Livstids julkalender: Årets julklapp?

Nästan varje år sedan Livstidsbloggens tillblivelse har jag passat på att inför julen skicka ut en uppmaning om att tänka till lite extra i julklappshandeln. Att köpa mindre, tänka mer på miljön och - framförallt - på dem som inte med självklarhet skriver listor med önskningar som de kan räkna med går i uppfyllelse.

Årets tips handlar om initiativet Matkassen. Här förmedlar ett gäng engagerade privatpersoner akuthjälp till barnfamiljer - matkassar, kläder och annat - som hamnat i en situation där de inte får det att gå ihop ekonomiskt. Det borde inte behövas i ett land med ett väl utbyggt välfärdssystem, men det händer likväl hela tiden att skyddsnätets maskor blir för stora. För mig känns det bra att kunna göra en liten insats, om jag har möjlighet. En dag kanske jag själv behöver den hjälpen.

Just nu inför julen kan du anmäla dig som Julgivare, och matchas då med en familj i din omgivning. Idag har jag, tillsammans med en annan givare, samordnat insatser och ett par dagar före julafton kommer jag att åka till den här familjen med ett par matkassar och några julklappar. Det innebär kanske att mitt eget julbord kommer att digna lite mindre, men jag känner på mig att det jag äter kommer att smaka så mycket bättre. För det är ju t.o.m. konstaterat i forskning - att dela med oss är en av de mest lyckobringande aktiviteter vi kan ägna oss åt. Egoistisk altruism, med ett finare ord.

Om du blir gillare på Matkassens Facebooksida kan du också se var det för närvarande finns akuta hjälpbehov. Hittar du inte någon i ditt närområde finns alltid möjligheten att skicka presentkort på mat eller kläder.

Vill du ha fler idéer i julklappsköpartider? Titta in på några tidigare blogginlägg!

2008: Ett givande liv
2008: Mitt julhjärta klappar i ny takt
2009: Julstressbrist och julklappstips
2011: Klappar i sista minuten
2012: En stilla vädjan i adventstid

Tänk om något sådant här kunde bli Årets julklapp i stället för en råsaftscentrifug!

Att brinna

"Mamma, igår läste jag en krönika i Smålandsposten som verkligen fick mig att tänka till". (Hm, själv läser jag mest rubriker, och kultursidan i bästa fall. Annars skådar jag mest min egen navel och inte alltid så långt utifrån den.) Min elvaåring, däremot, läser krönikor. Och så lite senare: "Alltså, förlåt mamma men nu måste jag faktiskt svära. Jag blir så JÄVLA arg på alla som säger att det inte spelar någon roll vad LILLA JAG gör för miljön". Hon pratar vidare och det handlar om ekologisk mat, att släcka lampor och så vidare. Och så i kväll, när jag är på bokcirkelträff och hon ringer och gråter för att hon är rädd. Inte för mörkret, som det brukar handla om, utan för klimatförändringen. Så rädd och så ledsen att hon måste krypa ner och lägga sig i min säng för att kunna somna.

Jag drar mig till minnes andra uttryck för hennes starka samhällsengagemang den senaste tiden. Hennes upprörda känslor över genusskillnader - alltifrån klädfärger till leksaker till idén i Anne på Grönkulla som vi läser högt i just nu att en flicka inte skulle kunna vara till samma nytta som en pojke. Indignationen över det heteronormativa konståkningssamhället (som hon inte på något sätt är en del av): Varför finns det en tjejgren, en killgren och en pargren, men ingen gren där man får uppträda tjej-tjej eller kille-kille? Insamlingen hon startade under Musikhjälpen med namnet Bry er!!! 

Denna lilla elvaåring som vi har suckat och stönat över så många gånger, samtalat om och med, skällt och gnällt på - slitit vårt hår i frustration över alla konflikter. Den lilla pirayan med de vassa tänderna, men med ett hjärta som klappar för viktiga saker, för miljön, för människor i världen som inte har det lika bra som vi, för barnen i skolan som hon försöker hjälpa i egenskap av Kompisstödjare. Älskade pirayan min, behåll din glöd genom livet! Den kan ta dig vart du vill och du kan göra skillnad - som kompis, genusvetare eller Greenpeaceaktivist!

Livstids julkalender: En stilla vädjan i adventstid

För varje år som går försöker jag göra vår jul lite mer hållbar än den förra. Det blir allt mer ekologisk mat på julbordet och julklappshögarna blir också lite mindre. De klappar som ändå hittar dit är delvis köpta second hand och delvis består de av upplevelser i stället för saker. Några nyinköpta julklappar finns där i korgen, men de blir färre för varje år. Den här gången känns det som att vi har tagit ytterligare ett viktigt kliv genom att bestämma oss för att vi vuxna inte ger varandra några julklappar alls.

En tradition sedan ett antal år tillbaka är att för varje julgäst i vårt hus skänka en summa pengar till bistånd av olika slag (t.ex. vätskeersättning via Unicef eller pengar till Rädda barnen). Förra året gick familjens lilla bidrag till Musikhjälpens kamp för att alla flickor ska få gå i skolan, och i år går det också till Musikhjälpen, vars syfte den här gången är att stötta arbetet med att barn i slummen ska få tillgång till rent vatten. Tänk att något som är så självklart för oss här i Sverige inte alls är det på många ställen. Att ett barn i minuten dör av brist på rent vatten och att flickor ibland får gå långt till en toalett och riskerar att bli våldtagna på vägen dit eller på själva toaletten.

Min stilla vädjan i adventstid är att du också tänker till kring det här med julklappar, både för miljöns skull och för att du kanske kan avvara några hundralappar från julklappsinköpen för att bidra till en lite lite bättre världen. Min elvaåring har startat en egen insamling för Musikhjälpen. Den heter Bry er!!! och du skickar ett bidrag via din mobiltelefon genom att klicka här. Tänk om alla Livstidsläsare ville bidra med 50:-, det skulle bli riktigt mycket pengar! 

Livstids julkalender: Bloggbubblan

In i skrivarbubblan var det, och där är perspektivet lite annorlunda, som under vattnet ungefär. Allt tycks närmare och större än det är där ovanför, och mer förunderligt. Mobilens små anteckningsfiler fylls med korthuggna noteringar, i brådskan krypterade av telefonens valhänta försök att hjälpa till.

Den kan ibland bli nästan febrig, den här önskan att fånga ögonblicken och frysa dem i text, men fokus är i alla fall på ögonblicken. Aldrig känner jag mig så mycket som ett kottskådarbarn som när jag är inställd på att blogga. En av mina favoritrubriker i boken Älskade lista! är Små omärkvärdiga ögonblick att minnas. Jag hade ett här nyss: medhavt te och mesostmacka på biblioteket, utblick över himlens sista ljusblå skiftningar ovanför hustaken och ett wifi-nätverk som just hade släppt in mig igen efter en stunds oförklarligt trilskande. Att hitta såna små oansenliga stenar lockar mig mer än att leta diamanter.

Då tänker jag att vår tids fixering vid upplevelser skulle kunna vara en del av lösningen på våra problem och inte ett hot. Kolla in Facebooks statusrader: ett helt pärlband av ömsint polerade små gråstenar. En sen frukost, en tidig frukost, en stunds avkoppling med WordFeud – hur mycket växthusgaser kostar det? Och helt oförhappandes får jag stöd i en akademisk rapport publicerad av Naturvårdsverket - Klimatomställningen och det goda livet:
"Den här rapporten är en ingång till en outforskad och spännande tredje väg in i klimatfrågan, där kopplingen mellan välbefinnande och klimatpåverkan granskas och där vi ställer oss frågan om ett större fokus på människors välbefinnande rent av skulle kunna vara en drivkraft snarare än ett hinder för en hållbar utveckling på vissa områden."

Den kanske jag ska läsa lite mer i någon gång. Till dess bloggar jag vidare.

Livstids julkalender: So this is Christmas...

Medan vi förbereder lunchen slölyssnar vi på P1 – ett program om matens verkliga pris, det pris som någon annan än vi betalar. En 28-årig familjefar till exempel, som aldrig mer kommer att få ett arbete med en kropp förstörd av bekämpningsmedlen som sprutas på den brasilianska sojan (den vi gärna importerar för att våra köttdjur ska bli feta fortare och billigare, samtidigt som samma bekämpningsmedel är förbjudet i Sverige sedan 30 år).

I Turkiet får arbetarna obotlig stenlunga av att stentvätta våra jeans till den rätta looken. Och så fort regelverket blir bättre i ett land, utsläppskraven strängare, så flyttar tillverkningen någon annanstans. Ändå: Häromdagen himlade jag med ögonen när Mannen föreslog ekologiska kläder som julklappar till barnen.

Jag känner mig som en kugge i ett mycket systematiskt utnyttjande av andra. Kommer man inte att se tillbaka på detta och undra varför vi inte gjorde något, så som Bob Geldof förutspår? Vad kommer jag att svara då? Och vad kommer du att svara?

För en gångs skull blir jag inte bara förbannad på mig själv, jag blir arg på er andra också. Varför hjälper ni mig inte att bli bättre, välja bättre, välja bort mer? Varför ler ni nästan överseende åt mig när jag cyklar till jobbet, köper det mesta kravmärkt och rättvisemärkt när jag hittar. Varför säger ni skrockande: ”Ja, ni är ju så duktiga”, precis som om ni inte själva kan styra över vilket mjölkpaket ni tar i affären, vilken bil ni köper, hur många snuskproducerade 19,90-T-shirts ni köper på rean? Varför är det jag – som är långt ifrån fanatisk eller perfekt, men ändå försöker – varför är det jag som ska känna mig udda? Eller kanske – ve och fasa – politiskt korrekt!!!

Vi äter vår lunch, pasta med tomatsås. Av ingredienserna är olivolja, lök, tomatkross, tomatpuré och spagetti miljömärkta, liksom barnens mjölk och elen som driver spisen. Oreganon är giftfritt hemodlad. Däremot saknar de soltorkade tomaterna, salamin och saltet både krav- och rättvisemärkning. Är det inte sorgligt att det finns folk, ganska många, som betraktar detta som en märkvärdigt miljövänlig lunch? Är du en av dem? Ge mig då ett gott skäl till att din lunch inte ser ut såhär. Och då vill jag ha ett annat skäl än att man inte vet om miljömärkningen faktiskt ger alla miljöfördelar som den utger sig för. För det första: Jag kan inte tänka mig att situationen är värre än för kravodlaren än för den brasilianske lantarbetaren. För det andra: Genom att välja miljö- och/eller rättvisemärkt så visar vi vad vi vill. Granskningen och debatten är bra, den tvingar hela kedjan från producent till återförsäljare att hela tiden skärpa sig, ger dem ett motargument mot ovillkorlig kostnadsjakt.

Värst vad jag hetsar upp mig. Nu äter jag min spagetti och toppar med en kopp te med rättvisemärkt choklad. Imorgon är jag nog mitt vanliga jag igen. Hon som ler milt när folk kommenterar mina miljöegenheter, hon som tänker att var och en måste agera när han/hon är mogen för det, inte tidigare. Men snälla, du som tycker jag är duktig: spara lovorden, gör något själv och berätta om det istället! Och du som klår mig hästlängders i miljö- och etikhandlande: skryt för mig, tipsa mig, inspirera mig!

Livstid julkalender: Plus och minus på mitt miljökonto

Nähä, nu har jag fluffat runt i gräddtårtor, adventsljusstakar och gnistrande vintervidder så det räcker för ett tag. Dags att nyktra till för en stund. Idag summerar jag mitt år utifrån ett miljöperspektiv. Har funderat mycket, men gjort långt ifrån allt för att vara så klimatsmart som jag borde.

På minussidan:

- Det blev en flygresa till Spanien i stället för den planerade tågluffen, som plånboken inte var tillräckligt tjock för att räcka till. I efterhand insåg jag att det för familjens mentala hälsa, om än inte för miljön, var ett klokt beslut, med tanke på vår vilde lillebror. Det var en fullt tillräcklig utmaning med flygresan, flygbussen och ett par kortare tågresor.

- Jag har inte använt tygblöjor med nya babyn i samma utsträckning som med de andra barnen. Det började ganska bra, men under kaosmånaderna i höstas insåg jag att jag måste skala bort alla livskomponenter som genererade tunga suckar, och tyvärr har jag inte kommit igång riktigt igen.

- Jag handlar fortfarade alldeles för mycket frukt och grönt från avlägsna länder. I synnerhet under hösten, när jag kört mitt eget lilla Biggest Loser (eller Winner?) härhemma i bushen. Måste bara ha en massa gott i fruktskålen för att inte ta den där extra kvällsmackan. Måste ha grönsaker jag gillar till lunchsalladen (och tyvärr tillhör inte de inhemska som finns att tillgå efter sommarsäsongen mina favoriter).

På plussidan:

- Idag tänker jag sällan på att jag plockar till mig ekologiska varor i matbutiken, oftast utan att titta på priset. Det har blivit en självklarhet. Ett litet minus är att jag under föräldraledigheten
handlat mer i vår lokala affär, där utbudet KRAV-märkta varor är betydligt mindre (om än växande). Å andra sidan är det förstås positivt med mindre bilåkande, så summan av den ekvationen slutar nog ändå på plussidan.

- Vi har blivit riktiga Blocket- och Tradera-nördar härhemma. I år har det bland annat shoppats barnvagn, bilbarnstol, gammal härlig retroåkpåse från 70-talet, tält, resårsängar till flickornas nya rum, borrmaskin och röjsåg (de där sista gjorde ju ärligt talat inte mig så upphetsad, men det finns det andra i familjen som var). Och så har vi sålt också. En soffa, ett soffbord, en bäddsoffa och till och med våra gamla köksluckor som stått och svettats i bastun i över ett år...

- I år går tar jag ytterligare ett litet klimatsteg i julklappsjakten. Utöver de senaste jularnas tänk (köpa sådant som mottagarna ändå behöver, köpa upplevelser, skänka pengar) har jag handlat begagnat till barnen. I år kommer många kalasbra julklappar från Tradera, Blocket och fina second hand-butiken Alice och Piraterna i Växjö.

Ett steg fram och ett tillbaka. Landar nog någonstans på plus minus noll. Får jobba mot att klättra lite högre på klimatbarometern nästa år.

Ge mig inget val!

I varje nummer av en av mina favorittidskrifter, Leva, får poeten Bob Hansson ett ord av läsarna att definiera - på sitt alldeles egna underfundiga sätt - och jag gillar verkligen hans små ordkrönikor. I senaste numret (1/10) är ordet Hansson tar itu med ekologi och bland annat skriver han: "Ekologi är att hitta ett sätt för hyresgästen homo sapiens att bo logiskt på. Alltså ett sätt som inte gör oss hemlösa."

Det som framförallt tilltalar mig i just den här betraktelsen är budskapet om att vi har alldeles för stora valmöjligheter när det handlar om att tillsammans förstöra vår planet. Varför finns det mat som inte är ekologiskt odlad så att vi kan välja bort det som är nyttigare för både oss själva och jorden? Varför är det ofta billigare att flyga än att ta tåget? Varför tar inte politikerna ansvar och helt enkelt bestämmer åt oss när vi inte klarar av att göra det själva? Det gick ju bra att inför rökförbud i offentliga miljöer, så varför skulle det inte gå att göra inskränkningar i vår personliga frihet på andra punkter också? Det är ju ändå för en god sak...

Naveln är världens mitt?

Just det Maria skrev om nyligen har jag också gått och plurat på ett tag: hur inkrökt får man vara, och är man, egentligen?

Genom jobbet har jag nyligen fått en rejäl dos krismedvetande och färska kunskaper på miljöområdet. I det här fallet är faktiskt kunskap emellanåt tung att bära. Jag som brukar må så bra av att lyfta blicken och leta efter sammanhangen känner att här måste jag sänka den istället, som bländad av en stor svart sol som är Krisen, Farorna och Koldioxiden. Jag får ta ett steg i taget och koncentrera mig på var jag sätter nästa fot, och nästa. Små miljönyttor och mindre skador. Leta begagnat och upplevelser som julklappar, cykla mer, streta på med miljököret på jobbet.

Sen försöker jag ju må bra också, och frågan är om detta är en konkurrerande eller kompletterande verksamhet. Ibland undrar jag om det vi petar i här på Livstid är små oväsentliga detaljer. Kliver vi rätt ut i luften från toppen av Maslows trappa? Men det jag kommer fram till är ändå att man gör så mycket mindre skada och mera nytta om man mår bra. Ett inte så vardagligt exempel är Nelson Mandela. Jag tänker mig att han måste ha ägnat en del av all sin tid i fängelse åt det som kan kallas för navelskåderi, för att försöka bli klokare och lyckligare. Hade han någonsin kommit ut om han inte gjort det? Och hur hade Sydafrikas nutid sett ut om han hade kommit ut, men med hämnd för ögonen istället för försoning?