fredag 26 februari 2010

Ett nytt verktyg i lådan?

Jag tror som kopparslagarmästaren Michaela Ivarsdotter: man kan aldrig få för många verktyg. Och jag håller med textilformgivaren Lena Håkansson: vardagen är viktig – nästan varje vecka vinner den med 5-2. Och: Det enda man vet om livet är att disken aldrig tar slut. På en av hennes kökshanddukar står texten Hej och hå, diska på. En sådan handduk tror jag skulle kunna hjälpa mig att bära den insikten.

Lena Håkansson pratar om sådant som vi skriver om här på Livstid, fast med avstamp i design av fysiska ting. Hon gör det på Växjös första Pecha Kucha-night, tillsammans med Michaela Ivarsdotter och åtta andra talare. Blommande kreativitet i en ram av strikt form – ett gammalt knep. Du får tala fritt mot bakgrund av ett bildspel du själv satt ihop. 20 bilder som visas i 20 sekunder, sedan är det slut.

I inbjudan på Smålands museum står ”ett öppet arrangemang för alla formintresserade”. Och intresserad är jag, av framförandeformen framför andra former. Min magkänsla säger att detta är ett verktyg att titta närmare på, väga i handen, se hur det kan användas. På många olika sätt visar det sig, men vid den här träffen i två huvudvarianter:

  1. More is more, rallypratande för att hinna med bilderna, glöd på kinderna och ett litet förläget leende hos talaren när tiden tagit slut och han/hon inser att spurtbacillen smittat dem. (Detta bland arkitekter och formgivare, där minimalism och små uttryck annars står högt i kurs.)
  2. Den sävliga stilen där nervositeten inte ens försöker döljas utan tvärtom kommenteras, precis som det faktum att respektive bild hänger kvar längre än talaren tycker känns bekvämt. Stigande dynamik allteftersom föredraget färdas mot slutet och det personliga uttrycket fångar oss som lyssnar.
Tempoväxlingarna mellan talarna tillför något i sig, men min slutsats blir ändå: Saliga äro de sävliga och småfumliga. De vinner i längden och lämnar mig med sänkta axlar, regelbunden andning och en varm boll i magen. De få utläggningar om konstnärliga uttryck jag tar in kommer vanligen genom P1 och då påfallande ofta på rikssvenska eller möjligen upper class Lundadialekt. Att höra konstnären Markus Åkesson och (stol)formgivaren Carl-Oscar Karlsson beskriva sina verk och tankegångar på småländska, och IKEA-designern Anna Efverlunds västsvenska – det ger något extra.

Det här kommer jag att komma tillbaka till och säkert använda någon gång. I min och Marias intuitiva strategi med Livstid har vi ingen aning om vad målet är, men vi vet desto mer om åt vilket håll vi ska och vad vi har nytta av: Våra erfarenheter från arbetet av stresshanteringsgrupper, arbetsmiljöarbete, ledarskap och utveckling av intern kommunikation. Livserfarenheten vi samlar på oss. En företagsregistrering, lite uppmärksamhet kring bloggen, intag av böcker och annan inspiration. Och så diverse bra-att-ha-verktyg, som Pecha Kucha-formen.

PS. En liten detalj gör sig påmind: Pecha Kucha är ett patenterat fenomen. Det är visserligen skiftnyckeln också och den finns i var mans verktygslåda. Exakt vad detta innebär får man ta reda på. DS

torsdag 25 februari 2010

Ja, vi älskar dessa fötter

Läser de senaste tre inläggen. Snabba kast blir det med Marias sinnliga kärleksförklaring insprängd mellan mina två inlägg om städningsdesperation och kallhamrade familjeförhandlingar. I nöd och lust heter det ju, och det verkar inte minst gälla mellan föräldrar och barn. Fötterna på dem älskar man ju även om de blir 45:or eller inte är benägna att flytta runt tillhörande kropp mer än absolut nödvändigt.

onsdag 24 februari 2010

Slutet på skitdagen - allting gott?

I söndags kväll hade vi familjeråd med anledning av dagens vedermödor. Budskapet gick fram, utan konfrontationer eller bortförklaringar. Lika snabbt lär det inte gå att byta och bryta vanor. Ett pedagogiskt grepp, som vi inte hade förberett, var att helt enkelt berätta för barnen alla hushållssysslor som jag och mannen utfört under den gångna dagen. Det tog säkert 10 minuter och vi blev rätt förundrade själva över allt man gör på en dag. Barnens andel framträder ännu tydligare som minuscule (ett av mina franska favoritord som betyder pytteliten).

I övrigt var grundbudskapet från oss föräldrar till våra barn att om vi hade varit era fruar hade vi pratat skilsmässa nu. Inget tyder för närvarande på att våra döttrar kommer att ha just fruar, det var mer en referens till Grottbjörnens folk och andra urminnes kulturer där det var just fruarna som gjorde mest, löpande, hela tiden, medan männen gjorde sina jakträder eller åtta timmar på fabriken och sen tog igen sig. Nån som hört talas om dessa svunna epoker?

Det konkreta resultatet av förhandlingarna, som var påfallande ensidiga, det ska erkännas, blev några hållpunkter som ska följas upp veckovis på söndagkvällar. Däremellan ska vi vuxna försöka låta bli att tjata.

När jag håller på med sånt här anar jag alltid på ena sidan om mig järnföräldrarna, som aldrig skulle låta det gå såhär långt, på andra sidan dem som gör allt för sina barn och trivs med det, på den tredje de tålmodiga som vecka efter vecka lekt fram städning och gemensam matlagning så att barnen lär sig med ett leende, och så vidare. Så lätt att känna sig ogenerös, velig, hårdhjärtat – beroende på åt vilket håll man tittar.

Samtidigt, vart man än ser så verkar det ju bli folk av de flesta. Jag har skrivit tidigare om det här och om min vän som beskriver sig som supercurlad av sina föräldrar, men som blivit påfallande generös, empatisk och matlagningskunnig ändå. Och jag tänker på min farmor som kunde vara både kärv och sträng, men som också respekterade oss barnbarn som enskilda individer.

Kanske bär de allra flesta vägar någorlunda rätt, om man gör som man känner att man själv måste för sinnesfridens skull. Och kanske tar med några grundingredienser. Barn - och vi andra - behöver kärlek, stöd och en känsla av att veta vilka spelregler som gäller i olika miljöer. Barn ska inte behöva vara brickor i någon annans spel, ifrågasättas som individer eller utveckla superkänsliga tentakler för att kunna läsa av oberäkneliga och nyckfulla vuxna. Mycket kan man säga om just de här föräldrarna, men jag tror att barnen vet väldigt väl både att och var de har oss.

tisdag 23 februari 2010

Till min son - den vidunderliga kärlekens historia

Då och då ber min åttaåring att jag ska nypa henne i armen för att hon ska veta om det verkligen är sant att hon har fått en lillebror. Till sina föräldrar säger hon: "Mamma och pappa, jag älskar er för att ni födde Adam!". Och jag är lika förundrad som hon: Tänk att jag för fjärde gången får uppleva det magiska med ett nytt litet barn och tänk att jag - som varit flickmamma i nästan tjugo år - har fått en son. Sista pusselbiten är lagd.

Älskade, fantastiska Adam, den totala sanslösa förälskelsen drabbade mig där i sjukhussängen för snart sex veckor sedan. Jag vet att moderskärlek kommer till de flesta förr eller senare, men också att det för många dröjer länge eller är blandat med mycket smärta. Därför är jag så oändligt tacksam över att - liksom med dina systrar - få uppleva omedelbar och oblandad kärlek från första stund.

Jag tar in dig med mina sinnen - ser på din perfekta lilla kropp, luktar på ditt ulliga huvud, känner din mjuka hud under mina fingrar, lyssnar på dina olika ljud och försöker tolka dem. Saknaden när vi är ifrån varandra känns i hela kroppen och gör nästan ont.

Mycket kan hända framöver, och nog kommer vi att ha våra mindre roliga stunder. Jag kommer att sucka, gråta, gnälla, skälla, men en sak kan jag lova: att älska dig lika intensivt när du har fjunig överläpp och storlek 45 i skor. Så lik som alla säger att du är din far så får du säkert stora fötter, även om de just nu ryms i min handflata.

söndag 21 februari 2010

En riktig skitdag - utan dammråttor i hörnen

Jag borde kanske anat oråd när jag vaknade upp med städlust. Den lusten hade haft gott om tid att ackumulera sig, om man säger så, och nu fanns den där. Efter frukost, första törnen: barnen uppfattar kravet på deras medverkan som en fullständig överraskning och fruktansvärd orättvisa – fast det ingått i veckopengsdealen i flera år. Det säger kanske något om hur ofta vi ställer kravet på dem, vilket dock inte är mer sällan än vi faktiskt städar.

Jag känner hur irritationen hugger klorna i mig när det går åt mer energi för att få igång barnen än det hade gjort att städa själv. Min tilltänkte vapendragare i allt detta, var är då han? Han sitter i glasrummet med stängd dörr och pratar släktforskning med bröder och bryllingar – på den helgjobbar-primetime som inte minst han har lärt mig att helga till förbannelse! När han väl kommer in innehåller vattnet som jag torkar badrumsgolvet med en påvisbar andel tårar och jag är skitförbannad. En klassisk kvinnomartyrscen!

Mindre klassiskt: Den här mannen är inte sen att hugga i med städningen, om än lite förbryllad över min ilska. Motvilligt och efter ytterligare tjorvande gör barnen sin del. Vi äter mat och läget börjar ljusna. Ett krux dock: Vår efterlängtade sportlovsfarmor har a ticket to ride, men inget tåg att åka hit med, vilket gör barnen ännu mer bedrövade. Vad det innebär praktiskt för den kommande veckan har vi inte vågat fundera över än. Gör hela dagen upprepade försök att boka ny biljett på en SJ-sida som av tempot att döma är nära total krasch.

Efter lunch går vi ut. Mannen och jag skottar gångar och platta tak medan barnen perforerar en snödriva med andra gångar och runda rum. Det välkända landskapet har klätt ut sig. Mellanrummen i smålandsgärdesgården är igensatta av snö, och studsmattestommen, som blev kvar ute i år, sticker upp max två decimeter. När vi skottat klart hoppar vi ner från taken, och allt känns lite bättre.

Innan vi går in tänker vi vuxna att vi kunde ta ett ryck med att gräva ut snökan, dvs den stora snöhög som vi skottat upp och som kanske blir en tillfällig sovplats någon natt inom kort. Det här är mannens och barnens projekt som jag tillstyrker för den goda sakens skull. Göra nåt lagom knäppt hela familjen och allt det där. Men tror ni att någon vill låna ut den lilla spaden – som är den enda som ryms där inne än så länge om man ska få plats själv också? Nej, förslaget är att vi står kvar och väntar i en kvart tills ett av snörummen i den nya snödrivan är färdiggrävt. För att göra något som barnen absolut vill ha gjort, men lika absolut vill få hjälp med!

För en gångs skull får vi båda två nog precis samtidigt. Mannen spänner på sig skidorna och pulsar iväg och jag sätter mig där jag sitter nu, i glasrummet med snutteburken som en varm katt i knät.

Hade det varit min partner eller en lägenhetskompis som varit problemet hade det varit dags för ett samtal nu: ”Jag tycker verkligen om dig, men om vi ska fortsätta leva ihop så måste det bli ändring. Jag orkar inte dra det här lasset själv medan du sitter där – kapabel till en himla massa men utan att göra något om du inte blir nödd och tvungen.”

Men nu är det mina barn det handlar om, och det finns inte en enda bortskämmande svärmor jag kan skylla på. Det är inte så att vi inte försöker, med kökstjänstlistor, datortidsreglering och annat. Men det verkar vara väldigt svårt att nå fram med några enkla basfakta:
- Vi är fyra personer som bor i det här hushållet.
- Vi har delvis olika roller men måste hjälpas åt.
- Chanserna att få välvillig hjälp av någon annan ökar markant om man är beredd att själv erbjuda detsamma.

Dags att säga upp basavtalet för fullständig omförhandling. Och förstås – alla goda råd mottages tacksamt!

onsdag 17 februari 2010

Tankehjälp

Visste du att 80-90 procent av alla tankar du tänker en dag är upprepningar av sådant du tänkt förut? Inför detta faktum känner jag omedelbart ett behov av att byta ut några av mina egna recyclade funderingar mot kloka dito som någon annan tänkt åt mig. Ett bra sätt att göra det är att gå in och lyssna på något av många fantastiskt intressanta och inspirerande 18-minutersföredrag på sajten TED (Ideas Worth Spreading). Kan exempelvis rekommendera att ta del av författaren Elizabeth Gilberts (hon som skrev vår första bokcirkelbok Eat, Pray, Love) tankar om kreativitet.

En annan inspiratör är Hans Rosling, den svenske läkaren, forskaren och föreläsaren som utsetts till en av världens 100 viktigast tänkare av den amerikanska tidskriften Foreign Policy. Flera av hans uppmärksammade föredrag om folkhälsa och global ekonomi finns att ta del av på TED. Idag kom Hans Rosling till Linnéuniversitetet där jag jobbar när jag inte är föräldraledig. Önskar att jag fått lyssna på honom - att döma av mina kollegors statusrader på Facebook var han lika bra live som på nätet!

Jag facebookar - alltså finns jag till!

I media möter vi ofta en negativ bild av de sociala medier som blivit en så självklar del av många människors vardag på 2000-talet. Det talas om att vi ersätter verklig mänsklig kontakt med timme efter timme vid datorn eller att de bilder vi lägger ut på våra barn kapas och används för tvivelaktiga syften. Jag hör också de få vänner (och min egen man) som (åtminstone hittills) hållit sig utanför sucka över vårt nya beteende med kommentarer som "hur intressant kan det vara att veta vad X ätit till frukost?". Och visst förstår jag att världen på ”Fejan” kan te sig underlig för den som inte bosatt sig där.

I näst sista numret av tidningen PS! (nr 1/10) diskuteras stress och självbildsproblem i uttalanden som ”På Facebook och i andra forum finns ett jäktande efter att vara sedd”, ”Antalet vänner, statusuppdateringar och inlägg kan ses som ett mått på din popularitet” och att ”många snarare använder Internet för skvallrigt jagande av status än för ett socialt utbyte av tankar och åsikter”. Författaren ställer sig också frågan: ”Visst har det alltid varit kul att se på kompisars semesterbilder, men varför ger vi oss nu också med liv och lust in i fotoalbum, diskussioner och ibland regelrätt snokande hos avlägsna bekanta”.

Artikeln visar dock också på positiva sidor, och här känner jag igen mig betydligt mer än i allt det negativa. Bloggandet har både Sara och jag förklarat vårt kärleksfulla förhållande till i tidigare inlägg. Här kommer nu också min lilla hyllning till Facebook. Tack för att du exempelvis…

… ger mig möjlighet att återknyta kontakten med personer som jag tappat bort i livets alla vindlingar
… har gett mig en betydligt närmare relation till personer som jag säkert aldrig skulle ha kommit så nära annars
… ger mig och mina vänner möjlighet att ge varandra såväl kärleksfull stöttning och sympati när livet känns motigt, som att dela varandras glädje när det går lätt
… gör att jag faktiskt träffar mina vänner betydligt mer IRL (in real life) än tidigare, just för att det är så enkelt att ta kontakt på det här sättet
… har gjort min gamla dröm om en bokcirkel möjlig (yes, det var här det hände!)
… ger mig tips på intressanta händelser, ny musik, roliga videoklipp och spännande tankeföda genom en och annan finurlig, filosofisk statusuppdatering
… hjälper mig att sammanfatta mina dagar, på samma sätt som jag gör i min måbra-bok – där jag ofta omvandlar och utvidgar dagens statusuppdatering till pappersform

Det är mycket möjligt att jag (och många med mig) tröttnar vad det lider, men än så länge – och kanske i synnerhet nu när jag är föräldraledig och därmed lite mer bortkopplad från övriga världen än annars – erbjuder Facebook ett mycket behagligt fikarum med goda vänner och bekanta, där jag själv helt och hållet kan bestämma hur mycket jag vill ta del av och bidra till diskussion och skvaller. Att jag blivit beroende illustreras väl av min femårings kommentar i höstas: "Eller hur är Facebook viktigt för dig, mamma?".

tisdag 16 februari 2010

Små jobbjävlar

Kanske är det okej att jobbet känns absorberande en period, att hemmalivet på vardagarna handlar mest om att sköta ruljangsen och försöka häva förkylningar innan de bryter ut. Det är iallafall bättre att låta det vara okej fram tills dess att det verkligen inte känns okej längre, än att känna mig stressad av det innan det ens stressar mig på riktigt.

Just nu engagerar jobbet på bästa möjliga sätt, genom att handla om sånt som jag gillar och tycker är viktigt och där jag tycker att jag kan bidra. Det är inte bara fullspäckat. Om jag då någon gång börjar filosofera om jobbet när jag vaknar till på natten så må det väl vara hänt. Jag grubblar inte i alla fall. Jag tycker att jag har min relation till jobbet under så sträng bevakning att jag kan våga släppa nån liten mental jobbjävel över tankebron.

söndag 14 februari 2010

Kärlek eller rädsla?

Jag kan inte hitta igen var, men häromveckan läste jag en intervju med Ebba Lindsö, förmodligen föranledd av hennes bok om tiden som VD på Svenskt näringsliv. I den obligatoriska rutan med Ebbas bästa råd och deviser ingår en klassiker, sagd så många gånger att den börjat lika sanning, banne mig: Alla kan inte älska alla.

Sant kan det mycket väl vara. Frågan är bara vad det gör för nytta i karriären eller livet att tänka så: Alla kan inte älska alla. Är det en bra utgångspunkt för möten med människorna runt omkring sig? Människorna man ska samverka med, påverka, leda eller ledas av. Beter man sig klokare om man kalkylerar med risken att inte kunna nå fram till varandra? Om man hamnar på skilda sidor om en sakfråga med någon, exakt vad vinner man på att då också anta att man inte kan ha en fungerande relation till varann? Är inte den utgångspunkten tvärtemot alla rön om positiva målbilder och deras väldiga potential?

Visst, jag kan göra välvilliga tolkningar av rådet: Ta det inte på ditt ansvar att harmoni ska råda överallt. Alla kan inte tycka likadant, och ibland måste du agera tvärtemot vad många i din omvärld vill. Ta ingen skit, som Grynet sa. Men vad har det egentligen med älska att göra? Eller uppskatta, respektera, behandla som folk, som man kanske hellre uttrycker sig när det gäller arbetslivet.

Jag har alltid känt mig illa till mods när jag hört den där sentensen. Tänkt att jag nog är vek och mesig som inte ställer mig i givakt för den. Men jag tror jag slutar med det. Jag har så många exempel på när framgången har funnits just i antagandet att jag kan hitta en kanal in till någon som verkar vara min motståndare.

I Jusek-tidningen läser jag om en bok som heter Rädsla eller kärlek? Ditt vägval! av Jackie Bergman. Vet inte om jag kan rekommendera den eftersom kortrecensionen är minst sagt ljum. Boken anses flummig, men en gång dubbad till ”seriös flummare” som jag är, borde jag kanske kolla in den? Hittar så länge en artikel på nätet. Teorin känns värd att pröva: Kärlek och rädsla är varandras motsatser. Vad händer då om man bestämmer sig att kärleken nog inte är något att lita på?

onsdag 10 februari 2010

Bankett i getingboet

I fredags var jag på en alldeles alldeles underbar fest, utan att ens hälsa på värden. Kanske ska det hänföras till fenomenet ”inte ska väl lilla jag”, som lätt landar som ”apan känner ingen” i andra änden. Eller så skyller vi det helt enkelt på att vi var 900 sittande gäster på denna tillställning; invigningen av Sveriges yngsta universitet.

Som bordskavaljer hade jag en annan före detta akademianställd och vi kom att prata om ifall vi längtade tillbaka. Nej, egentligen inte, var vi överens om. Olika omständigheter har fört oss ifrån akademin, men ett och samma skäl kom upp som huvudanledning till att vi inte längtar tillbaka: det klimat som emellanåt får fäste i både perifera och centrala skrymslen av akademin.

Jag har aldrig fattat varför man ska hålla på och ”tåla” det ena och det andra på jobbet. Varför vara rå men hjärtlig när man kan vara bara hjärtlig? Det är väl ändå det som ger mest utrymme för både skämt och allvar? Och vad förlorar man på att försöka förstå någon annan, när man dessutom alltid vinner personens uppskattning på köpet?

Ingen av oss två där vid bankettbordet såg på oss själva som Guds gåva till akademin, men inte var vi väl heller något som katten släpat in - och sedan ut ett antal år senare? Om vi nu inte är det där dödköttet som konkurrens och tuffa tag ska rensa bort, är det då något annat som förenar oss som lämnat? Svårt att veta. Samtidigt har jag några av mina bästa vänner kvar där och tycker att jag har otroligt mycket gemensamt med dem.

Kanske handlar det om att hitta rätt mikroklimat, ha rätt arbetsuppgifter och sitt eget förhållningssätt till de mindre smickrande dragen i denna mångfacetterade miljö. Kunna bita ihop lite oftare än man bryter ihop tror jag också är en fördel. Att gå på Linnéuniversitetets invigning var som att besöka ett exotiskt land eller återse ett ex i sin bästa dager. Jag uppskattar verkligen det jag möter men blir inte mindre övertygad om att jag hör hemma någon annanstans.

Trots allt: En sak kan akademin – inte minst Sveriges yngsta universitet – och det är att ställa till med fest. En får tacka för senast!

måndag 8 februari 2010

Ordination paus

"Sätt dig ner. Fundera. Vila. Läs. Lyssna. Och gör det till dess att du är färdig."

Citat ur Smålandsposten den 6 februari som i sin tur citerar distriktsläkare Urban Stattin från Alvesta. Artikelns rubrik är Pausa dig till ett friskare liv. Kursiveringen i citatet är min.

Urban berättar om recepten på fysisk aktivitet som han och kollegerna var tidiga med att införa. Hur vore det att ordinera sig själv en paus i veckan som avslutas när man är färdig?


onsdag 3 februari 2010

Surrealism i snö

Cyklar hem genom ett surrealistiskt vinterlandskap i skymning. Nästan som reklam, som Stefan Sundström sjunger, eller nästan som John Bauer. Surrealistiskt också att jag cyklar, och att det går bra. Önskar att jag haft mobilkamera med blixt, då hade jag visat er synen som mötte mig i cykelstället: en fullständigt snöhöljd cykel som såg ut att vara lika förenad med underlaget och lika användbar för transport som en 200-årig häststaty på sockel. Mitt gapskratt när jag såg den dämpades av snödrivorna omkring. En stackars okänd kollega blev uppmanad att beundra åsynen innan jag sopade fram cykeln och gav mig av.

Den här vintern kommer vi att prata om i åratal, kanske decennier, och påminna våra barn om. Det är ungefär som med vår relativa skönhet och ungdom – varför vänta med att uppskatta och njuta av dem tills vi ser dem på bild om många år?

Innan jag påbörjade cykelturen ringde jag hem till min trafik- och väglagsrådgivare. Han befann sig då med äldsta dottern uppe på vedbodtaket, skottandes i förebyggande syfte (ni som följt den här bloggen vet lite om status på mina uthus). Inget surrealistiskt med det, kan man tycka, ända tills man får höra att Mannen har belönat sig själv och dottern med varsin semla för arbetet – i förväg!!! Den ordningsföljden är fullständigt surrealistisk för just denne man. Kanske ett uttryck för hans förmåga att fånga snöflingan, denna förunderliga vinter 2010.

tisdag 2 februari 2010

Väljer vinst!

Igår gick jag till Body Shop för att byta in ett presentkort som jag fått i julklapp mot någon lyxig liten burk för bara mig. Tyckte att det var en utmärkt belöning för att jag lyckats få ordning på morgonlogistiken och alla barn till rätt ställe i rätt tid. Letade lite planlöst i hyllorna och kom fram till att en ansiktsmask till söndagsspaet skulle sitta fint. Då uppenbarade sig expediten from hell.

Det var inte så att hon var otrevlig eller elak på något sätt, utan bara oerhört påstridig. Vanligtvis brukar jag inte ha något större problem med sådana - är exempelvis en fena på att avvisa de få försäljare som lyckas ta sig förbi spärren i NIX-registret och hittar hem till vår telefon. Men kanske beror det på att jag är nyförlöst och full av amningshormoner och därmed extra vek och okritisk. Hursomhelst gick jag från butiken ganska många pengar fattigare än jag räknat med. I det läget kunde jag lätt ha känt mig som en förlorare, i synnerhet som en stor del av min normala yrkesidentitet går ut på kritisk granskning...

Men så väljer jag att vända på steken och upptäcka att jag faktiskt lyckades golva expediten vid två tillfällen. För det första hänvisade hon till vad jag behövde utifrån att jag ju säkert måste vara väldigt stressad med en baby hemma (hade förstås vagnen med mig in i butiken), varpå jag lugnt förklarade att stressad är det minsta jag är just nu. För det andra tog hon till den väl inarbetade bilden av att mammor är så dåliga på att ta hand om sig själva, och återigen vägrade jag låta mig sorteras in i ett fack. Som flerbarnsmamma har jag ju insett vikten av att ta hand om mina behov - genom exempelvis träning, hemmaspa och bokcirkel - för att orka med vardagen.

Summa summarum, jag bestämmer helt enkelt att det var jag som vann den här duellen. Inte nog med att jag fick den så talföra expediten att börja staka sig när jag inte stämde in på hennes bild av småbarnsmammor - jag har också utökat mitt hemmaspa så att jag kan få göra ännu mer för mitt välbefinnande. Att det kostade några hundralappar är ju egentligen en petitess i sammanhanget. Just detta, att göra medvetna val kring hur man ser på tillvaron (ni vet, den där utslitna liknelsen om att se glaset som halvtomt eller halvfullt), är något som Kay Pollack ägnar sin bok Att välja glädje åt. Återkommer till den i framtida blogginlägg, för där finns många kloka tankar om våra tankar.

måndag 1 februari 2010

Ett ögonblick i sänder

Med ett nytt litet liv i familjen har jag stor nytta av att ha jobbat med att utveckla min medvetna närvaro (mindfulness) - på mer än ett sätt. För det första njuter jag hejdlöst av denna sista upplevelse av den magiska nyföddhetstiden. Jag snusar och snusar på det lilla ulliga huvudet och önskar att jag kunde spara den alldeles speciella doften i en burk. Jag förlorar mig i den intensiva, nyfikna blicken långa stunder. Jag vaggar, vyssar och dansar med den lilla grodkroppen i mina armar eller på min axel. Jag skjuter på samtal till Försäkringskassan och diskmaskinsurplockning för att i stället krypa upp i soffan med min sovande baby i famnen. Eftersom det är fjärde barnet vet jag ju så innerligt väl att underbart är alldeles för kort och den här gången tänker jag inte missa en enda dyrbar sekund av närvaro.

Jag har också nytta av mindfulnesstänkets inslag av acceptans. För även om livet med den nya familjemedlemmen större delen av tiden är alldeles allldeles underbart, kan ju även en mamma som fött barn i tre olika decennier bli lite matt i knävecken vid tanken på sådant som den långa räckan av framtida morgnars behov av välfungerande logistik och tajming, i synnerhet de dagar barnens far måste åka till jobbet tidigt och vi andra måste klara av det mesta på egen hand. Frukostar ska plockas fram och ätas, kläder (och ytterkläder) ska tas på, tänder ska borstas, blöjor ska bytas, babyn ska ammas - och så ska alla barn spännas fast i bilen som egentligen är för liten för vår nya stora familj och vi ska hinna till åttaåringens skola i tid. Men i stället för att börja hyperventilera försöker jag att bara acceptera stunden som den är och tänka på att klara av en dag i taget, och då går det faktiskt mycket bättre - i alla fall än så länge...