Att minnas och att låta bli

I veckans avsnitt av Spanarna nämndes en undersökning (bland nunnor !?) som pekar på att folk med ett aktivt och utvecklat språk inte blir dementa lika lätt som andra, även om de har lika mycket skadligt plack i hjärnan. Gu' så bra, tänker jag där jag sitter i bilen och lyssnar, mina rallarsvingar till metaforer här på Livstid är inte bara kortsiktig njutning (för mig som skriver iallafall) utan också långsiktigt hälsosamma. Det är som att få höra att ett par hekto smågodis i veckan är det bästa man kan tänka sig för hälsan.

Extra roligt att höra för mig, tänker jag, som av mig själv och familjen ofta beskrivs som halvvimsig redan nu, och sedan länge. Men å andra sidan, tänk på hur mycket jag kommer ihåg! Våra logistiska saltomortaler i vardagen är inget för nybörjare. Jag rätar på hållningen i förarsätet, morskar upp mig lite grann. Som igår: Lämna barnens ridkläder i ridhuset på morgonen och samtidigt ha danskläderna beredda i bilen. Matsäcken till eftermiddagens stallstund packar de själva. Hämta barnen i stallet, snabbis in på känd hamburgerkedja, vidare till frissan för klippning av dem båda, därefter några klädreturer på stan, dans och hem för att ta itu med hela hemmaserven. Sådär håller jag ju på alltsomoftast, och jag kan inte minnas när jag senast glömde bort nåt!!

Får lov att skratta rakt ut när jag inser att det där sista argumentet inte kommer att övertyga någon enda människa mer än mig själv. Men iallafall, jag tycker jag förtjänar ett bättre renommé än jag har skapat mig. Att jag några timmar senare kör hemifrån med motorvärmarsladden kvar i bilen får ses som undantaget som bekräftar (den nya) regeln.