Familjens Glada Burk

Snart är det dags att säga hejdå 2012 och kasta oss ut i ett nytt spännande år. Jag har bestämt mig för att - än en gång - möta det med tillförsikt om att det kommer att bli det bästa någonsin, alltså göra ännu ett förtida uttag på glädjekontot. Det är mitt viktigaste nyårslöfte och den utgångspunkten kan väl aldrig vara fel. Som någon sa: "Det värsta som kan hända är att man har varit glad i onödan", och det måste ju ändå vara bättre än att man oroat sig i onödan, eller hur?

Jag gör mitt bästa för att sprida positiva vibbar härhemma i vardagen också. Klanmötena på temat Nytt och bra har jag ju skrivit om tidigare, och vi tar då och då också upp en gammal familjefavorit, den lilla stunden vid läggdags då barnen får berätta tre bra saker med dagen. Det är faktiskt de själva som brukar påminna mig. Måndagsmeditationer och reikistunder med tjejerna är andra medvetna strategi för en mer harmonisk familjesituation.

Och så tackar jag Livstidsvännen Sara för ännu en idé för att spara på glädjekornen och njuta av dem så mycket som möjligt. För en tid sedan delade hon på Facebook en länk om en "Gratitude Jar" med följande innehållsdeklaration: "This January, why not start the year with an empty jar and fill it with notes about good things that happen. Then on New Year's Eve, empty it and see what awesome stuff happened that year". I kväll, med två dagar kvar på det gamla året, fick jag äntligen ändan ur vagnen och tillverkade vår egen lilla Glada Burk. I morgon ska jag presentera idén för familjen och se om de tar emot den lika väl som de brukar ta emot alla mina galna påhitt. 

Livstids julkalender: Nytt och bra

I Mundekulla lärde vi i familjen oss att samtala i cirkelform, en i taget med full uppmärksamhet (i bästa fall) på den som talar. Varje cirkel där inleddes med en runda Nytt och bra, där man fick tillfälle att reflektera över något positivt som hänt sedan man träffades dagen före. En simtur i sjön. En vacker regnbåge. En fin stund med barnen. En klok tanke man fått. Nytt och bra kan aldrig vara för litet och aldrig heller för stort.

Vi har - som jag berättat om tidigare - tagit med oss cirkelsamtalen hem i vardagen och Nytt och bra är det tema som vi oftast använder. Samma sak gör vi i vår Livstidscirkel, och i den privata samtalscirkel som jag också har förmånen att vara deltagare i. Kombinationen full uppmärksamhet och fokus på något positivt. Så suveränt i all sin enkelhet.

Tänk om Nytt och bra-cirkeln kunde smyga sig in i en massa nya sammanhang. Varför inte en runda till förmiddagsfikat på jobbet - som ett alternativt till suckar och stön över tunga arbetsbördor och sura chefer?

Resignerade gäddor

Konstiga titlar blir det på inlägg jag producerar efter att ha tillbringat en helg på den nationella språklärarkonferensen. Förra året skrev jag om Ovalfrihet och stängda lådor, efter mitt magiska möte med en kvinna som både var en tvillingsjäl och en stor inspirationskälla. I årets bubbla fick jag möjlighet att fördjupa bekantskapen med M, både genom våra samtal över lunch, konferensmiddag och en öl på puben, och i hennes intressanta föredrag om hur tankekraft påverkar vår förmåga till lärande. M berättar om ett TV-program som höll henne - som, liksom jag, sällan har tid att titta på TV - fastklistrad i soffan. Programmet handlade om hur hjärnans arkitektur hela tiden byggs utifrån de tankar vi tänker.

Ett exempel: I en forskningsstudie stoppade man en gädda i ett akvarium tillsammans med ett gäng småfiskar. Vad händer? Jo, småfiskarna får panik och gäddan käkar förstås upp dem fort som ögat. Så sätter man glasväggar runt gäddan. Vad händer då? Småfiskarna får lika mycket panik som tidigare och gäddan stångar pannan blodig i sitt försök att komma åt de små, men blir sedan den resignerade gäddan, gäddan som har gett upp. När forskarna lyfter bort glasväggarna fortsätter vår huvudperson att vara den resignerade gäddan, den som inte tror sig om att klara av att fånga fisken, varpå de små glinen kan fnatta runt bäst de vill och räcka lång näsa åt puckogäddan som ligger där och har skapat en vald sanning, en sanning som inte finns på riktigt utan bara är en tankekonstruktion.

Budskapet i M:s föredrag är att vi som lärare kan hjälpa våra elever/studenter att programmera om sina tankar från Jag KAN INTE lära mig det här, att skaka om sin mentala cocktail. Själv har hon sett massor av elever uppnå helt andra resultat än tidigare sedan de skapat nya hjärnvägar med hjälp av nya tankar. Med mig från konferensen tar jag - vid sidan av många andra glädjekarameller att suga på i form av inspiration och goda samtal - med mig tanken att Jag kan förstå mig på det här med bokföring, och till och med tycka att det är roligt! 

Om fyra timmar kliver jag ur min helgbubbla och in i vardagen igen. Lite sorgligt är det att den redan är över men åh vad jag har skapat mig längtansrymd för mina fina därhemma! Och så finns det ju massor av nya små bubblor därhemma också. Livstidscirkeln på tisdag, till exempel, är just precis en sådan. Söndagskram på er!

Grottvandring eller guldvaskande?

Med jämna mellanrum synkar Sara och jag på olika sätt - skrivlust, skrivolust, bloggtankar, Livstidseufori, småskav. Så väl jag känner igen det hon beskriver i senaste inlägget, den där känslan av att det inte är något stort och förskräckligt som stör, utan något litet och obestämbart. I mitt fall har skavet den senaste tiden manifesterat sig bland annat i form av överdrivet stor irritation - över barnen och tingen - och en för mig ovanligt hög nivå av oföretagsamhet. Bokföringen drar ut på tiden i all oändlighet, diskbänken svämmar över, och inte blir det mycket bloggat.

Jag funderar på balansen mellan två strategier. Den första: att riktigt gå in i något jobbigt, grotta ner sig, för att komma så långt ner på botten att den enda vägen vidare är upp. Den andra: att använda klätterrepet som Dalai Lama gav mig en gång i tiden - att fokusera på att uppmärksamma det positiva, eftersom det negativa ältar sig självt och inte behöver mer näring än det ändå får genom mina ofrivilliga tankar på det.

Min slutsats är att strategi nummer ett passar mig bäst när det är fråga om ett storskav - som förrförra höstens babysömnbrist-i-kombination-med-dementmamma-vansinne. Då behövde jag få leva ut min förtvivlan, på Facebook och bloggen, skrika ut den i skogen en sen lördagskväll. Älta älta. När det bara småskaver tror jag mer på strategi nummer två. Att försöka kompensera småskavet med aktivt vaskande av guldkorn i den trots allt inte så tokiga vardag jag befinner mig mitt upp i.

Senaste veckorna har det skavt lite obestämt igen, och skavet har spätts på av återkommande magsjukevändor hos barnen som minskar mitt jobb- och egentidsutrymme, ett aprilväder som till och med får den numera så mycket mindre väderberoende Maria att sucka, dyra bilreparationer och ett guldfiskminne som gör att jag ideligen missar och får göra om. Här krävs aktivt guldvaskande! Och visst hittar jag kornen, bara jag anstränger mig aldrig så lite:

- tranorna på åkern precis utanför huset och alla blå och vita sippor som vågat titta fram trots det envetet återkommande snöfallet

- äldstadotterns glädjefyllda rapport från vistelsen hos pappa i Frankrike - energin och kreativiteten som kommit tillbaka, hennes roman som börjar ta form

- ett konstruktivt tråk- och bråksamtal med döttrarna, där vi efter månader av suckar, stön, gnäll och gapande, äntligen kan mötas och hitta fram till gemensamma strategier (kanske mer om dem i ett annat inlägg)

- tvååringens formidabla språkglädje (äntligen!), hans intensiva blick och hans uppfordrande "mamma, HALLÅ!" många gånger om dagen då han har något som han bara måste visa

- Livstidskvällen om livsglädje på ett bibliotek i Ängelholm, då en åhörare efteråt säger att det vi pratat om är så viktigt att det borde komma in i skolans läroplan på ett tidigt stadium

Det där sista var nog det viktigaste guldkornet - påminnelsen (genom föredraget vill höll) om alla ganska så kloka saker vi tänkt och skrivit här på bloggen, alla fiffiga strategier som ibland kommer bort där mitt i skavet. Dags att återvända till min budordslista!

Att omfamna det svåra

I min jakt på frid från det där som skaver till ibland tror jag mig ha stött på ännu ett par små pusselbitar som tillsammans lägger ihop sig till en liten del av helheten. Den första hittar jag på toaletten med senaste numret av PS! Leva och en artikel om sårbarhet. Jag läser om Brené Brown, en amerikansk forskare i socialt arbete, som efter många år i kontrollfreaksträsket insett att enda sättet att bli hel är att släppa fram sårbarheten och visa sig som den ofullkomliga men ändå älskansvärda människa hon (liksom vi alla) är. På inspirationssajten TED kan du se ett lysande bra 20-minutersföredrag med Brené, där hon presenterar sina grundteser på ett tillgängligt och underhållande sätt. Unna dig att ta dig den tiden!

Pusselbit nummer två hittar jag i senaste bokcirkelboken och den efterförljande diskussionen med vännerna i vår litterära salong. Nästan alla hade njutit av Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling (eng. How to talk to a widower) och hans förmåga att förmedla djupaste sorg på ett sätt som får oss att omväxlande gråta och skratta, men framförallt känna hur befriande det kan vara att kunna sörja på djupet. Huvudpersonen Doug släpper sannerligen fram sina känslor efter att hastigt ha blivit änkling före trettio, och ett citat från boken illustrerar det vackra och helande i sorgen. Det kommer från hans tvillingsyster Claire, som lever i ett äktenskap där man tappat bort känslorna för varandra:

...this is going to sound horrible, but instead of feeling sorry for you, I was actually envious of you. You were miserable and alone and I was fucking jealous. Because there's something beautiful in grief, isn't there? It's like mourning is your chrysalis and when the time comes you'll be reborn as this beautiful butterfly. And then I had to ask myself, when your start feeling enviuos of your fucked-up, bereaved brother, what does that say about you?

Slutsatsen (inte ny, nädå, har bloggat på liknande tema här och här, upptäcker jag, men i mitt huvud behöver sådana här icke-omedelbart-tilltalande tankar gå några varv för att fästa...): att på riktigt tillåta även mina negativa känslor - sårbarhet, misslyckande, sorg - att få roffa åt sig av utrymmet i mitt hjärta. Trots min huvudsakligen positiva grundton så kan jag inte låta bli att hålla med Barbara Ehrenreich om att det kanske inte alltid är läge att förtvivlat leta efter de positiva tankarna. Att jag - för att känna mig hel - måste våga tillåta mig att känna efter och vara närvarande även när det är de andra som vill fram. Och liksom Sara klappar sig själv på kinden när det knyter ihop sig i magtrakten, så ska jag i framtiden ge den lilla ledsna misslyckade Maria en riktigt stor kram från den stora glada kloka (hon som sitter i förarsätet just i kväll).

I-landsproblem och humörbalans

Igår blev jag arg. Riktigt riktigt förbannad. Sådär så att jag kände att om jag inte skärper mig nu så börjar jag spruta krokodiltårar av irritation och besvikelse. Anledningen? Vi hade för fjärde året i rad bokat ett familjebadweekendpaket som ett litet tomtebloss mitt i mörkaste vintern. Förra året blev det en sån succé så vi nästan grät av belåtenhet i stället - underbara gamla Stora Hotellet mitt i Jönköping, lagom långt hemifrån, fint rum med utsikt över torget och världens mysigaste hotellrestaurang där barnen fick kritor att göra egna konstverk med på bordsduken och serveringspersonal som uppfattade minsta viskning med önskemål från barnen, i farten mellan köket och borden. Livsfarligt att försöka upprepa detta Eldorado.

Visst började det bra den här gången också, med en skön heldag på äventyrsbadet, medhavd pastasallad som innebar att vi slapp evighetsköa till dyr och dålig mat och helt kunde fokusera på vattenbus och eftermiddagsglass. På hotellet upptäckte vi att rummet den här gången vette mot soporna på gården, men det är ju inte hela världen när man bara tillbringar en kväll, natt och morgon där.

Så blir det dags för middag, och vi inser att vår älskade hotellrestaurang är abbonnerad, och att man - utan att informera oss - har bokat in hela familjen med två barn och en bebis på den trånga och stökiga puben i andra ändan av hotellet. Ljudvolymen är så hög av alla småberusade Jönköpingspartajande femtioplusare att vi med knapp nöd kan kommunicera med varandra, och maten och servicen håller långt ifrån den klass vi är inställda på och har betalat för - trots att personalen gör sitt bästa när de märker att trebarnsmorsan är på gränsen till ett smärre nervsammanbrott. Borta är alla tankar på acceptans, förnöjsamhet och positivt tänkande. Puts väck! Och inte blir det bättre när vi förstår att vårt rum ligger precis under hotellets festvåning...

I bilen hem dagen efter "katastrofen" med stort K ger min kloke man mig lite perspektiv när han jämför vad vi uppfattar som jobbigt med hur våra farföräldrar (som föddes i slutet av 1800- respektive början av 1900-talet) skulle ha betraktat ett sånt oerhört lyxproblem som vårt. Både hans och mina var bönder som slet hårt utan att någonsin få särskilt mycket lön för mödan. Tänk att överhuvudtaget kunna resa bort över helgen, bada hela dagen med sina barn, bo på fint hotell och äta mat som man inte har lagat själv. Tänk vad vi tar för givet idag som de aldrig ens skulle drömma om att man kunde få uppleva.

Och så observerar han något annat som vi båda tycker är lite intressant. Vi blir sällan sådär riktigt skitförbannade samtidigt (jodå, på varandra kanske, men inte annars) utan när en av oss är riktigt arg har den andra förmågan att behålla lugnet. Det växlar mellan honom och mig, någon sorts naturligt balanserad humörsvängning, alltså. Tur det för våras stackars ungar...

Lyckan revisited

Jag erkänner: jag är lite småförälskad i Hanna Hellquist, detta lilla värmländska yrväder som bjuder på sig själv och sin kärlek, värme, klokskap och också mycket fniss och galenskap, såväl på seriösa DN:s "På Stan-blogg" som i stundtals väldigt flamsiga Morgonpasset i P3. Nu senast kan vi följa Hannas jakt på lyckan (ett av våra återkommande teman) i Svt - kan man bli lycklig (eller åtminstone lite lyckligare) av pengar, delfiner, skratterapi eller positivt tänkande?

I första avsnittet hälsar Hanna på en miljadärska som växte upp i ett fattigt Polen och som nu - ett 34-miljoners-slott senare - betraktar sig själv som väldigt lycklig. Forskning visar det som de flesta av oss nog känner intuitivt, att pengar i sig inte skapar lycka (och jag skulle inte vilja bo i tantens slott), men visst är det skönt att slippa ha en klump i magen sista dagarna före barnbidraget (been there, done that) eller se hur livet brakar samman när värmepannan lägger ner. Lite lycklig kan man nog bli av (lagom mycket) pengar ändå, eller? Som miljadärskan säger: pengar ger trygghet och frihet.

Ett annat inslag i programmet handlar om lyckan i att ge (here we go again!) och jag kopplar direkt till en artikel i Leva (12/10) om hur godhet gör oss gladare och hur vi faktiskt kan träna oss lite godare (och därmed gladare) med små steg, som att säga något vänligt i morgonrusningen, överraska och uppmuntra vår omgivning. Vi får också en hel rad med länktips som kanske kan göra oss lite lite godare och världen lite lite bättre om vi anstränger oss en smula (se t.ex. www.kakbank.se, www.payitforwardfoundation.org eller www.nattvandring.se). Ett annat tips från TV-programmet är att betala ett fika, en tunnelbanebiljett eller liknande i förväg och som nästa kund får med hälsning från "Anonyma klubben". Inte så dumt tänkt!

Och så drar Hanna igång ett projekt i Gnesta, där tanken är att testa om det går att - à la förespråkarna för positivt tänkande - jobba sig fram till lite mer lycka med olika övningar, såsom att skriva en tacksamhetsdagbok varje kväll (det har jag gjort länge som ett sätt att highlighta mina vardagsglädjeämnen). I nästa program vänder vi på steken och möter Barbara Ehrenreich, som driver en motsatt linje - att den positiva-tänkandet-vågen svallat alldeles för högt och skapar mer helvete än himmel. Jag kommer att sitta bänkad, om inte framför TV:n på tisdag kväll så vid mitt älskade SVT Play (som just nu ger mig fredagens missade På Spåret som skön bakgrundsmatta till bloggandet och gör mig lite lycklig).

Vad sägs om en... fotbollsbok?

På prototypen till min nästa uppfinning - förvillande lik ett blad ur en anteckningsbok - har jag noteringarna från dagens boktips: Spela på bästa fot av Pia Sundhage och Elisabeth Solin. Handlar om Sundhages coachning av USA:s damfotbollslag fram till OS-guld i Kina 2008. Fullt läsbar för den som helt saknar fotbollsintresse - bara en sån sak!

Titeln antyder vad det handlar om: att leda med fokus på positiva exempel, tilltro och glädje. Dagboksberättat av Pia, kommenterat av ledarskapsmentorn Elisabeth. Båda med befriande enkelt språk. Några av punkterna jag skrev upp:

• Vi är varandras miljö, vi gör varandra bra.


• Visualisering: Pia beskriver en framtid när folk pratar om USA-damernas starka anfallsspel. Bild av en genomförd förändring.


• Att våga vänta in dem man leder, stöttar eller ska försöka influera - lägga paketet i deras knä och låta dem öppna när de är mogna för det.


• Istället för att kritisera: kommentera en företeelse neutralt och ställ öppna frågor: "jag ser att du gör såhär, hur ser du på det?".


• Seriös och lekfull - det ideala mentala tillståndet enligt amerikanske filosofen och pedagogen John Dewey


• "Jag har en förmåga att välja lycka." - Pia Sundhage om sig själv


• "Det bästa med en förlustmatch är nästa match."


• Att inte förstå för fort


• Pias allra viktigaste lärdom - vikten av att tro på laget, och visa det

En annan läsare plockar säkert andra russin ur denna kaka. Rekommenderas!

Positivt ältande

Det händer emellanåt att jag gör saker som inte blir så bra. Dessutom händer det att jag ältar dem länge och väl efteråt. Nu tänkte jag älta två saker som blev riktigt bra:

- Jag sjukskrev mig i måndags när jag var rejält förkyld istället för att släpa mig till jobbet. Dagen därpå jobbade jag tre timmar, öppnade mejl och tog det lugnt. Kände mig lite skolkig när jag åkte hem tidigt men var samtidigt bra trött. Vilade några timmar, drabbades sedan av energi och insåg att jag var på väg att bli frisk. Onsdag morgon var jag det helt och hållet. Likaledes förkyld kollega som jobbat i alla fall kommenterade nästan surmulet att jag såg väldigt pigg ut. Japp, och det kan jag tacka mig själv för.

- Lyckades spräcka skärmen på min ganska nya tjänstemobil. Pinsamt, och inte det jag tänkte älta. Däremot råkar jag ha lärt mig göra back up på telefonen, och gör det faktiskt så ofta att jag kunde handgreppen även när skärmen inte visade var i menyerna jag befann mig. Lyckades alltså göra en pinfärsk back up innan telefonen nu skickas iväg på reparation. Nästa gång jag svär över att jag aldrig tar mig tid till säkerhetskopiering och sånt ska jag tänka på detta!

Tankar för dagen och natten

I en kommentar till Saras Morgonstund, tipsar Thomas om ett avsnitt av programmet Tankar för dagen med Bob Hansson, ännu en av mina husgudar. Varje morgon bjuder P1 på klokskap och känsla i läckert miniformat (tre-fyra minuter) tidigt på morgonen, och jag inser hur längesen jag lyssnade, i bilen på väg till tåget till Kalmar. Desto gladare blir jag när jag upptäcker att alla program från maj 2007 och framåt finns i pod-version här. I Bobs bidrag (från 17/10-07) filosoferar han över kompistankar, dumtankar och om det smarta i att välja tacksamhet över det man har i stället för gnäll över det man saknar. Lyssna till och inspireras av Bob, Mark Levengood, Lennart Koskinen, Marcus Birro och många andra pigga morgontänkare!

Om Tankar för dagen är ett njutbart sätt att få igång hjärnan i arla morgonstund, så är för mig den måbra-bok som jag skriver mina kvällstankar i sedan några år tillbaka ett sätt att stänga av. Detta är ingen vanlig dagbok som skapar stresskänslor av rapporteringsskyldighet, utan har till uppgift att knyta ihop säcken runt dagen på ett positivt sätt. Ibland skriver jag kort om vad som hänt, men de viktiga, stående inslagen är för det första en lista på minst tre punkter där jag säger Tack! för något att glädjas åt (Bob, here we go again!). Varje dag tackar jag för min familj, och sedan fortsätter jag med solsken, årets första snödroppar eller en härlig pratlunch med en vän. Listan hjälper mig att ta vara på och känna förundran inför det som finns där runt omkring, och som är alltför lätt att ta för givet.

Den andra rubriken heter Hjälp! och här kan jag - om jag vill - notera något som jag känner mig bekymrad/olycklig/frustrerad/orolig över. Det kan vara att be om ork att ta hand om min mamma eller mer tålamod med mina barn. Mina tack och hjälp riktar sig mest till mig själv eller universum, snarare än till en religiös makt, men det viktiga är att de hjälper mig att se, minnas och sortera, och skapar ett lugn att ta med in i sömnen.

Sista rubriken i min bok är bara en liten blomma. Här antecknar jag vad jag just idag har gjort för mitt eget välbefinnande till kropp och själ - en promenad, ett träningspass, ett bad, ett blogginlägg... I övrigt fyller jag boken med läst eller hörd klokskap som jag vill minnas, affirmationer och visioner. Och min måbra-bok just nu har inte bara ett innehåll som gör gott utan också en framsida med ord som inspirerar: Live, love, laugh.

Små grodor och Polyanna

Förra veckan pekade Sara på hur vi ofta identifierar olika "teman" i livet - människor, saker, idéer, ämnen som plötsligt sticker upp huvudet överallt under en period. Hon nämnde telefonskåpen som trädde fram under tiden på Televerket och de senaste veckornas möten med olika uttryck för kreativitet. Själv fastnade min blick för två månader sen på ballongmagar medan den nu i stället zoomar in på små grodor med kräk i mungipan.

Ett annat tema i min värld för närvarande är budskap om positivt tänkande (nån mer än jag som får framsidan till boken om den ständigt positiva flickan Polyanna på näthinnan?), ett tema som jag verkligen behöver återvända till och påminnas om i en tid med sömnbrist och tungt ansvar för min mamma. Här är några exempel.

I boken Att välja Glädje av Kay Pollack läser jag om den enorma styrkan i våra tankar och hur vi med hjälp av dessa kan påverka våra liv i positiv riktning. Det handlar om att vi ständigt står inför ett val när det gäller att tolka det som händer omkring oss. Vi kan exempelvis välja mellan att låta en motgång göra oss irriterade eller att se det som något att dra lärdom av. Mer om Pollack senare - den boken förtjänar ett eget inlägg.

Påminnelse nummer två kommer en fredagskväll när det, trots min oftast positiva grundton, känns ganska eländigt efter en dag med (1) mycket babybärande och därav värkande rygg, (2) långa och stundtals ganska förvirrade samtal med mamma om hemtjänst och annat som inte fungerar i hennes liv och (3) besvikelse över att för andra fredagskvällen i rad bli gräsänka med barnen på grund av min mans ideella engagemang i en idrottsförening. Påminnelsen kommer i form av ett vidarebefordrat mail från Sara, ett kedjebrev (något som både hon och jag normalt vägrar att skicka vidare - men läs detta!) med ett tydligt budskap liknande det i Pollacks bok: du kan själv välja att vända det du upplever som negativt till något att vara tacksam för.

Jag provar att följa uppmaningen i brevet och tänker såhär:

(1) OK, jag har ont i ryggen, MEN anledningen är ju att jag har en underbar frisk baby att bära på.

(2) OK, jag är innerligt trött på alla samtal med och åt min mamma, MEN jag kan i alla fall hjälpa henne och underlätta hennes liv en liten aning.

(3) OK, jag är besviken på att min man väljer bort familjen ikväll igen, MEN tack och lov att det är något så vettigt han ägnar sig åt i stället för att komma hem packad från krogen helg efter helg.

Ett tredje budskap om positivt fokus får jag i tidningen PS! (nr 2/10), där man rapporterar om en gren inom psykologiforskningen (startad vid University of Pennsylvania i slutet av 90-talet) som frångått det traditionella fokuset på psykiska problem till att undersöka människor som faktiskt är lyckliga och se vad som kännetecknar dem. Syftet är att identifiera faktorer som kan förebygga sådant som dålig självkänsla och depression.

Något man funnit är att det kan vara bättre att försöka förstärka sina positiva sidor än att bara inrikta sig på att bearbeta de negativa. Det handlar också om att upptäcka vad man mår bra av och försöka göra mer av det, ett område som vi pratat en hel del om, såväl på min och Saras gemensamma tidsfest som i mina stresshanteringsgrupper och här på bloggen. Jag påminner härmed mig själv om att satsa mer på det som just jag blir glad av och bestämmer mig för att försöka kramas-träna-träffagodavänner-läsabraböcker-bakagottbröd-lyssnapåbraradioprogram-sepåbrabrittiskadeckare-badaskumbad lite mer i mitt liv.

En positiv grundton

Jag tror att jag är en i grunden positiv människa. Självklart gnäller jag, tjurar, deppar, bråkar som alla andra, men större delen av tiden tycker jag ändå att det är väldigt roligt att leva. Och då har knappast just mitt liv varit någon rosenbeströdd autostrada - jag har fått min beskärda del av sorger, i form av mobbing, skilsmässa, en pappa som dog alltför tidigt, en mamma som jag varit mer mamma än dotter till i många år, dålig ekonomi, en arbetssituation och inre krav som nästan drev mig in i väggen, cancer, en dotter som stundtals mått så dåligt att jag fruktat för hennes liv... Been there, done that!

Ändå tycker jag att jag har haft ett bra liv - som bara blir bättre och bättre! Jag tror att mycket handlar om den där positiva grundtonen, som gör att jag t.ex. för det mesta ser nya arbetsuppgifter som utmaningar och nya bekantskaper som något spännande och berikande. Jag blir också allt bättre på att uppskatta små anledningar till vardagsglädje, och varje kväll samlar jag några sådana i min "må-bra-bok". Vill också gärna tänka att positiva tankar bidrog till mitt tillfrisknande efter cancerbeskedet för sju år sedan.

Kanske är grundtonen också det som - vid sidan av musiken, litteraturen och politiken - en gång i tiden fick mig och min man att hitta varandra där på kursen i litteraturvetenskap. Jag minns att jag den där gången för mer än 13 år sedan förutom att tycka att han sjöng som en gud och hade schyssta värderingar också uppskattade hans sätt att se på livet och människorna med värme och tillförsikt.

Idag har vi två (och snart tre) barn tillsammans, och häromdagen pratade vi om vikten av att försöka förmedla vår förmåga att - med Kaj Pollacks ord - välja glädjen. Vi busar och skrattar mycket i vår familj (samtidigt som vi såklart också bråkar och skäller som alla andra), men en ännu mer medvetet konkret strategi är att varje kväll vid nattningen prata med barnen om vad som varit roligt under dagen. Hur måndagstrist eller jobbigt det än har varit försöker vi tillsammans hitta något att glädjas åt - vilket inte innebär att vi inte också kan prata om ledsamheter. Men vi tror som någon (var det Dalai Lama?) har sagt att de negativa ingredienserna i våra liv är vi människor så bra på att älta ändå, så dem behöver vi inte anstränga oss för att minnas.

Att en positiv livssyn är bra för hälsan verkar också vara en ganska etablerad uppfattning. I KBT-psykologen Anna Kåvers nya bok Himmel, helvete och allt däremellan, som jag ännu inte har hunnit läsa men är nyfiken på, talas det om hur man kan leva ett skönare liv genom att förstå sitt känsloliv; identifiera och acceptera det som är jobbigt. När man har gjort det kan man gå vidare till att - med ett citat från en recension av boken i senaste numret av Leva (9/09) - fokusera på att "låta positiva känslor konkurrera ut de negativa och bli en arbetsledare i glädjens och njutningens tjänst". Det tycker jag låter som en störtskön beskrivning av livet!