I-landsproblem och humörbalans

Igår blev jag arg. Riktigt riktigt förbannad. Sådär så att jag kände att om jag inte skärper mig nu så börjar jag spruta krokodiltårar av irritation och besvikelse. Anledningen? Vi hade för fjärde året i rad bokat ett familjebadweekendpaket som ett litet tomtebloss mitt i mörkaste vintern. Förra året blev det en sån succé så vi nästan grät av belåtenhet i stället - underbara gamla Stora Hotellet mitt i Jönköping, lagom långt hemifrån, fint rum med utsikt över torget och världens mysigaste hotellrestaurang där barnen fick kritor att göra egna konstverk med på bordsduken och serveringspersonal som uppfattade minsta viskning med önskemål från barnen, i farten mellan köket och borden. Livsfarligt att försöka upprepa detta Eldorado.

Visst började det bra den här gången också, med en skön heldag på äventyrsbadet, medhavd pastasallad som innebar att vi slapp evighetsköa till dyr och dålig mat och helt kunde fokusera på vattenbus och eftermiddagsglass. På hotellet upptäckte vi att rummet den här gången vette mot soporna på gården, men det är ju inte hela världen när man bara tillbringar en kväll, natt och morgon där.

Så blir det dags för middag, och vi inser att vår älskade hotellrestaurang är abbonnerad, och att man - utan att informera oss - har bokat in hela familjen med två barn och en bebis på den trånga och stökiga puben i andra ändan av hotellet. Ljudvolymen är så hög av alla småberusade Jönköpingspartajande femtioplusare att vi med knapp nöd kan kommunicera med varandra, och maten och servicen håller långt ifrån den klass vi är inställda på och har betalat för - trots att personalen gör sitt bästa när de märker att trebarnsmorsan är på gränsen till ett smärre nervsammanbrott. Borta är alla tankar på acceptans, förnöjsamhet och positivt tänkande. Puts väck! Och inte blir det bättre när vi förstår att vårt rum ligger precis under hotellets festvåning...

I bilen hem dagen efter "katastrofen" med stort K ger min kloke man mig lite perspektiv när han jämför vad vi uppfattar som jobbigt med hur våra farföräldrar (som föddes i slutet av 1800- respektive början av 1900-talet) skulle ha betraktat ett sånt oerhört lyxproblem som vårt. Både hans och mina var bönder som slet hårt utan att någonsin få särskilt mycket lön för mödan. Tänk att överhuvudtaget kunna resa bort över helgen, bada hela dagen med sina barn, bo på fint hotell och äta mat som man inte har lagat själv. Tänk vad vi tar för givet idag som de aldrig ens skulle drömma om att man kunde få uppleva.

Och så observerar han något annat som vi båda tycker är lite intressant. Vi blir sällan sådär riktigt skitförbannade samtidigt (jodå, på varandra kanske, men inte annars) utan när en av oss är riktigt arg har den andra förmågan att behålla lugnet. Det växlar mellan honom och mig, någon sorts naturligt balanserad humörsvängning, alltså. Tur det för våras stackars ungar...