fästa på ljuset. Fokuserar på mina andetag och räknar lugn (in) ett (ut), lugn (in) två (ut). Efter en stund blundar jag, och så håller jag på under skivans första två spår (kanske 8-10 minuter).

Så hur går det nu den här gången, lyckas jag hålla tankarna stången eller kommer de bökandes och vill vara med? Jodå, inte är det stiltje däruppe, bara för att jag blivit 20 år äldre och kanske lite lugnare till sinnes. Skillnaden nu mot då är att jag bestämt mig för att acceptera tankarna precis som de är, i sann medveten närvaro-anda. Mitt jag delar sig i tu, där det "disciplinerade-vuxen-jaget" ler lite milt överseende åt mitt "busiga-barn-jag" som vill producera tankar, tar det varligt vid handen och gång på gång leder det tillbaka till fokus på andningen. Ungefär som med den understundom trotsiga fyraåringen funkar det betydligt bättre än att bli frustrerad och skrika och gapa.

Smått överaskad konstaterar jag också att tankarna som kommer (och behöver ledas bort) underligt nog väldigt sällan handlar om jobb och familjeliv, utan nästan uteslutande om mina stresshanteringsgrupper och bloggen. Kanske ett steg i rätt riktning? Ikväll var tankarna alldeles extra oregerliga - inte konstigt efter en oerhört intensiv och inspirerande kväll med nya bokcirkeln där boken vi diskuterade var, ja naturligtvis, Eat, Pray, Love...

Från fjället

Åter efter en veckas fjällsemester, extremt utvilad och märkligt tom i huvudet. Jag konstaterar:

- Att åka nattåg till sitt resmål är att längta efter att komma iväg istället för att längta efter att komma fram.

- Att gå på fjället med turskidor är som livet självt, de höjdmeter man vill njuta utför får man vackert plocka med egen muskelkraft på uppvägen.

Där, i det monotona klivandet framåt-uppåt, vaknar jag till och inser att jag mediterar, med medvetandet hjälplöst hypnotiserat av andetagsströmmen. Så blir det ytterst sällan när jag försöker.

Lätt eller rätt?

Länge länge har jag velat lära mig meditera. Provade en kurs för väldigt många år sedan men fann det helt outhärdligt att sitta stilla så länge och bara vara, utan att göra något!!! ("Jag gör, alltså finns jag till", ni vet...) Det värkte i ryggen, mängder av oinbjudna tankar hindrade min uppmärksamhet och jag smet iväg med svansen mellan benen efter ett par ynkliga försök. När jag ser tillbaka på den här upplevelsen inser jag att jag förstås var på gröngölingsstadiet i min mentala utveckling.

Men kanske börjar jag bli redo för att återigen anta utmaningen. Kanske hänger det samman med min beslutsamhet och längtan efter att sänka mitt livstempo. Ännu mer inspirerad blev jag när jag läste boken Eat, Pray, Love (av Elizabet Gilbert). Så väl jag känner igen mig när jag läser om hur Liz kämpar mot alla oinbjudna tankedemoner som stör koncentrationen och får henne att resa sig upp mitt i meditationsstunden och gråtande rusande därifrån: "We are meant to sit for an hour in silence, but I log the minutes as if they are miles - sixty brutal miles that I have to endure. By mile/minute forteen, my nerves have started to go, my knees are breaking down and I'm overcome with exasperation".

Men så inser hon att det faktiskt handlar om att härda ut - för att så småningom kunna uppleva friden. Hon testar till och med en extrem form, Vipassana, där man inte får röra sig överhuvudtaget under hela meditationen. Myggorna bits, men Liz vägrar ge upp för impulsen att klia sig och härdar ut: "When it was all over, I stood up, walked to my room and assessed the damage. I counted about twenty mosquito bites. But within half an hour, all the bites had diminishes. It all goes away. Eventually, everything goes away".

Det påminner mig om när jag väntade mitt tredje barn och gick på gravidyoga. Då tränade vi på att uthärda lite smärta (diverse obekväma rörelser) för att inför förlossningen lära oss att möta och vara närvarande i smärtan i stället kämpa emot den. Och jag tror att det hjälpte mig - tillsammans med andningsövningarna. I alla fall var min tredje förlossning oerhört mycket bättre än de tidigare två - jag var så oerhört mycket mer närvarande i stället för att fokusera på striden.

Och det är nog just hit jag måste komma även när det gäller meditationen. Många andra typer av avslappning är omedelbart tilltalande i och med sin enkelhet, men just nu vill jag ta ett steg till, gå vidare, dyka djupare. Vid ett av besöken hos en karriärcoach för en tid sedan lärde jag mig att sätta upp vettiga mål utifrån en modell där ett av kriterierna handlade om att välja lätt eller rätt. Och det är ju precis vad det här handlar om: meditation är inte lätt, men kanske ändå rätt för mig just nu?

Har provat mig fram lite försiktigt ett par kvällar utan några prestationskrav. Inte var det skönt för ryggen nu heller, men den kan jag säkert träna upp. Inte var det lätt att släppa tankarna, men jag är övertygad om att jag kan bli bättre - där har jag nytta av min träning i medveten närvaro, som förstås är en viktig komponent i mediationsträningen. Jag vill gärna åka bort en helg eller kanske gå en längre kurs. Har du tips på bra ställen, eller annat som kan vara bra att ha med i bakhuvudet? Skriv en kommentar här på bloggen!

Här och nu

Jag har tidigare varit inne på begreppet mindfulness, eller medveten närvaro som det brukar kallas på svenska, men utan att gå närmare in på vad det faktiskt är. Nu är det dags att titta lite närmare på denna strategi - med rötter i zenbuddhismen - som visat sig vara en effektiv motvikt mot stress.

Att jobba med mindfulness som jag försöker göra sedan en tid tillbaka, handlar om att försöka vara mer närvarande i nuet, att grubbla mindre över misstag, oförätter och annat negativt i det förflutna, och oroa sig mindre för framtiden. Att helt enkelt vara precis här och nu med alla sinnen - något som är lätt att glömma när vi rusar på i 190 utan att ta oss tid att stanna upp, bara vara och observera världen omkring oss utan att döma.

Här kommer några frågor som kan få dig att känna efter om du hör till dem som skulle kunna tänkas må bra av att försöka bli lite mer medvetet närvarande (delvis baserade på ett test i kursen Medveten närvaro):

• Har du en tendens att gräma dig över misstag och oförätter i det förflutna?
  
• Har du en tendens att oroa dig för framtiden?


• Har du en tendens att säga – till dig själv och andra – att det lugnar ner sig sen (nästa vecka, nästa år…)?


• Har du en tendens att inte tillåta dig själv att stanna upp och känna efter hur du egentligen mår, fysiskt eller psykiskt?


• Har du en tendens att äta fort, gå fort, prata fort?


• Har du ibland svårt att uppmärksamma små anledningar till att känna vardagsglädje i tillvaron?


• Har du ibland svårt att hålla fokus när du lyssnar på någon annan?


• Har du ibland svårt att koncentrera dig på en uppgift i taget?

Hur kan man då bli mer medvetet närvarande? Ett sätt är att utnyttja små stunder av (annars frustrerande) ”spilltid”, t.ex. i en kö på stormarknaden eller när du väntar på bussen till att observera din omgivning (vad ser jag? vad hör jag? hur luktar det?) eller dina känslor. Ett annat att samla på orsaker till vardagsglädje, t.ex. en vacker solnedgång, en skön brasa, ett varmt bad, en komplimang från någon, en god måltid, doften av nybakade bullar, ett trevligt samtal, en oväntad stund över.

Det finns också gott om mer strukturerade övningar man kan göra. Här är ett par enkla sådana som :

¤ Upplev en frukt (eller något annat ätbart) med alla sinnen. Titta noga på hur den ser ut, känn doften, känn verkligen efter hur den smakar. Låt det ta en stund!

¤ Sitt eller ligg bekvämt (gärna med någon avslappnande musik i bakgrunden). Börja i någon ytterända av kroppen, t.ex. en hand och tänk på ett finger i taget, handflatan, underarmen, armbågen, överarmen, axeln, nacken och så vidare runt hela kroppen. Det spelar ingen roll vilken ordning du går i men se till att "gå igenom" hela kroppen i tankarna.

¤ Sitt eller ligg bekvämt. Andas ut och in tio gånger (eller mer). I början observerar du bara hur du andas (bröst eller mage, tempo?) utan att försöka påverka andningen. Så småningom kan du försöka att andas mer med magen än med bröstet (hitta ditt "andningsankare"). Du kan också pröva att tänka: energi in – oro/stress ut.

Om du skulle vara intresserad av att jobba mer aktivt med mindfulness kan jag rekommendera en titt på sidan http://www.medvetennarvaro.se/. Det finns också en hel del böcker skrivna i ämnet, t.ex. Åsa Nilsonnes Vem bestämmer i ditt liv, Anna Kåvers Att leva ett liv inte vinna ett krig och Ola Schenströms Mindfulness i vardagen.