En magisk tisdagsparentes

Sara och jag älskar parenteser, mellanrum, bubblor och vi bloggar ofta om dem. Små stunder i vardagen där man kan kliva in och få en välbehövlig paus från bruset och de intensiva liv vi båda lever, med barn, män, husprojekt, krävande jobb och allt annat spännande och stimulerande (men ibland också tröttande) som händer omkring oss. I parentesen - som kan vara en tågresa, en hotellkväll i ensamt majestät på annan ort, en skogspromenad, en meditationsstund, en samtalskväll med vår Livstidscirkel - får vi möjlighet att vara kreativa, reflektera eller inte göra något alls. Hur vi utnyttjar den kan variera, men gemensamt för våra parenteser är att de ger oss glädje, kraft och energi.

Idag har jag under ett par timmars tid befunnit mig i en väldigt speciell parentes i livet, en helt vanlig tisdagsförmiddag i september. Parentesen bestod av ett besök hos konstnären Hillebil Andersen mitt i de småländska skogarna, där hon bor men också delar med sig av sin magiska helande trädgård till den som så önskar. Här får man vandra runt i trädgårdens olika rum, bland blommor, träd, buskar, fjärilar, fåglar, skulpturer, så länge man vill, stanna upp, sitta ner, tänka, känna, andas. I trädgården finns också en tippi (ett indiantält), där man kan tända ett ljus och meditera en stund. Min favoritplats blev en stubbe framför en rad små speglar uppträdda på snören som virvlade runt i vinden och kastade solglitter omkring sig. Där satt jag länge och kände hur de små ljuspunkterna symboliserade den lätthet med vilken jag dansar fram i tillvaron just nu, solglittrandes, harmonisk och för närvarande utan några tunga bördor att bära. 

Med mig i min bubbla hade jag min fina äldstadotter S, som fått det här besöket i födelsedagspresent efter en artikel jag läst om Hillebil i tidningen Nära, min nya favorit, upptäckt just precis innan jag fick veta att min tidigare darling, LevaPS! skulle läggas ner. S fick också en stark och fin upplevelse därute i trädgården, och det gör mig lyckligare än lyckligast att jag har ett barn som jag kan dela så mycket av det jag tycker om med. Vi växer tillsammans!

Resignerade gäddor

Konstiga titlar blir det på inlägg jag producerar efter att ha tillbringat en helg på den nationella språklärarkonferensen. Förra året skrev jag om Ovalfrihet och stängda lådor, efter mitt magiska möte med en kvinna som både var en tvillingsjäl och en stor inspirationskälla. I årets bubbla fick jag möjlighet att fördjupa bekantskapen med M, både genom våra samtal över lunch, konferensmiddag och en öl på puben, och i hennes intressanta föredrag om hur tankekraft påverkar vår förmåga till lärande. M berättar om ett TV-program som höll henne - som, liksom jag, sällan har tid att titta på TV - fastklistrad i soffan. Programmet handlade om hur hjärnans arkitektur hela tiden byggs utifrån de tankar vi tänker.

Ett exempel: I en forskningsstudie stoppade man en gädda i ett akvarium tillsammans med ett gäng småfiskar. Vad händer? Jo, småfiskarna får panik och gäddan käkar förstås upp dem fort som ögat. Så sätter man glasväggar runt gäddan. Vad händer då? Småfiskarna får lika mycket panik som tidigare och gäddan stångar pannan blodig i sitt försök att komma åt de små, men blir sedan den resignerade gäddan, gäddan som har gett upp. När forskarna lyfter bort glasväggarna fortsätter vår huvudperson att vara den resignerade gäddan, den som inte tror sig om att klara av att fånga fisken, varpå de små glinen kan fnatta runt bäst de vill och räcka lång näsa åt puckogäddan som ligger där och har skapat en vald sanning, en sanning som inte finns på riktigt utan bara är en tankekonstruktion.

Budskapet i M:s föredrag är att vi som lärare kan hjälpa våra elever/studenter att programmera om sina tankar från Jag KAN INTE lära mig det här, att skaka om sin mentala cocktail. Själv har hon sett massor av elever uppnå helt andra resultat än tidigare sedan de skapat nya hjärnvägar med hjälp av nya tankar. Med mig från konferensen tar jag - vid sidan av många andra glädjekarameller att suga på i form av inspiration och goda samtal - med mig tanken att Jag kan förstå mig på det här med bokföring, och till och med tycka att det är roligt! 

Om fyra timmar kliver jag ur min helgbubbla och in i vardagen igen. Lite sorgligt är det att den redan är över men åh vad jag har skapat mig längtansrymd för mina fina därhemma! Och så finns det ju massor av nya små bubblor därhemma också. Livstidscirkeln på tisdag, till exempel, är just precis en sådan. Söndagskram på er!

Bubblan big time!

Idag kl. 8.05 klev jag ut på trappan till storbarnens skola och in i en egentidsbubbla som jag i tankarna redan befunnit mig i under flera dagar (förtida uttaga på glädjekontot...). Tänk att det där obestämda skavet som jag skrev om sist liksom hittade och botade sig självt efter blogginlägget: det var ju de senaste månadernas brist på egentid (för att skriva bok, för att blogga, för att träna med regelbundenhet) som orsakat skavet. Hade bara inte riktigt förstått det förrän jag skrev om det på bloggen.

Och så kommer gobubblan så lägligt. En hel helg i Norrland, med intressanta föredrag att lyssna på (och två egna att hålla), tid för bokskrivande, bloggande och twittrande, tid för promenader, meditation och kanske till och med en springrunda, tid att få sova ostört i två hela nätter, tid att äta gott och träffa människor jag bara möter någon gång om året, tid att fördjupa bekantskapen med kvinnan jag träffade på samma konferens förra året. Jag packar en liten lagom väska med bara mina kläder, min bokcirkelbok, min dator. Ingen tillstymmelse till barnvagn, resesäng, välling, blöjor, gosefiltar, tandborstar, nattlinnen eller barnböcker.

Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och jag älskar att resa iväg med dem också, men ibland är det så fantastiskt njutbart att få gå in i den där bubblan alldeles själv, i synnerhet efter en vinter och vår då jag tagit osedvanligt stort ansvar för de små grynen, hämtat tidigt på skola och dagis, värmt välling på nätterna, varit mycket hemma och torkat snor och kräk.  

Hotellrummet är fult och jag ska jobba hela helgen, men jag är så lycklig! Husmorssemester anno 2012.

Jag längtar, alltså finns jag till

Och här sitter jag och myser i foajén på hotellet i Nottingham där jag är på forskningskonferens i fyra dagar. Jag har skapat mig en hel massa rymd att längta igen. Som jag har konstaterat tidigare blir det mer av längtan för varje resa jag gör. Tänk att jag kunde vara ifrån barn nummer ett och två en hel vecka var när de bara var ett år, utan att fullkomligt gå sönder (inte förrän jag var på väg hem till dem). Nu är jag gammal och blödig. Jag längtar så jag nästan får ont i huvudet, men det är en skön smärta för den gör mig levande.

Och samtidigt njuter jag som alltid av min lyxiga egentid och alla mellanrum jag ser till att ordna åt mig, eftersom jag blivit så duktig på att ta ansvar för mina behov att jag inte (som förr i världen) går på vartenda föredrag eller följer med på alla sociala konferensaktiviteter. Idag har jag gjort mitt; jag har så gott jag kunnat bidragit med en liten bit i det stora kunskapspusslet och då ger jag mig själv rätten att njuta. Dags att dra sig tillbaka till rummet med senaste härliga bokcirkelboken, Bodil Malmstens Sista boken från Finistère (smärta, humor och ett språk att njuta av i små sköna klunkar, som ett gott rödvin) och mina engelska kolor. Godnatt kära vänner!

Vi och våra bubblor

I sitt inlägg igår bjöd Sara på en lista som fick mig att förundras och känna stor tacksamhet över alla de fantastiska sammanhang som jag - tillsammans med min Livstidsvän - ingått och ingår i sedan lång tid tillbaka. Idag sitter jag i fyra timmars ensamt lördagsförmiddagsmajestät på tåg och buss till svärmor i Alingsås för att återförenas med sportlovslediga familjen som åkte hemifrån redan igår. Jag sitter där i lugnet och myser över alla roligheter jag har att pyssla med: skriva lite på senaste läroboken, läsa lite i bokcirkelboken och - roligast av allt - korrekturläsa manuset till bloggboken, utan att bli avbruten av annat än biljettkontroll och färdmedelsbyte.

Och så kommer jag till Saras inlägg från nästan två år tillbaka, om en bubbla i Münster, och igenkänningometern går i topp. Ytterligare något som förenar oss båda, förmågan att - trots att vi också är ytterst familjekära och sociala varelser - njuta ohämmat av dessa våra små bubblor eller parenteser i ensamhet, gärna på tåg eller hotellrum, och gärna med en bok i handen eller en laptop i knät. Eller helt enkelt bara med våra ögon, öron och tankar. Kreativitet, frihet och frid på en synnerligen välsmakande tapastallrik.

Snuva i Knivsta

Jag som älskar och alltid söker efter de tidlösa bubblorna och parenteserna i vardagen, nu har jag fått mitt lystmäte. Den yttre bubblan lovar gott – ett stort och fräscht hotellrum med utsikt mot skogen, och här huserar jag alldeles själv. Jag har aldrig mött den berömda hotelldöden. Tvärtom ser jag neutrala, opersonliga hotellrum där man varken förväntas eller kan göra någon nytta som en av de mest inspirerande miljöerna jag kan tänka mig. Går jag inte igång direkt tittar jag på några av de kanaler som inte ingår i skogs-TV-utbudet därhemma, och drabbas av förundran inför denna outgrundliga, galna, underbara mänsklighet och allt vi hittar på.

Den inre bubblan skulle jag gärna avstå – en obeveklig förkylning ockuperar mig och gör all samvaro med andra människor till en kraftansträngning. Bara att sitta i en befolkad frukostmatsal gör mig helt matt. Just nu känner jag inte ens besvikelse över att jag missar allt det roliga i konferensrummet två trappor ner; lära-kännandet, reflekterandet, gruppbyggandet inför ännu en utvecklande utbildning som jag har förmånen att få gå. Det säger något om läget.

En märklig förkylning det här; om man kunde eliminera näsa, ögon och bihålor (utan att frontloberna följde med) skulle läget vara ett helt annat. Jag är inte sovtrött, har inte ens ont i halsen, och precis likadant har det varit för övriga familjen. Vad är det för liten mikroskopisk variation i virus-DNA:t som avgör att dess förkylning ska te sig på just det här viset? Där har jag något att fundera över när jag härnäst måste lägga ifrån mig datorn för att vila ögonen.

En annan sak att fundera på har jag med mig från gårdagens heldag om internationellt samarbete inom min bransch. Vi svenskar har en självbild, som jag tror stämmer, av att vara lite reserverade i ”breddkontakter” på det privata planet. Ni vet; prata med folk i hissen och på bussen, spontanbjuda nya eller gamla grannar, släppa loss när det finns tillfälle. Samtidigt hör jag dem som har arbetat i kulturblandade miljöer. Där uppfattar vi svenskar oss som informella, tillitsfulla och duktiga på att hantera det sociala spelet för att bygga förtroende och nå resultat. Om det nu är så, ligger det inte en paradox i det?

En god kväll

Sitter här i mitt alldeles egna krypin för ikväll. Knyter försiktigt upp mungiporna som snott ihop sig i nacken efter en kväll i skrattets tecken. Man borde kalla in etnologer för att studera den muntliga berättartraditionen i min organisation! Kanske inte den mest raffinerade humorn, men istället med den mänskliga värmen i behåll.

Eftersom jag har druckit kaffe är jag pigg som en mört klockan halv ett. Dessutom helt övertygad om att jag kommer att skutta ut på springtur plus bassängbad imorgonbitti. Jag kostar på mig att leva kvar i den illusionen ett tag.

Jag gillar gemenskapen och middagssurret på våra sällsynt förekommande jobbutfärder - nästan lika mycket som jag älskar tystnaden i det egna rummets okränkbara bubbla när jag väl drar mig tillbaka. Härligt att få både och, och kunna njuta av det.