Hej bloggen - saknar dig!

Det är så sällan nu som jag hittar de där stunderna att sjunka ner i fåtöljen med datorn och låta tankarna flyta ut genom fingrarna. Och jag saknar det. Ingen idé ändå att klandra mig själv. Jag ser helt enkelt inte vad jag skulle kunna köra ut ur livet just nu för att kunna släppa in något annat. När man som jag just nu börjar fantisera om att kunna sträcka ut tiden som ett gummiband, då är det dags att ta sig en funderare. Hur väljer jag egentligen?

På senaste tiden har Livstid blivit mycket snack och mycket verkstad. Fem föreläsningsuppdrag under april är all time high! Det var en medveten tanke från oss, att vi vill ut och möta människor igen efter allt skrivande, men inte riktigt istället för allt skrivande. Som både Maria och jag har skrivit om innebär de här uppdragen mängder av möten, intryck och funderingar som skulle behöva ut någonstans. I resbubblan på väg hem från Åland gick det ju bra, men i vardagen är det värre.

Vad är det då som har klämt sig in över tröskeln – och är det något värt att prioritera? Ja, absolut, måste jag säga. Livstidandet IRL är ju hur kul som helst. Utöver det är det främst en sak som har tillkommit: att samordna en cykelskola för ungdomar och vuxna. Ett meningsfullt projekt som helt enkelt måste få bli av, och där jag inte kunde blunda för att jag passade väl för uppdraget.

Så det gör jag nu när jag har en stund över: ordnar med deltagarnas kölistor och Rotaryklubbarnas frivilliga funktionärer. Stämmer av med övriga i planeringsgruppen så cyklar, hjälmar och reflexvästar finns där de ska.

Aktiviteter som är nära kvalstrecket – i nedåtgående riktning – är hemmaadministration och -underhåll. På senaste tiden har vi har fått ett par tre påminnelser på räkningar som vi (jag) missat. Det fanns en tid när såna missar hamnade på självkänslans minuskonto. Nu tycker jag bara det är opraktiskt att behöva rensa upp och surt att betala påminnelser. Alltid något!

Tillsammans med bloggandet är det ett antal saker som står på kö och vill komma in i mitt liv. Hemmafixande är rätt kul emellanåt, när jag lyckas vara i det och inte tänka att det stjäl tid från annat. Och vill vi slippa frysa i vinter är det bara att greppa klyvyxan och se så glad ut som man känner sig.

Mitt svåraste dilemma är dansen. Såna upplevelser som den kan ge måste det vara tjänstefel för en närvaro- och njutningssökare som jag att ens tveka. Men att få in dans regelbundet i mitt liv ser svårt ut, även om jag skulle vara beredd att pruta på yogan. Och jag skulle så gärna ha med mig Mannen, som redan tycker att vi har alldeles för mycket för oss.

Om det här var årets självdeklaration på livstidsfronten så är väl dansen… återbäringen som jag inte lyckas få utbetalad. Än. Hur ser din balansräkning ut?

Vilken smakstart!

Igår var det första augusti och jag drog igång mitt nya projekt med tolv olika fokusmånader. Första månaden satsar jag på Mind & Soul och vill hitta tillbaka till min dagliga rutin med kvällsmeditation, komma igång lite stilla (utan några höga kvantitativa krav) med yoga och reiki som jag sysslat med tidigare, och även försöka jobba lite mer fokuserat med mindfulness - att vara mer närvarande i nuet.

Projektet kunde inte ha fått en bättre start än den fick. Först en riktigt närvarande liten promenad till brevlådan, där jag verkligen kände gruset under sandalerna, hörde suset i trädkronorna och morgonkvittret från fåglarna. Sedan - på väg till jobbet - blev det Sommarprogram jag kommit fram till (i år lyssnar jag rakt igenom alla, ett efter ett!) helt oplanerat ett program med Björn Lindeblad, som med lågmäld stämma beskrev sin livsresa från framgångsrik finansvalp till skogsmunk i Thailand till meditationslärare i Falsterbo. Meditation och mindfulness (som han föredrar att kalla varsevarande) i kubik. Precis den introduktion jag behövde för att komma i rätt stämning.

Särskilt fastnade jag för ett citat som Björn hämtat från någon av sina mästare under åren som munk:


Du får veta vad du behöver veta när du behöver veta det, inte förr, och bara om du är helt närvarande.

Det påminde mig om en viktig aspekt av mindfulness, som jag ska tänka lite extra på under den kommande månaden - tålamod och acceptans inför sådant du inte kan förändra (den gamla kära Sinnesrobönen). Några aktuella exempel:

• att inte bli irriterad över ett långsamt fordon på vägen när jag ändå inte komma förbi det
• att inte gräma mig över oförutsedda och otrevliga utgifter (som fakturorna från elbolaget och på den nya vedklyvsmotorn som blev följden av en avgrävd elkabel i samband med vårt altanbygge)

Frid!


PS. En annan smakstart är den jag har fått på min nya jobbtillvaro. Min snälla chef (alltså jag själv) tycker att jag får jobba när jag vill, var jag vill och (i stort sett) med vad jag vill. Just idag sitter jag alltså på mitt favoritfik i stan och bloggar på arbetstid. 

Livstid i Smålandsnytt

Två timmars intervju blev tre minuter i Smålandsnytt. Se reportaget här!

Livstids julkalender: Från oss båda...

Så var vi då i mål; här kommer vårt sista julkalenderbidrag för den här gången. Denna höst har det varit ovanligt glest mellan inläggen - mycket på grund av att Livstid har haft en del annat på agendan, såsom de där goda samtalen IRL som vi längtat efter. Men trots den överenskomna regeln om att vi aldrig får känna press att blogga, trivs vi förvånansvärt bra när vi väl bestämt oss för att producera varsitt inlägg varannan dag. Det innebär att vi prioriterar in garanterad egentid och att vi öppnar våra sinnen än mer än vanligt för såväl det stora som det lilla omkring oss.

Skrivandet får oss att njuta mer intensivt, oftare och längre av det goda i vardagen, våra barn, våra män, våra vänner och små omärkvärdiga ögonblick. Det hjälper oss att plura fram strategierna vi behöver för att hantera de mindre angenäma ögonblicken, och vi får också ösa ur oss när det känns eländigt. Den här decembermånaden har vi avhandlat lyssnandets konst, demens, kreativt föräldraskap, tittskåp, mångfald, Lars Norén-besök, stjärnfamiljer, jobbotålighet, listor, språkutveckling och konstruktiva konflikter - bland annat. Mötena med våra läsare är något vi också uppskattar. Vi gläds när vi lyckas beröra och vi blir lite klokare av era tankar. Tack för att ni läser, kommenterar, ger oss tummen-upp och delar på Facebook!

Till sist, från oss båda till er alla, vill vi önska er en riktigt fröjdefull jul, med just det upplägg som ni trivs allra bäst med. I stillsam julefrid eller med huset fullt av barn och hundar. Med skinka och Jansson eller med hämtpizza. Med glittrande julgran eller vajande palmer. Kanske har vi kommit in i ett stim och fortsätter skriva tätt framöver. Eller så glesnar det igen. Ingen vet. Vad vi däremot kan lova är att vi inte är färdiga - varken med oss själva eller med er. God jul!

Livstids julkalender: Dags för fri skrivning?

En av mina väldigt tidiga, och mycket tydliga, yrkesdrömmar var att bli författare. Bok efter bok påbörjades, oftast med inspiration från den senast lästa, och ett eller två kapitel skrevs, men eftersom jag var ett bokslukarbarn hade jag ju strax hunnit läsa en ny bok som inspirerade till att påbörja ett nytt skrivprojekt. Och så växte papperskassen med det som min pappa kärleksfullt döpte till "Marias ofullbordade". Jag tappade bort skrivandet någon gång i de tidiga tonåren, och de enda tillfällena då jag släppte loss den kreativa vildhjärnan en smula var i skolans fria uppsatser. Dem fick jag visserligen positiv respons på, men återkopplingen handlade om bra struktur, korrekt grammatik och ett lämpligt ordförråd - jag fick sällan någon bekräftelse på om språk eller innehåll berörde den som läste.

Livet vindlade vidare, jag började plugga språk och plötsligt hade jag i stället för författare (eller kirurg, som också stod högst på drömlistan under många år) blivit lärare - ett yrke som aldrig ens funnits med på den där listan. Så halkade jag in i universitetsvärlden och blev kvar där - i nästan femton år. Vad hände då med skrivandet? Jodå, visst började jag ägna mig åt det igen, men det handlade om torr akademisk avhandlingstext, så långt ifrån mina fantasifulla barnbetraktelser man kan komma. Det skönlitterära kändes oerhört avlägset.

Kanske var det lite för mig som för Majgull Axelsson, den idag mycket populära romanförfattaren, som i Sommarpratarna på TV berättar om hur hon inte vågade skriva skönlitteratur till en början utan satsade på att bli journalist. Tydligare ramar, mer faktainriktat, mindre utrymme för (eller krav på, beroende på hur man vill se det) fantasi. Och precis som hon så småningom vågade ta steget från det trygga strukturerade till det fria skrivandet så känner jag att jag tar ett litet steg i taget på den vägen.

Det började med läromedel för sju år sedan. Fortfarande mycket fakta och struktur, men ändå med lite mer av min personliga röst i texten än i avhandling och forskningsartiklar. Fyra år därefter togs nästa steg, då Sara och jag började blogga, och rösten blev tydligare. Jag har alltmer kommit att uppleva hur mycket Livstids-skrivandet ger mig. Det förstärker min glädje och förundran, och det hjälper mig att hantera det sega eller svåra.

Frågan jag brottas med nu är om jag har modet och förmågan att ta det sista klivet ut i öppnare vatten och börja skriva skönlitterärt igen - på så sätt skulle ju cirkeln samtidigt slutas. Och jo, jag ska nog våga, till en början i tryggt sällskap med någon som jag vet kan det där, min äldsta dotter. Vi har börjat skissa på en barnboksserie baserad på lillasysters underbara ordvändningar och målet är att skriva så att både barn och vuxna längtar till läsandet. Kanske jag vågar försöka mig på en vuxenroman därefter?

Går du också i skrivdrömmar? Kanske är det dags att börja blogga, eller satsa stort direkt och dra igång ett bokprojekt? På Facebook-sidan Skriva bok kan du få tips och stöttning av andra skribenter, varav många skriver sin allra första. Och även om du bara vill fylla byrålådan (eller hårddisken) så kan skrivandet i sig ge välsignad kraft.

Livstids julkalender: Bloggbubblan

In i skrivarbubblan var det, och där är perspektivet lite annorlunda, som under vattnet ungefär. Allt tycks närmare och större än det är där ovanför, och mer förunderligt. Mobilens små anteckningsfiler fylls med korthuggna noteringar, i brådskan krypterade av telefonens valhänta försök att hjälpa till.

Den kan ibland bli nästan febrig, den här önskan att fånga ögonblicken och frysa dem i text, men fokus är i alla fall på ögonblicken. Aldrig känner jag mig så mycket som ett kottskådarbarn som när jag är inställd på att blogga. En av mina favoritrubriker i boken Älskade lista! är Små omärkvärdiga ögonblick att minnas. Jag hade ett här nyss: medhavt te och mesostmacka på biblioteket, utblick över himlens sista ljusblå skiftningar ovanför hustaken och ett wifi-nätverk som just hade släppt in mig igen efter en stunds oförklarligt trilskande. Att hitta såna små oansenliga stenar lockar mig mer än att leta diamanter.

Då tänker jag att vår tids fixering vid upplevelser skulle kunna vara en del av lösningen på våra problem och inte ett hot. Kolla in Facebooks statusrader: ett helt pärlband av ömsint polerade små gråstenar. En sen frukost, en tidig frukost, en stunds avkoppling med WordFeud – hur mycket växthusgaser kostar det? Och helt oförhappandes får jag stöd i en akademisk rapport publicerad av Naturvårdsverket - Klimatomställningen och det goda livet:
"Den här rapporten är en ingång till en outforskad och spännande tredje väg in i klimatfrågan, där kopplingen mellan välbefinnande och klimatpåverkan granskas och där vi ställer oss frågan om ett större fokus på människors välbefinnande rent av skulle kunna vara en drivkraft snarare än ett hinder för en hållbar utveckling på vissa områden."

Den kanske jag ska läsa lite mer i någon gång. Till dess bloggar jag vidare.

Till en skärm nära dig...

...kommer också i år Livstids julkalender: ett blogginlägg om dagen, som kontrast till vår annars ganska oförutsägbara skrivarfrekvens. Sådär en 150 inlägg om året brukar vi landa på, men när på året de dyker upp och om de kommer i flock eller regelbundet droppande som från en otät kran, det kan man aldrig så noga veta.

Det senaste året har vi bloggat lite glesare än vanligt, samtidigt som Livstid har tagit större plats i våra liv än någonsin: vi har gjort bok av bloggen, ett bokmärke för antecknande (bokcirkel-)läsare och nu senast vår ögonsten Älskade lista! – boken med vackra bilder, finaste pappret, några av våra texter men framför allt en räcka listrubriker med liv- och luststema att fylla i eller bara inspireras av. Den perfekta presenten/julklappen insåg vi när vi öppnade var sitt provex och själva blev lätt betagna. Som vanligt: vi börjar med att göra något som vi tycker att andra behöver, sen inser vi att vi själva är vår främsta målgrupp. Böcker och bokmärken kan förstås beställas av oss.

Livstid har också vänt tillbaka till källan: det goda, givande mötet och samtalet – IRL. Ni som har hängt med ett tag vet att allt började med en lite annorlunda 40-årsfest, bloggen kom till som en fortsättning på de samtal om livet och tiden som satte igång där. I höst har vi fått leda ett par inspirations- och samtalskvällar, i både jobb- och fritidsmiljö. Att man kan få ut så mycket av att bara samlas och berätta för varandra vad vi tänker!

Men, som sagt, nu är det snart december och skrivandet står högst på agendan. Äntligen är det dags att krypa in i skrivarbubblan en stund var och varannan dag, med julkalendern som alibi. Till våra män och barn säger vi kanske att vi måste för att vi har lovat våra bloggläsarvänner det, men vi vet ju alla vilka som längtar mest efter de där inläggen…

Vi hoppas förstås att du ska ta dig några minuter varje dag ända fram till julafton för att stanna upp och fundera en liten stund tillsammans med oss. Det kommer liksom förra gången att vankas såväl eftertanke som förundran från flickorna i Småland som emellanåt försöker lyfta blicken och samtidigt stå med fötterna stadigt på sina respektive vedbackar. Vi ses - lite oftare än vanligt!

Livstid på Punctum Saliens!

Punctum Saliens, en annan blogg som delvis utforskar likartade teman som vi gör här på Livstid, har skrivit om oss och vår resa från fyrtioårskriser till tidsfest till blogg till bok och nu tankar om nya äventyr. Vill du hänga med på den resan, klicka här!

Och så har bloggen hittat vägen till Qoola Qvinnors bloggtipslista - och hamnat längst upp på den! Trevligt för oss som vet att många tycker det är jobbigt att scrolla...

Det händer mycket annat spännande med Livstidsprojektet i höst också, så håll utkik!

Marias tre ben

Jag har kommit fram till att jag gillar talet TRE. Överallt dyker den där heliga treenigheten upp och ger mig sammanhang av olika slag. Här på Livstid har jag berättat om mina tre hörnstenar i kampen för en någotsånär stressfri jobbtillvaro: (1) struktur och överblick, (2) reflektion och diskussion och (3) friskvård för kropp och själ. Jag har också bloggat om mina tre favoritFÖRord: (1) FÖRväntan (2) FÖRundran och (3) FÖRnöjsamhet. Det mittersta återkommer när Livstidsbloggen själv knyter an till tre centrala tankar: (1) FÖRundran och (2) EFTERtanke (3) MITT i livet. Idag urskiljde jag en ny (helig) treenighet i mitt liv.

Den här gången står de tre benen (B:na) som symboler för hur jag hämtar energi att orka med vardagen. Det första benet (B:et) är Bokcirkel, som dels står för läsande, dels för meningsfullt socialt umgänge. Så mycket energi jag hämtar ur böckerna och ur våra bokcirkelträffar, liksom andra sammanhang med goda och kloka vänner. Det andra benet (B:et) är Bad, som står för att jag vägrar kategorisera in mig i "stackars-småbarnsmammor-som-inte-hinner-ta-hand-om-sig-själva-facket" och faktiskt prioriterar in sköna skumbad, hårda härliga träningspass, liksom då och då en stunds meditation i mitt eget lilla rum för sinnesro. Det tredje och sista benet (B:et) är förstås Blogg, som står för att mitt välbefinnande når högre höjder när jag får (eller snarare tar!) chansen att vara kreativ - på olika sätt men med bloggen som ett nav.

Med detta inte sagt att det inte finns andra finfina tal också, såsom FYRA barn och FEM katter...

Man kan skratta sig hela vägen in i bergväggen också...

... avslutade jag ett blogginlägg om Mia Skäringer med strax före jul. I det rykande färska numret av Your Life (2/11) hör jag mina ord från texten eka genom hela hennes krönika om sammanbrottet, och jag vet att hon nog inte har läst inlägget som jag skickade till henne, och att hon säkert tänkte tankarna och använde orden långt innan dess, men jag kan ändå inte låta bli att fundera... Oavsettt vilket skriver hon bättre än nånsin, så läs den!

Livstids julkalender: Arbeta, dansa och älska!

En magisk kväll två veckor före julafton, bara vi två bloggerskor. Först varsitt pass mjuk och stillsam helkroppsmassage, därefter en lång och välsmakande matstund på lokal. Energierna flödar och kreativiteten likaså.

Kanske är det varken massagen eller maten, utan den där lilla skylten på toaletten på massagestudion som sätter igång alltihop, med all sin enkla livsvisdom som på något sätt symboliserar så mycket av det vi vill säga med vårt bloggande (ovetande om varandra har Maria skrivit av och Sara fotat):

* Work like you don't need money
* Dance like no one is watching
* Love like you've never been hurt

Nog för att vi hade idéer om framtiden redan före den här kvällen, men nu börjar det bli riktigt trångt i hjärnor och anteckningsböcker. Det som är på gång inom den närmsta framtiden är att Livstidsbloggen blir bok i början av 2011. Vill du hjälpa till att marknadsföra den? Hör av dig, så skickar vi en folder att dela ut till vänner och bekanta som du tror skulle kunna ha glädje av att läsa. Har du själv missat en massa gamla inlägg, eller vill läsa dem igen och är sugen på att ha något som är lättare att stoppa i fickan eller väskan än en dator? Maila oss på livstid@live.se så får du ett bra erbjudande på boken när den kommer.

Återstår bara att önska alla våra läsare en förundrande härlig jul och till var och en: er alldeles egna version av ett underbart 2011!

Livstid julkalender: Morgonstund kan ha blogg i mund...

Efter tre barn som alla sussat gott ungefär så länge på morgnarna som man kan begära som småbarnsföräldrar (den första ibland till och med längre än föräldrarna själva, om jag inte minns fel...) har jag nu stött på fenomenet levande väckarklocka. Den är oftast ställd någonstans mellan 5.50 och 5.52, någon gång lite senare och ve och fasa någon gång ännu tidigare. Jaaaa, jag vet, ingenting att gnälla över när han sover på nätterna, och alla ni andra har förstås barn som vaknar mycket tidigare än så. BlaBlaBla. Det är bara jag som haft sån flax tidigare.

Hursomhelst har jag bestämt mig för att försöka att inte sura alltför mycket över dessa i mitt tycke onödigt tidiga timmar och i stället styra om dem till någon vettig aktivitet de dagar som hjärnan erbjuder en någotsånär fungerande tankeverksamhet. Varför inte satsa på en liten bloggeristund, till exempel? Med trött hjärna kan man i stället kanske njuta ett välbehövligt mellanrum med på sin höjd en liten stillsam tanke. Och så kom jag och Sara, som också har en morgontidig baby (om än av hund- snarare än människoras), på att klockan sex kan vara en ypperlig tid för kreativa spånarmöten som det ibland är svårt att få loss tid till på kvällstid. Fiffigt!

Vad jag nu måste lära mig är att komma i säng före midnatt. Åh, vad svårt jag har med det. Har alldeles för mycket roligt jag måste få göra när alla ungar äntligen däckat.

Livstids julkalender

Välkommen till Livstids egen julkalender! I år tänkte vi göra vårt bästa för att lysa upp våra förmodat julstressade läsares decembermörker, och bjuda på en liten kort stunds förundran eller eftertanke varje dag ända fram till dopparedan.

Nu har bloggen Livstid levt sitt eget liv i mer än två år. Förra året firade vi ettårsdagen med pompa och ståt, men tvåårsdagen gled förbi helt obemärkt. Kanske beror det på att Livstid helt enkelt har blivit en sådan självklar del av vår verklighet (och i bästa fall även er), vilket inte på något vis innebär att den är mindre betydelsefull för oss än tidigare.

Vi hoppas att ni, trots alla verkliga eller eventuellt bara upplevda måsten, väljer att prioritera in ett par minuters egentid framför datorn varje kväll för att öppna alla tjugofyra luckorna. Det är ni faktiskt värda. Trevlig läsning!

Att skriva eller inte skriva?

De senaste månadernas utveckling har fått mig att fundera över mitt bloggande. Jag är ju van vid att spotta ur mig om allt möjligt som pågår i min vardag och hjärna, och att stundtals vara ganska utlämnande när det gäller mig själv. Men eftersom mycket av både praktisk verksamhet och tankedito just nu kretsar kring min mammas demens, blir jag tveksam. Kränker jag mammas integritet, även om hon inte läser vad jag skriver eller ens vet att jag gör det, och även om det handlar om mina tankar och känslor och inte om detaljer kring hennes sjukdom? Är det värre att blogga om upplevelsen av att vara dotter till en dement mamma än om det hade handlat om en annan sorts sjukdom, som cancer eller hjärtproblem? Skulle jag alls tveka då?

Jag har nyligen läst två böcker skrivna av kvinnor med dementa - och vid skrivtillfället levande - mödrar, Maj Fants Att vara mamma till sin mamma och Karin Flygares Det är så konstigt nuförtiden. Båda ger ganska utlämnande porträtt av mammorna och deras relationer med sina döttrar, och båda är mycket öppna med sina egna känslor - även de mindre vackra. Man förstår att skrivandet har varit ett verktyg för författarna att bearbeta sin situation, och jag som läsare är tacksam för böckerna. De ger mig en känsla av tillhörighet i en värld där jag annars känner mig ensam och främmande - de flesta vänner i min egen ålder har pigga, starka mödrar och får fortfarande vara döttrar till sina mammor.

Bloggen har ju blivit min ventil där tankar och känslor får pysa fritt och där jag stundtals får intressant respons av mina läsare. Kanske har jag aldrig behövt den så mycket som nu. Jag känner igen mig i det som Lotta Gray, vimmelreporter som fått tarmcancer och varvar cellgift och väskinköp i sin blogg, säger i SVT:s program Annas eviga - att när man redan är bloggare är det svårt att utelämna något som utgör en stor del av ens liv (i hennes fall cancern). Det handlar om det där 360-gradersperspektivet som jag och Sara och jag strävar efter - att vara hela människor, även på nätet. Skulle vara väldigt tacksam för era synpunkter.

Åter i bloggosfären - då, nu och sedan

Jag konstaterar att jag - förutom ett kort gemensamt inlägg med Sara strax före jul - just avslutat mitt hittills absolut längsta bloggcelibat, vilket inte varit föranlett av att jag svävat in i amningsdimmor (ännu). I stället har det handlat om en kombination av diverse datorhaverier på hemmaplan, en massa arbete med att avsluta tre olika distanskurser som jag har undervisat på under hösten och - believe it or not - även lite bristande skrivinspiration. Tack Sara för att du har hållit glöden igång medan jag varit ute i kylan!

Igår kväll avslutade jag det sista av det som behövde bli klart på jobbet innan det är dags att ta ledigt på allvar för att vila mig i form inför förlossningen, som är beräknad om knappt en vecka. Och direkt kände jag hur det började klia så smått i Livstidsfingrarna... En gammal uträknad dator har dessutom fått nytt liv och erbjuder därmed lite mer frekvent tillgång till cyberrymden.

Som den mindfulness-entusiast jag har blivit vill jag ju gärna leva så mycket som möjligt här och nu, vilket jag nog också gör i betydligt högre utsträckning än tidigare, men det här inlägget tänkte jag framförallt ägna åt några bakåt- och framåttankar. För lite mer än ett år sedan bloggade jag om att jag väljer bort nyårslöften till förmån för en "efter-julen-önskelista", eller något som liknar skolans "strävansmål". Det handlar helt enkelt om att jag inte vill lova en massa saker som jag sedan bara kommer att må dåligt för att jag inte lyckats hålla. Så hur såg min lista ut där i slutet av 2008? Jo, jag ville sträva efter att:

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort

Så när jag nu gör bokslut över 2009, har min strävan gett några resultat? Ja, jag känner mig faktiskt oerhört nöjd över att ha kommit en bra bit på väg på flertalet punkter. Jag har definitivt varit mer med familjen genom att mycket oftare än tidigare hämta barnen på dagis och fritids och njuta av vardagsmys. Samma sak gäller vännerna; många av dem träffar jag betydligt mer bl.a. på grund av Facebook, som många icke-anhängare tror ersätter vanligt umgänge. Många luncher, fikadejter och annat trevligt har det blivit just tack vare FB.

Jag har på allvar vant mig vid att ersätta kvälls- och helgjobb (vilket numera endast görs i undantagsfall vid akuta situationer) med aktiviteter av typen avslappning, meditation, sköna skumbad, bloggande och läsning. Tack alla tjejer i vår underbara litterära salong som inte bara inspirerat mig att läsa en massa bokcirkelböcker som jag säkert aldrig själv skulle ha hittat fram till, utan också gör att jag läser mer i allmänhet! Energin jag får av detta (och av fysisk träning) gör mig i stället mycket mer effektiv när jag är på jobbet.

Som jag bloggat om tidigare har 2009 också blivit ett år då jag på allvar börjat inse vidden av jordens klimathot, vilket fått mig att förändra åtminstone delar av mitt beteende, som att handla mindre och mer hållbart (framförallt betydligt mer ekologisk mat än tidigare).

Och resten då? Ja, självkänslan har det väl inte blivit så mycket bättre med. Ibland är jag på topp, för att nästa stund dala ner till botten, och här har jag definitivt ett område att jobba vidare med. Varit mer utomhus har jag inte heller, men tänker mig att det naturligt kommer att bli ändring på det under det närmaste året, då jag kommer att ha en vagn att dra runt på i skog och mark.

Den sista punkten i min lista är nog dock den jag väljer att sätta högst på min önskelista för 2010, året som jag redan i somras utsåg till det då jag på allvar skulle tänka igenom vad jag vill göra av mitt yrkesliv. Sara och jag har redan börjat plura lite mer målinriktat på hur vi skulle kunna gå vidare på de teman som vi spinner trådar kring här på bloggen. Jag hoppas också innerligt att min timeout från universitetet ska ge mig den sinnesro jag behöver för att komma fram till på vilket sätt jag ska kunna förena det jag verkligen trivs med i mitt nuvarande jobb med det här andra och nya. Återstår att se hur bokslutet för 2010 ser ut.

Vid sidan av de mer abstrakta och än så länge till viss del odefinierade önskningarna har jag också en väldigt konkret sådan: att under de närmaste dagarna kunna vila och hämta kraft inför den stundande förlossningen, och att den ska bli så lik den senaste som möjligt. Och så önskar jag förstås att vår nya lilla medborgare ska få komma till världen frisk och stark och från första stund känna sig oändligt välkommen i vår familj!

Julbord på Livstid

Som en julklapp till våra Livstidsvänner har vi – i hållbarhetens och återvinningens tecken – plockat ihop lite julläsning: ett axplock av våra egna favoritinlägg från hela Livstids produktion. Buffétanken är vi ju förtjusta i, såväl när det gäller mat som livet i stort.

Som vanligt hittar vi på en sån här idé med tanken att det ska ge någon annan något, och så får vi minst lika mycket ut av det själva. Här skuttar vi runt bland blogginläggen och upptäcker allt klurigt vi skrivit och faktiskt hunnit glömma bort igen.

Hoppas läsningen ger er också en trevlig stund.

Vi önskar er alla en riktigt God Jul och ett underbart nytt 2010!

Kramar från Maria och Sara

Maria-inlägg
Sara väljer
- Här kommer jag och är "good enough"!
- Från frustrerande väntetid till behagligt mellanrum
- Bitterpitten och jag
- Att skapa sin egen historia
- Längtansrymd

Maria väljer
- Dr Jekyll och mr Hyde
- Att lära av livets bräcklighet
- Choosing what matters
- En hyllning till mitt sommarparadis
- Det här med livspusslet

Sara-inlägg
Maria väljer
- En eufemism räddar min sinnesfrid
- Förtida uttag
- Så skrynklar jag min egen hjärna
- Hjälp att få
- Bloggen - min klickmanick i verkligheten

Sara väljer
- Plura själv!
- Dagens ord: livspussel
- Banalt och bra
- Till Berit
- Tro om gott på salsakurs

Stressed or desserts? En reflektion om livets efterrätter

Ett palindrom av det engelska ordet "stressed" blir "desserts" och här har vi temat för mitt inlägg idag. "Barnbarn är livets efterrätt", brukar man säga, men vet ni vad: Jag tror att jag har börjat ta för mig av den där efterrätten redan nu. Inte måste man väl vänta tills man blir pensionär eller får barnbarn?

I samband med bloggens ettårsjubileum bestämde Sara och jag oss för att trycka upp visitkort med tre små centrala tankar:

FÖRundran

EFTERtanke

MITT i livet

Dessa små ord innehåller precis det som allting handlar om för mig. I stället för att stressa fram utan riktning - vilket jag har gjort alldeles för mycket i mitt liv - ägnar jag allt större del av mitt liv åt FÖRundran, att vara här och nu och verkligen njuta av allt härligt som finns omkring mig. Vidare tillbringar jag många minuter av mitt vakna jag till EFTERtanke, inte minst när jag sitter här vid datorn. Som Sara och jag konstaterade i jubileumsinlägget hjälper bloggandet oss i vårt vridande och vändande på oss själva och vår tillvaro med alla dess vindlingar. Och det bästa av allt är att jag njuter av efterrätterna FÖRundran och EFTERtanke redan nu - MITT i livet!

Ett år på Livstid

Idag skriver Sara och Maria sitt allra första (men inte nödvändigtvist sista) gemensamma inlägg här på Livstid. Just idag, den 8:e november 2009, är det nämligen på dagen ett år sedan vår blogg kom till världen hemma i Marias kök, efter två fyrtioårskriser och en gemensam tidsfest – och därtill några glas rödvin på lördagskvällen.

Tidsfesten krönte en lång periods festplanering som även inkluderade många spännande diskussioner om tiden och livet - och allt detta hade gett mersmak. Bloggen har blivit vår kanal för att fortsätta diskussionerna, med oss själva och med varandra, och även om huvudsyftet med bloggandet var – och fortfarande är – att fungera som vårt lilla sortera-älta-grubbla-över-livet-och-tiden-projekt, så har bloggen också kommit att bli lite mer än så.

Förutom att fungera som en viktig ventil för våra tankar och ett stöd i vår personliga utveckling, har den också hjälpt oss i riktning mot att vara 360-graders-personer. Här försöker vi våga visa oss, för alla och ingen, som de hela och komplexa individer (professionella och privata) vi faktiskt är.

Vi är också oerhört glada över att det vi skriver berör våra läsare, vilket avspeglar sig såväl i en hel del ”tummen upp” på Facebook (där vi brukar marknadsföra våra funderingar) som i följande kommentarer:

• ”Jag har läst på er blogg och ville bara säga att den är fantastisk!”
  
• ”Inspirerande och kreativt!”
  
• ”På pricken!”
  
• ”Jag har djupdykt i er blogg idag och vill bara säga hur bra den är! Ni skriver med mycket insikt, känsla och klokhet!”
  
• ”Hittade till er fantastiska blogg efter reportaget i PS! Befinner mig själv i en omfattande livsstilsförändring och inspireras mycket av er blogg!”
  
• ”Så underbart att ni har startat detta!”
  
• ”Det här är min nya favoritblogg! Igenkänningometern går i topp!”
  
• ”Vilka kloka kvinnor ni är! Livsbejakande, nyfikna och kritiska...”
  
• "Fantastiskt, jag ska läsa så ofta jag kan! Sånt här får en att känna verklighet i livet vi så ofta bara rusar igenom!"

Drygt 18o inlägg har vi lyckats åstadkomma under det här året, alltså i genomsnitt nästan ett varannan dag, även om vi har en viss berg- och dalbanetendens som gör att det ibland går långt emellan, medan vi ibland sprutar ur oss våra tankar, och ofta ungefär samtidigt. Hittills har bloggen omnämnts i två artiklar, en i lokaltidningen Smålandsposten (då Livstid fortfarande bara var ett projektskelett), dels i tidskriften PS! Personlig utveckling och psykologi. Inom kort kommer den att skymta fram i en artikel i tidskriften Laura.

När vi nu avrundar vår lilla tillbakablick vill vi göra det med två uppmaningar till våra läsare:

• Gå gärna tillbaka och läs det vi har skrivit tidigare, eftersom den här bloggen inte är någon tidsbunden dagboksvariant utan snarare en ständig cirkelrörelse där våra funderingar återkommer och utvecklas undan för undan. Ett sätt att hitta inlägg om det som intresserar just dig är att använda bloggmolnet med nyckelord till höger.
  
• Vi tycker också att det skulle vara väldigt spännande att få kontakt med fler av er som läser. Statistiken säger oss att mellan 15 och 30 personer besöker bloggen dagligen. Lägg gärna till er som bloggföljare och skriv en kommentar till det här eller något annat inlägg, gammalt eller nytt!

Tack för att ni finns och för att ni läser! Allt gott i höstmörkret!

Maria och Sara

Att minnas och att låta bli

I veckans avsnitt av Spanarna nämndes en undersökning (bland nunnor !?) som pekar på att folk med ett aktivt och utvecklat språk inte blir dementa lika lätt som andra, även om de har lika mycket skadligt plack i hjärnan. Gu' så bra, tänker jag där jag sitter i bilen och lyssnar, mina rallarsvingar till metaforer här på Livstid är inte bara kortsiktig njutning (för mig som skriver iallafall) utan också långsiktigt hälsosamma. Det är som att få höra att ett par hekto smågodis i veckan är det bästa man kan tänka sig för hälsan.

Extra roligt att höra för mig, tänker jag, som av mig själv och familjen ofta beskrivs som halvvimsig redan nu, och sedan länge. Men å andra sidan, tänk på hur mycket jag kommer ihåg! Våra logistiska saltomortaler i vardagen är inget för nybörjare. Jag rätar på hållningen i förarsätet, morskar upp mig lite grann. Som igår: Lämna barnens ridkläder i ridhuset på morgonen och samtidigt ha danskläderna beredda i bilen. Matsäcken till eftermiddagens stallstund packar de själva. Hämta barnen i stallet, snabbis in på känd hamburgerkedja, vidare till frissan för klippning av dem båda, därefter några klädreturer på stan, dans och hem för att ta itu med hela hemmaserven. Sådär håller jag ju på alltsomoftast, och jag kan inte minnas när jag senast glömde bort nåt!!

Får lov att skratta rakt ut när jag inser att det där sista argumentet inte kommer att övertyga någon enda människa mer än mig själv. Men iallafall, jag tycker jag förtjänar ett bättre renommé än jag har skapat mig. Att jag några timmar senare kör hemifrån med motorvärmarsladden kvar i bilen får ses som undantaget som bekräftar (den nya) regeln.

Bloggen - min klickmanick i verkligheten

Livstid fyller snart ett år och man kan fundera lite på varför. Ibland kan Jante hitta in i mina hjärnvindlingar och påtala att detta är ju fånigt: här sitter två ytterst gynnade och hyfsat kapabla kvinnor och vrider och vänder på upplevelser, känslor och situationer. Exakt hur högt upp på Maslows-trappan befinner vi oss egentligen, och hur högt är det rimligt att sträva? Vad har vi att gnälla över och vad är egentligen vårt substansiella bidrag till mänsklighetens fortbestånd? (Och då tänker Jante på bloggen och inte på alla barn vi får och dem vi därutöver skulle vilja ha.) Den rekorderliga skurtanten i mig ansluter: Det var väl ett väldigt skrivande och tänkande, det är väl bara att ta i och Göra och bita ihop och anstränga sig!

Som den ödmjuka individ jag är ger jag åtminstone Jante liiite rätt: Vi har inte mycket att klaga över, inte där vi är just idag, vi kan mycket och vi vill ännu mer. Vår blogg är på sin höjd en västanfläkt i ett vattenglas och bidraget till världsfreden är ytterst marginellt. Men den får oss att må bra. Ibland när vi mår dåligt får den oss kanske bara att må bättre, men då är å andra sidan varje litet steg uppåt på skalan desto viktigare.

Såhär mitt i livet (!) känner jag mig allt som oftast som när jag stapplade omkring i mammas för stora pumps och lekte vuxen. Full i skratt kan jag bli: Här är jag med man och barn och hus och chefsjobb... har ni hört nåt så tokigt? Och som de flesta andra har jag mina akilleshälar, som frestas olika hårt i olika skodon och väglag: Hur redig och stadig jag än kan verka så sitter det inte i min ryggmärg att ta ansvar för och försvara mina egna behov. Det är ett mödosamt inlärt beteende, där min bakgrund har försett mig med vissa hjälpmedel men också några jäkligt svårforcerade rosenhäckar.

Jag brukar tänka att om jag inte passar mig växer det sly i min själ. Bloggen är mitt bästa verktyg för siktröjning, och när det är särskilt snårigt får jag här också hjälp med spejandet efter rätt riktning. Och så är den min klickmanick, som jag kom på häromdagen. Den hjälper mig förstärka mina positiva beteenden genom att jag uppmärksammar dem, klappar mig själv på huvudet och ger mig ett efterlängtat klickljud, när jag trycker på Publicera inlägg. I det ögonblicket är jag lika djupsinnig som en berner sennen.