Snuva i Knivsta

Jag som älskar och alltid söker efter de tidlösa bubblorna och parenteserna i vardagen, nu har jag fått mitt lystmäte. Den yttre bubblan lovar gott – ett stort och fräscht hotellrum med utsikt mot skogen, och här huserar jag alldeles själv. Jag har aldrig mött den berömda hotelldöden. Tvärtom ser jag neutrala, opersonliga hotellrum där man varken förväntas eller kan göra någon nytta som en av de mest inspirerande miljöerna jag kan tänka mig. Går jag inte igång direkt tittar jag på några av de kanaler som inte ingår i skogs-TV-utbudet därhemma, och drabbas av förundran inför denna outgrundliga, galna, underbara mänsklighet och allt vi hittar på.

Den inre bubblan skulle jag gärna avstå – en obeveklig förkylning ockuperar mig och gör all samvaro med andra människor till en kraftansträngning. Bara att sitta i en befolkad frukostmatsal gör mig helt matt. Just nu känner jag inte ens besvikelse över att jag missar allt det roliga i konferensrummet två trappor ner; lära-kännandet, reflekterandet, gruppbyggandet inför ännu en utvecklande utbildning som jag har förmånen att få gå. Det säger något om läget.

En märklig förkylning det här; om man kunde eliminera näsa, ögon och bihålor (utan att frontloberna följde med) skulle läget vara ett helt annat. Jag är inte sovtrött, har inte ens ont i halsen, och precis likadant har det varit för övriga familjen. Vad är det för liten mikroskopisk variation i virus-DNA:t som avgör att dess förkylning ska te sig på just det här viset? Där har jag något att fundera över när jag härnäst måste lägga ifrån mig datorn för att vila ögonen.

En annan sak att fundera på har jag med mig från gårdagens heldag om internationellt samarbete inom min bransch. Vi svenskar har en självbild, som jag tror stämmer, av att vara lite reserverade i ”breddkontakter” på det privata planet. Ni vet; prata med folk i hissen och på bussen, spontanbjuda nya eller gamla grannar, släppa loss när det finns tillfälle. Samtidigt hör jag dem som har arbetat i kulturblandade miljöer. Där uppfattar vi svenskar oss som informella, tillitsfulla och duktiga på att hantera det sociala spelet för att bygga förtroende och nå resultat. Om det nu är så, ligger det inte en paradox i det?