Mamma på vift

På tåget igen. I oktobermörkret, på väg mot en stad där jag ska föreläsa i morgon. Vidare till en annan del av Sverige direkt därefter, för ny föreläsning i övermorgon. Så ser mitt liv ut ibland. Det har egentligen gjort det länge, långt innan jag hoppade av fasta-anställnings-tåget och blev frilans, men det händer lite oftare numera.

Det går nästan alltid väldigt bra att vara borta. Både för mig själv och för familjen som jag lämnar hemma i kaoshuset. Världens bästa pappa finns ju där och fixar allt, ibland med lite barnvaktsassistans av farmor, extrafarmor eller den utflyttade storasystern när det kör ihop sig. Jag njuter av bubblan jag vistas i: tågresor i ensamhet, oavbruten nattsömn och stillsamma hotellfrukostar. Sådant som det kanske är extra lätt att uppskatta när man är van att leva i en ganska högljudd miljö, med många viljor som ska samexistera. Effekten? Jag blir extra kreativ. Effektiv. Glad.

Just idag var avskedet lite sorgesamt, med en hjärtskärande åttaåringsgråt, kanske för att vi varit tillsammans så intensivt hela helgen, på besök hos släkten. Kontrasten blir då tydligare när familjen inte längre är intakt. Åttaåringen är den som har svårast att acceptera min frånvaro. Treåringen kan vara ledsen just när jag åker, men glömmer fort. Elvaåringens värld är god bara hon har sin dator och sina kompisar på en armlängds avstånd, fysiskt närvarande eller online.

Men alltsomoftast reser jag iväg med fina avskedsbilder i hjärtat. Som för någon månad sedan. Då åkte jag hemifrån med bilden av en treåring med bar överkropp och köksbordet fullt av fingerfärgsburkar. En trött men nöjd åttaåring i soffan framför tv:n efter en intensiv kalas-översovning-simhalls-helg. En elvaåring som för omväxlings skull varit hemma utan kompisar hela helgen, vilken i stället ägnats å tre nyfynna passioner - kakbak, virkning och lillebror. Den ömme fadern i full gas vid diskbänken. En tjugotreåring levererad till sin nya kärlek, rollerderby-träningen. 

Ensamma hotellkvällar skypas det, med datorn placerad på soffbordet eller i dubbelsängen därhemma, och tre ungar som slåss om att synas och höras mest. Det berättas om vad som hänt på dagis, skola och fritidsaktiviteter, skickas sånger och sagor fram och åter, skapade med hjälp av smileys och bilder i Skype. Kaosmamman kan till och med få för sig att ta en liten joggingtur i hotellrummet för att underhålla sina telningar. Och hon får möjlighet att sakna de där tre högljudda och deras pappa, känna tacksamhet för att de finns, längtar och breder ut sina stora famnar för henne när hon kommer hem igen.

Sommaren med stort S

Igår kväll ställde vi klockan för första gången på åtta veckor. Dags att skola in lillebror på nya dagiset. Dags för åttaåringen att förenas med kompisar på älskat fritids (elvaåringen har ledigt en vecka till). Dags för mig och Mannen att ta itu med våra jobbliv lite mer på riktigt.

En del har det jobbats även under sommaren, i synnerhet för min del, eftersom vi hade deadline på webbmaterialet till vårt gemensamma fackboksprojekt idag. Här har skrivits och korrekturlästs, framförallt sena kvällar och nätter när barnen sovit - i svärfars stuga, i lägergårdskök, i tält och hemma i soffan - men också en stund då och då på dagtid, under bilfärder och till och med på stranden.

Det kanske låter galet att inte ta helledigt, men för mig har det möjliggjort de där åtta veckorna hemma med barnen. Och jag har nog aldrig förut känt mig så utvilad efter en semester. Jag tror faktiskt att det har varit den bästa sommaren någonsin. Vad är det då jag kommer att minnas från min Sommar med Stort S? Jo...

• Baden. Tack vare det fina vädret blev det osedvanligt många, i hav på såväl öst- som västkusten, men de flesta hemma i vår egen vackra Smålandssjö. Allra mest kommer jag att minnas känslan av att klyva en nästan spegelblank yta vid ett ljummet kvällsdopp där med barnen.
• Veden. Det här är sommaren då jag på allvar blev vän med vår vedklyv. Snart är jag klar med alla de trettio kubikmeter jag föresatte mig att klyva på egen hand (sedan Mannen sågat upp stockarna i halvmeterslängder). Detta jobb som jag tidigare betraktade som ett av alla trista måsten blir för varje år alltmer behagligt. I år har jag riktigt längtat till min vedbacke, där jag tillbringat så många timmar, alltid i sällskap med ett bra radioprogram (Sommar, Kropp och Själ, Oförnuft och Känsla) och alltsomoftast även med något barn i närheten, antingen arbetandes och pratandes sida vid sida med mig, eller (som på kortet) bara hängandes där med något eget projekt (i det här fallet Alfons Åberg på YouTube). 
• Sommar-programen. Det blev ännu en sommar då jag lyssnat på rubb och stubb för att gå utanför min komfortzon och inte bara välja utifrån det jag tror i förväg tilltalar mig. Återkommer med topplistan för 2013 när alla program är sända och avlyssnade. 
• Skrivandet. Förutom färdigställandet av den senaste fackboken, började sommaren storstilat (redan före semestern) med skrivretreaten i Älvdalen, då jag äntligen kom igång med min roman, och min och dotterns barnbok tog form på allvar. 
• Det andliga. Slutligen var det här sommaren då jag tog itu med något som jag burit inom mig ända sedan barnsben, men inte släppt upp till ytan på allvar förrän nu: mitt intresse för andlighet och medialitet. Det har blivit två kurser, en seans, jag har läst en oerhört fascinerande bok och kvällsmeditationen har utvecklats från behaglig avslappning till dagens mest magiska stund. 

När jag tänker på hur många det är som just idag (eller kanske förra måndagen eller nästa) suckande går tillbaka till en arbetsplats där de vantrivs, med en enda stor längtan till nästa sommar och semester, önskar jag innerligt att de i stället kunde känna samma känsla som jag - att semestern var fantastisk och livgivande, men att jobbvardagen är lika fantastisk och livgivande. Bara på ett annat sätt.  

Rösten som viskade, pratade och SKREK!

För en dryg månad sedan gick en dröm i upplevelse. Jag fick förmånen att vara en av talarna på TEDxVäxjö. För den som inte känner till TED-fenomenet betyder det förstås ingenting, men för en som jag, som under många år har avnjutit en massa inspirerande korta föredrag på sajten TED (Ideas Worth Spreading), var det en våt dröm som blev sann.   

Temat för TEDxVäxjö-dagen var Inspiration That Moves Us - Inspiration som berör/för oss framåt (hur man nu väljer att tolka det). Rubriken på mitt föredrag var Listening to Your Inner Voice, och jag berättade om min resa, från ett yrkesliv där jag hade ett tryggt och statusfyllt jobb till en mycket mer osäker, men så oändligt mycket mer kreativ och inspirerande arbetssituation som frilansande författare, föreläsare och samtalsledare. Jag pratade också om vad som hjälpt mig under min resa, och försökte ta upp och bemöta de motargument som man ibland kan få höra när man går mot strömmen. 

Häromdagen började jag - helt oplanerat - gräva fram mina gamla statusrader på Facebook från år 2008 och 2009 (varför minns jag inte), och då insåg jag att jag här kan se hur den där rösten inom mig med jämna mellanrum hörde av sig, och till slut fick mig att våga hoppa:

• försöker gräva fram lite arbetslust (den har gömt sig långt ner under julklappspapper, pepparkakor och knäck)...
• kyla, blåst, snö, gnäll och skäll på jobbet över sådant jag inte rår för - och trots att jag slitit som en gnu hela hösten...  
• är återigen inne i en period då den ena händelsen efter den andra får mig att ifrågasätta mitt yrkesval...
• har ägnat två dyrbara eftermiddagstimmar åt en presentation av ganska meningslös statsfinansierat nonsens (kallas också forskning) - och känner hur mycket bättre jag trivs med min egen (enligt somliga alldeles för praxisnära) forskning, och inte minst: vid pannkakslaggen!
• konstaterar att förra veckans sköna flow störs av två jobbiga situationer - ett misstänkt tentafuskärende och en kollegial konflikt...
• undrar vad det är för en cirkus hon jobbar på
• är tacksam att den här vannsinnesdagen äntligen är slut och att jag faktiskt kan skratta åt eländet! 
• har gått på forskningsseminarium för första gången på LÄNGE... Intressant, javisst, men mitt nyttojag våndades...
• har återigen allvarliga dubier om min framtid verkligen ska vara inom akademien - men tackar för alla hejarop... [detta var när jag (efter över tio års anställning) skulle provföreläsa för ett fast jobb - som jag sedan fick]

Och så en statusrad som pekar på ett avstamp, där jag har börjat ta ut en ny färdriktning:

• är hemma från Kvinnofestival - lugn men full av nya tankar och insikter. 

Den hållplatsen på min resa finns också med i föredraget, som - om du vill - kan avlyssnas på YouTube, här!

I takt med tiden 3: Att fylla sina tomater

Så - hemmet och maten är avverkade i min lilla miniserie. Rubriken till trots ska det nu handla om jobbet:

Egentligen känner jag mig helt trygg med det allra mesta jag kan tänkas få göra i min yrkesroll. Däremot dras jag ibland med vissa tvivel om just det där att få det gjort, eller i alla fall att få det gjort snabbt. Jag tror inte att jag är känd för att vara långsam, måhända för att vara en ännu bättre startare än avslutare. Men det är något med själva processen som kan väcka min oro.

Den oron kände jag dagen innan jag började jobba efter julhelgen. Maria och jag gick runt sjön och jag hörde mig själv lyfta fram de där tvivlet som en energitjuv och ett hinder för att fortsätta utveckla alla idéer som pockar på i skallen. Men inte nog med att jag har Maria att prata med. Genom Maria känner jag också Sanna, som har skrivit om just detta i deras Memento Vivere-blogg.

Tack vare ett av Sannas inlägg testar jag nu Pomodoro-tekniken på jobbet. Som så många andra tekniker handlar det om att planera och strukturera sina arbetsuppgifter – så långt inga överraskningar. Det speciella med det här upplägget är pomodoron – ett koncentrerat arbetspass på 25 minuter som ägnas uteslutande åt det man i förväg har tänkt att göra. Efter den är det dags för en rast som inte är valbar eller flyttbar, däremot kan den variera i längd.

En finess med tekniken är att större arbetsuppgifter delas upp på fler pomodoros och därmed blir mindre svårgreppbara. En annan är att man faktiskt fokuserar på den där större arbetsuppgiften medan klockan tickar. Pomodoro betyder förresten tomat på italienska. Namnet kommer av den tomatformade äggklocka som upphovsmannen Francesco Cirillo använde när han utvecklade tekniken.

Har du tendenser till multitasking-mani är det här en utmärkt metod. Likaså om du ibland drar dig för att sätta sta med de större arbetsblocken och hellre duttar vidare med småprylarna, bara en liten stund till…

I upplägget finns flera andra poänger, som dokumentationen av arbetet och utvecklingsambitionen. Om du dokumenterar hur du använder dina pomodoros kan du fundera på om du tycker att du prioriterar rätt. Du kan också lära dig uppskatta hur lång tid olika arbetsuppgifter tar.

Sju arbetsdagar har jag nu satsat på att köra pomodoro helt by the book – och det är sannerligen inte många färdiga självhjälpskoncept som jag har förärat ett sådant förtroende! Jag tror faktiskt det blir ytterligare någon vecka som pomodoro-taliban innan jag utvärderar: Vilka delar av konceptet köper jag, och vad vill jag skruva på? Plockar jag med mig bara någon enstaka del, eller det allra mesta?

Förutom att jag har känt mig både effektiv och tillitsfull de här dagarna så gillar jag:

• att upphovsmannen tycks ha ett open source-tänk: boken med grundupplägget tankas hem gratis från hemsidan
• att få ännu en fördom krossad: en teknik för bättre arbetseffektivitet – från Italien?
• att tonen i boken är övertygande, med vetenskapliga referenser och allt, men samtidigt ödmjuk.

Allra mest gillar jag en av grundreglerna. Den upprepas gång på gång i den lilla boken, den kan överföras till väldigt mycket här i livet och den får vara min lilla slutklämspresent till dig:

The next pomodoro will go better!

Livstids julkalender: Dags för fler trampolinhopp?

Mitt livs största och viktigaste trampolinhopp gjorde jag när jag sa upp mig i höst. Äntligen får jag styra och ställa själv, fokusera på arbetsuppgifter som ger mer energi än de tar. Och när man väl börjat känns det lite mindre svårt att prova att hoppa på nya tuvor. Det läskigaste har jag ju redan klarat av.

Jag planerar två utmaningar för det kommande året. För det första ska jag ta itu med den där romanen som jag har gått och grunnat på ett tag. Min universitetsgrammatik skrev jag mest för att det var en bok jag själv ville ha i min undervisning, och turligt nog var det fler som ville det, så nu är den en kioskvältare med akademiska mått mätt (nästan 2000 ex om året, det du Camilla Läckberg!). Den bok jag nu planerar är en bok jag hade velat läsa när det var som jobbigast med min mammas demens. En bok om gamla sjuka föräldrar där huvudpersonen inte är sextio år, med småbarnsår och värsta jobbhärjet bakom sig, utan en som sitter där i våffeljärnet med krav både i egenskap av mamma och dotter. Det läskiga är förstås om jag kommer att klara av att skriva kreativt så att någon vill läsa. Men jag blundar och hoppar!

För det andra har höstens kurs i Motiverande samtal fått mig att återigen allvarligt överväga om jag inte borde skaffa mig någon typ av mer omfattande samtalsutbildning. Det goda samtalet - det som kliver djupare än i surdegsbröd, renoveringsprojekt och barnsjukdomar - fascinerar mig mer och mer. Jag lyssnar med glädje till det i TV-program som Sommarpratarna och Annas Eviga, och jag bedriver det själv i mina olika samtalsgrupper: bokcirkeln, Livstidscirkeln, en extra samtalscirkel och familjeklanen.

Men jag saknar också självhjälpsgrupperna i stresshantering jag förut ledde bland kollegorna men inte längre får leda på min gamla arbetsplats eftersom jag saknar formell utbildning. Under kursen jag läst i höst har jag upplevt att jag kanske passar riktigt bra även i individuella förändringssamtal, genom de många praktiska övningar vi har fått prova på, och genom de två "autentiska" samtal jag har haft (som en del av kursen). Nu måste jag helt enkelt ta reda på om min gamla idé om en mer omfattande utbildning ska få börja spira så smått igen. Vill jag? Vågar jag hoppa en gång till?

Livstids julkalender: Lite skak och mycket flow

Det här året har jag gjort precis som trapetsartisten som jag skrev om häromdagen: kastat mig ut och satt tillit till att jag tas emot väl på andra sidan. De flesta jag mött tycker nog att jag har gjort helt rätt som äntligen tagit den inre kompassen på allvar, men jag har också fått en del skeptiska kommentarer av typen "ja, jag vill inte ta ner dig på jorden men det kan ju bli svårare när du inte har anknytningen till universitetsvärlden längre..." och "jaja, men du kan ju alltid gå tillbaka om det inte funkar". Man säger liksom inte upp sig från en fast anställning som lektor om man inte har en annan fast tjänst att gå till.

Och visst har jag stunder när det känns lite läskigt, det jag har gjort. Visst finns det stunder då jag undrar om jag ska lyckas jobba in tillräckligt med pengar för att vi ska dra runt den här stora familjen. Att jag kanske borde ta tag i det där med marknadsföring snart... Men skakstunderna är ganska korta och ersätts snabbt av den underbara känslan av flow. Att allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo. Att jag är en kreativ person med massor av idéer, mycket kunskap och erfarenhet (en riktigt kapabel kvinna, för att använda ett Sara-uttryck), ett stort nätverk, många krokar utlagda och frön sådda. Att jag måste våga ge utrymme för skrivandet och Livstidsprojektet även om det är osäkert och bara ger inkomster på sikt - om några alls. Att det kommer att dyka upp uppdrag som jag inte har en aning om än. Och då måste jag ju våga lämna plats för dem utan att frenetiskt jaga försörjning.

Det tål att upprepas: Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo.

Livstids julkalender: Trampolinen som får oss att lyfta

För nästan exakt två år sedan fick en klok kvinna jag vid den tiden kände lite grann men inte så väl en riktigt lysande idé. Den gick ut på att sammanföra mig, Sara (som hon också kände lite) och en annan gammal vän till henne för ett förutsättningslöst lunchsamtal om personlig och (framförallt) professionell utveckling. Hon hade en känsla av att det skulle kunna hända något spännande om just vi fyra träffades, men det fyrverkeri som började pyra där på thairestaurangen i Växjö i december hade hon nog inte riktigt kunnat föreställa sig.

I vårt lilla nätverk där vi träffas ungefär varannan vecka för ett lunchsamtal lämnar vi oftast prat om barn, husrenoveringar och eventuella surdegsbak därhän, till förmån för riktiga och viktiga samtal om livet. Det vi har pratat mest om är våra professionella liv, och vi diskuterar inte bara våra yrkesmässiga drömmar utan vi kan också lufta det som skaver på våra respektive arbetsplatser, sådant som det kanske ibland tar emot att prata med kollegorna om. En gång om året tar vi oss tid och råd att åka iväg en helg tillsammans, förra året till Arild och i somras till Öland. Vi varvar god mat med goda samtal, kreativiteten frodas och nya tankar tar höjd i utrymmet som skapas i en ny inspirerande miljö.

Vid sidan av våra möten har vi också hittat på något som vi tror är ganska unikt och i ärlighetens namn själva tycker är riktigt genialiskt. Med ojämna mellanrum utvidgar vi vår lilla fyrklöver med en lunchgäst som får ta plats i ”Heta stolen". Här bjuder vi in personer som vi är nyfikna på till ett samtal, där hen får berätta om sin (framförallt) professionella väg genom livet, sin livsfilosofi och annat som vi är intresserade av att få veta mer om. Under de två år som vi har hållit på har vi redan hunnit bjuda in en hel rad spännande personer: Sofie Sjöstrand, Fredrik Bergman, Magnus Forslund, Lars Hornborg, Ingrid Persson, Bosse Angelöw och Martin Blom. Nu senast träffade vi Micke Gunnarsson, aktuell skoldebattör, som bland mycket annat dragit igång en namninsamling mot betyg i årskurs fyra - som utbildningsminister Jan Björklund ska få i julklapp. Skriv gärna på, du också, om du håller med Micke (och mig) om att skolan borde ägna sig åt viktigare saker än att mäta så små barns prestationer i bokstavsform. Strax efter nyår har vi lyckats få vår mycket upptagna landshövding Kristina Alsér att sätta sig i vår heta stol!

Mer om dessa möten kan du läsa på vår webbplats TankeTrampolin, där vi också delar med oss av våra tankar om professionell utveckling och om att vara sin egen livsentreprenörr. Vi delar alla fyra inställningen att var och en skapar sitt livs historia. Det hjälper föga att vi tar på oss offerkoftan när det skaver någonstans. I stället gäller det att försöka ta ut en färdriktning med hjälp av den inre kompassen och sedan använda vår egen inneboende potential - gärna med en TankeTrampolin som bollplank - för att hitta fram till kreativiteten och bli entreprenörer i våra egna liv. Sedan vi började ses har alla fyra tagit nya steg i sitt yrkesliv. Två av oss har fått nya roller på befintliga arbetsplatser, två har sagt upp sig från fasta anställningar för att satsa på en ny yrkesbana eller ett eget företag. Vi vet att vi har inspirerat varandra till att våga språnget. Kanske kan du någonstans i din omgivning (det behöver inte vara den närmaste vänkretsen) hitta ett litet nätverk med likasinnade och starta en egen TankeTrampolin som kan få dig att lyfta till nya höjder?

Om kärleken till konstrasterna

En sak som gör att jag trivs så bra med mitt liv just nu är att det bjuder på fantastiskt underbara kontraster. Att jag får sådan omväxling och variation gör att jag njuter kolossalt i båda de läger där jag planterar mina gamla trasiga skor. 

Det ljuva livet i Stockholm. Jag jobbar för Högskoleverket, bor på fint hotell med god hotellfrukost som jag kan avnjuta i lugn och ro, får massor av intellektuell stimulans på dagarna och upplever känslan av att kunna bidra och göra skillnad. När jobbdagen är avslutad myser jag in mig på hotellrummet, skriver på min senaste bok en stund, tar en powerwalk, köper med mig något gott att äta därhemma i min ensamhet, skypar en stund med barnen, tar ett bad och läser bokcirkelboken, skriver några timmar till. Jag har ingen annan varelse i hela världen att ta hand om än mig själv. För någon som varit mamma i 22 år och fortfarande har småbarn hemma är det en galen njutning för kropp och själ. Samtidigt skapar jag längtansrymd för både mig och övriga familjen. Vi får sakna, längta och njuta dubbelt när vi väl ses igen. Hela förra veckan var sådan och nu är jag tillbaka för ett par dagar till. En sista vända i november. Sen blir jag dumpad av min storstadsälskare. Men det finns andra. I vår ska jag till exempel ha en i Göteborg, en annan härlig storstad.

Det strävsamma livet med min stora älskade kaosfamilj på landet. Jag kör ved, klipper gräs, lastar grus, diskar handdisk (diskmaskinen har varit trasig en månad, kanske blir den hel i nästa vecka), tvättar oändliga mängder tvätt (som barnen ofta hänger och sorterar), lagar massor av mat, sopar oändliga mängder cornflakes under köksbordet, eldar i vedpanna och kakelugn, tjatar om gympapåsar, regnbyxor, tandborstning och rumsstädning, kokar välling, byter bajsblöjor, plåstrar om skrapsår, kramar barn och man, läser godnattsagor, sjunger Broder Jakob i kanon med båda tjejerna och Rosa på bal med sjuåringen (tioåringen har tröttnat på Evert, inte vi andra), morgonmyser i sängen till Bolibompa, försöker lyssna på och reda ut viktiga frågor om livet med tre barn som pratar med mig samtidigt,  skrattar massor åt allt klokt och roligt de gör och säger, lyssnar på en i taget under våra klanmöten, får då och då (men alltmer sällan) ett vulkanutbrott som rensar luften. Jag finns för alla och för mig själv också samtidigt. Mitt i livet, mitt i kaoset, mitt i kärleken och gemenskapen.

Lika underbara, var och en på sitt vis. Så oändligt tacksam för att livet bjuder mig på allt detta. Rik på riktigt, konstaterar jag än en gång.

Friden är här!

Tänk att få känna sig helgjuten, att alla delar av mig är just där de ska vara, som de ska vara, att sinnet är lätt och att de allra flesta skav som tittar fram kan lösas upp av ett par tre medvetna andetag. Att yttre faktorer har svårt att rubba min balans. En sån period är jag inne i nu.

Jag kan bli rörd av lättnad dessa dagar, dessa mörka höstmorgnar som brukar vara ett gissel. Hur bra jag än mår så har mina vardagsmorgnar en tendens att skava. Morgonångest är ett alldeles för starkt begrepp, morgonklump har jag kallat det. Dåligt morgonhumör skulle kanske någon säga, men det här drabbar bara mig själv; en fullständigt irrationell obehagskänsla inför att ta mig an dagen, dess måsten och möjligheter. Känslan har alltid klingat av lagom tills jag är på plats på jobbet. Ibland har jag kunnat pysa ut den snabbare genom att betrakta mig och känslan utifrån, men det är alltid känslan som har haft övertaget från början, jag som har slagit ur underläge.

Nu är det annorlunda. I flera veckors tid har jag vaknat av mig själv en liten stund före klockan, och glatt mig åt det lilla extra utrymmet det ger. I flera månader har jag dessutom haft löjligt lätt att somna om. Att vakna vid sju en lördagmorgon och tänka ”jag skulle ju egentligen behöva sova lite till” – och sen göra det – det har nog inte hänt mig sen tonåren, förrän nu.

För ungefär ett halvår sedan började jag meditera. De blygsamma sju minuterna dyrbar morgontid kunde ibland kännas nog så långa och allt annat än meditativa. Att lägga av kom ändå aldrig för mig, konstigt nog. Så kom en höjdpunkt, under kajaksemestern i somras. Att sitta på uråldriga klipphällar och meditera översvämmade mig med den märkliga känslan av evighet och närvaro i kombination. Och nu är jag inne i ännu ett flow. Att en vardagmorgon sätta timern på 15 minuter och sluta ögonen känns som höjden av lyx. När tankarna kommer farande är det bara de med substans som hänger kvar, verkliga frågor som jag faktiskt vill eller behöver lösa. Då vrider och vänder jag på dem innan jag överlämnar dem till … min inre visdom är arbetsnamnet på den instansen – den som löser mina problem medan jag donar med annat.

Ett exempel: Nyligen dök mina matvanor upp där i meditationstankarna, eller snarare vanorna mellan måltiderna, med ett sötsug som inte längre kändes lustfyllt, knappt ens mitt eget. Frågan remitterades till visdomskällaren och glömdes bort, tills jag några dagar senare drabbades av ett oförklarligt sug efter frukt (som enligt min mening inte har någonting med godis att göra) och därefter ett stort lugn med få eller inga tankar på smågott mellan måltiderna.

Sömn och mat, på såna viktiga områden blir också små förändringar viktiga. Och så friden förstås, den som någon sa att jag skulle söka under sommaren som gick. Jag andas och tackar och följer med.

Vilken smakstart!

Igår var det första augusti och jag drog igång mitt nya projekt med tolv olika fokusmånader. Första månaden satsar jag på Mind & Soul och vill hitta tillbaka till min dagliga rutin med kvällsmeditation, komma igång lite stilla (utan några höga kvantitativa krav) med yoga och reiki som jag sysslat med tidigare, och även försöka jobba lite mer fokuserat med mindfulness - att vara mer närvarande i nuet.

Projektet kunde inte ha fått en bättre start än den fick. Först en riktigt närvarande liten promenad till brevlådan, där jag verkligen kände gruset under sandalerna, hörde suset i trädkronorna och morgonkvittret från fåglarna. Sedan - på väg till jobbet - blev det Sommarprogram jag kommit fram till (i år lyssnar jag rakt igenom alla, ett efter ett!) helt oplanerat ett program med Björn Lindeblad, som med lågmäld stämma beskrev sin livsresa från framgångsrik finansvalp till skogsmunk i Thailand till meditationslärare i Falsterbo. Meditation och mindfulness (som han föredrar att kalla varsevarande) i kubik. Precis den introduktion jag behövde för att komma i rätt stämning.

Särskilt fastnade jag för ett citat som Björn hämtat från någon av sina mästare under åren som munk:


Du får veta vad du behöver veta när du behöver veta det, inte förr, och bara om du är helt närvarande.

Det påminde mig om en viktig aspekt av mindfulness, som jag ska tänka lite extra på under den kommande månaden - tålamod och acceptans inför sådant du inte kan förändra (den gamla kära Sinnesrobönen). Några aktuella exempel:

• att inte bli irriterad över ett långsamt fordon på vägen när jag ändå inte komma förbi det
• att inte gräma mig över oförutsedda och otrevliga utgifter (som fakturorna från elbolaget och på den nya vedklyvsmotorn som blev följden av en avgrävd elkabel i samband med vårt altanbygge)

Frid!


PS. En annan smakstart är den jag har fått på min nya jobbtillvaro. Min snälla chef (alltså jag själv) tycker att jag får jobba när jag vill, var jag vill och (i stort sett) med vad jag vill. Just idag sitter jag alltså på mitt favoritfik i stan och bloggar på arbetstid. 

Bubblan big time!

Idag kl. 8.05 klev jag ut på trappan till storbarnens skola och in i en egentidsbubbla som jag i tankarna redan befunnit mig i under flera dagar (förtida uttaga på glädjekontot...). Tänk att det där obestämda skavet som jag skrev om sist liksom hittade och botade sig självt efter blogginlägget: det var ju de senaste månadernas brist på egentid (för att skriva bok, för att blogga, för att träna med regelbundenhet) som orsakat skavet. Hade bara inte riktigt förstått det förrän jag skrev om det på bloggen.

Och så kommer gobubblan så lägligt. En hel helg i Norrland, med intressanta föredrag att lyssna på (och två egna att hålla), tid för bokskrivande, bloggande och twittrande, tid för promenader, meditation och kanske till och med en springrunda, tid att få sova ostört i två hela nätter, tid att äta gott och träffa människor jag bara möter någon gång om året, tid att fördjupa bekantskapen med kvinnan jag träffade på samma konferens förra året. Jag packar en liten lagom väska med bara mina kläder, min bokcirkelbok, min dator. Ingen tillstymmelse till barnvagn, resesäng, välling, blöjor, gosefiltar, tandborstar, nattlinnen eller barnböcker.

Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och jag älskar att resa iväg med dem också, men ibland är det så fantastiskt njutbart att få gå in i den där bubblan alldeles själv, i synnerhet efter en vinter och vår då jag tagit osedvanligt stort ansvar för de små grynen, hämtat tidigt på skola och dagis, värmt välling på nätterna, varit mycket hemma och torkat snor och kräk.  

Hotellrummet är fult och jag ska jobba hela helgen, men jag är så lycklig! Husmorssemester anno 2012.

När magkänslan får säga sitt

En av listrubrikerna i vår bok Älskade Lista! Från måsten till lust lyder "De bästa besluten jag har tagit i mitt liv". Den var en av dem som jag först fastnade för när jag började fylla mitt eget ex av boken med listor, och det är också min favorit just nu. Det känns gott när jag tänker på stunder då jag har följt min magkänsla, ibland trots att beslutet kanske inte har känts som det mest självklara - för det har ju blivit så bra. Här är ett axplock ur min lista:

* att jag inte blev kirurg som - vid sidan av författare - var min stora yrkesdröm som barn (tänk vad dåligt jag skulle ha mått av ansvaret över liv och död, när jag kan ligga sömnlös för att jag kanske har gett en student ett för lågt eller högt betyg)

* att jag fick barn när jag var så ung och trots att jag och pappan inte känt varandra mer än en månad när vi blev - planerat - gravida (vad skulle livet ha varit utan finaste lilla stora S, och tänk att få ha ynnesten att ha ett vuxenbarn medan jag själv fortfarande är ganska ung, eller hm, det där sista beror väl på vem man frågar)

* att jag vågade tror på kärleken till min man (trots att han var just hitflyttad för att leva studentlivets glada dagar, och jag var en fyra år äldre ensamstående mamma som det lyste VILL-HA-FLER-BARN-FORT ur ögnen på - och trots att han också var rödhårig, jag som aldrig ens tittade åt någon som inte var mörk eftersom jag var livrädd för att få rödhåriga barn som skulle mobbas i skolan som jag; nu är vi fem rödtottar här hemma, och har dessutom fått en rödhårig svärson)

* att Sara och jag äntligen bestämde oss för att ha den där gemensamma fyrtioårsfesten (som ledde till bloggen som lett till så oändligt mycket annat roligt och kreativt i våra liv - och som med säkerhet kommer att leda till många många fler spännande projekt)

* att jag vågade övertala min man att det fanns plats i vår familj för en liten sladdis och bli fyrabarnsmamma (så underbart att få uppleva detta en sista gång, och så nyttigt att få avsluta med ett barn som både vänt upp och ner på många av mina alltför självklara sanningar och definitivt stillat min längtan efter fler små rödtottar)

* att jag bestämde mig för att äntligen sätta mig själv i förarsätet och ta över ratten i mitt yrkesliv (läs mer om det på TankeTrampolin, där jag också bloggar!)

Vilka beslut i livet ser du tillbaka på med stolthet och glädje?

Livstids julkalender: Gift med jobbet?

Jag är ett rastlöst skrälle – på jobbfronten. Motsvarande inställning i kärlekslivet hade inneburit högintensiv seriemonogami med ögonkast åt olika håll längs vägen, och under tiden kvicka växlingar mellan förälskelseskimmer och gör-om-dej-ambitioner. Ganska outhärdlig hade det varit, både för mig och min(a) partner(s).

På arbetsmarknaden har rörlighet lyckligtvis fler positiva än negativa konsekvenser. Jag är både nöjd och tacksam över att jag fått möjligheten att flytta på mig genom åren. Och över att jag vågat. Precis som i relationer finns det tillfällen då man inte har mer att ge varandra annat än tilltagande syrebrist. I de lägena har jag tagit ansvar för mina egna behov som det heter, och det hoppas jag att jag fortsätter med.

Men kanske kan jag ha nytta av mina äktenskapliga talanger också i jobbet. Lite mer förtröstan och fördragsamhet, lite mer fokus på det som redan är bra och på de små framstegen. Det tror jag hör till 2012 års ambitioner.

Livstids julkalender: Att bjuda på mer än kaffe

Föreläsaren är i 50-årsåldern. Trygg i sin kompetens, avspänd men inte särskilt personlig i sin framtoning. Han ser ut över gruppen och konstaterar att alla verkar vara tillbaka efter fikat. Just när han ska återuppta föreläsningen får han syn på kaffekoppen som han ställt ifrån sig på katedern, just bredvid datorn. Med rynkade ögonbryn stegar han fram och flyttar den till fönsterbrädan. Inför 30-talet indirekta chefer, de flesta män i hans egen ålder, berättar han sedan varför. Om när hans hustru skulle läsa på universitetet, och hamnade på hans kurs. Att han var nervös och hon satte sig längst fram. Hur hans första insats den kursen blev att välta ut sin kaffekopp över samtliga anteckningar, och hur han fortsatte med att försöka sudda på tavlan utan tavelsudd, och då var ju faktiskt handsvetten till lite nytta.

Förstående leenden och spridda skratt, sen fortsätter föreläsningen. Som om ingenting hade hänt. Och det har det ju inte heller, för kaffekoppen är i tryggt förvar. Men jag myser. Såna sammanhang vill jag vara i, där folk utan åthävor eller överdriven stå-upp-talang kan bjuda varann på sin mänsklighet, och vi andra kan ta emot det på samma sätt. "Bjuda på sig själv" är ett otroligt slitet uttryck, men det är ju egentligen jättebra. I mitt jobbsammanhang finns allt en hel del av den varan, mer än man skulle kunna tro. Hur är det i dina sammanhang?

Tråktrolleri på jobbet

En av mina allra mest lyckosamma tankestrategier är den som handlar om att försöka trolla bort tråkkänslan i de ständigt återkommande vardagssysslorna. Nu ska jag inte påstå att jag alltid möter varje tvätthög, diskmaskin eller vedinkörning med ett lycksaligt leende eller jubelrop, men mitt motstånd mot tråksysslorna har blivit oerhört mycket mindre massivt sedan jag medvetet började förändra mina tankar kring dem. Någon kanske minns det där med att se snöskottning och vedkörning som gympass, att använda tiden till att få inspiration av ett bra radioprogram (som ett avsnitt ur Sommar/Vinter i P1 ur SR-arkivet), att utnyttja rutinarbetet till att stänga av det yttre flödet och i stället släppa fram den kreativa vildhjärnan and so on and so forth.

Nu är det dags att ta itu med ännu en utmaning - att trolla bort lite jobbtråk. Tyvärr är det aningen svårare att applicera hemmastrategierna där. Gympass erbjuds det inte många tillfällen till i mitt stillasittande jobb framför datorn eller på sammanträden. Kanske skulle jag föreslå en stunds situps och armhävningar på nästa nämndsmöte, då efter-lunchen-dåsigheten börjar smyga sig över oss när det är dags att ta itu med ännu ett oerhört upphetsande utkast till handlingsplan eller verksamhetsrapport?

Lyssna på radio är inte heller så lätt. Alltför få av mina arbetsuppgifter är av en så pass rutinartad karaktär att jag kan sväva ut i ett Sommar-program utan att det skulle få tämligen allvarliga konsekvenser - underliga uppsatskommentarer, felaktiga betyg eller märkliga synpunkter i ett remissvar på en sån där handlingsplan... Samma sak med att stänga av bruset och öppna upp för kreativa projekt. Något enstaka sammanträde kan kanske tillåta en lite lätt utsvävning, men oftast är tiden för dyrbar och det som avhandlas för viktigt för att det ska fungera.

Nej minsann, här går jag bet och behöver hjälp av våra Livstidsläsare! Har ni förslag (kanske hämtade ur egna liknande erfarenheter) på strategier som jag skulle kunna tillämpa? (En som däremot funkar ganska bra just nu, när jag är i avvecklingstider, är att tänka: "Ha! Det här gör jag inte länge till!")

Den bästa av gåvor

"Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt", sjunger Bo Kaspers orkester i en favorit från nittitalet. En klar majoritet av mitt livs alla kvällar och nätter har jag somnat gott och sovit både lugnt och tungt, utan störande mardrömmar eller uppvaknanden. (Nåväl, visst har även jag stundtals haft nattvakna barn, men förutom med den siste lille illbattingen så har dessa perioder varit oförskämt korta jämfört med många andra småbarnsföräldrars.) Just därför har sömnstrul för mig blivit en stark signal om att något inte står rätt till. Under ett par stressiga år i början av universitetstiden vaknade jag ofta mitt i natten med dunkande hjärta och ett huvud fullt av funderingar på allt jag skulle komma ihåg - eller på vad jag eventuellt redan hade missat. Problemet försvann helt efter min sjukskrivning för nästan-in-i-väggen-symptom, men återkommer då och då vid extremt hög arbetsbelastning eller när jag är lite trasig av någon annan anledning.

Då jag började leda samtalsgrupper om stresshantering lärde jag mig ett och annat om kombinationen stress och problemsömn, och allt möjligt man kan pröva att göra - eller undvika att göra - i samband med sänggåendet. Men, så ibland blir det knas igen, utan att stressfaktorn finns där. Så, vad är det frågan om då?! Svaret får jag i dubbel upplaga denna underliga sommar. Först i fina Augustprisbelönade boken Gregorius av Bengt Ohlsson, där pastor Gregorius av sin gamle läkare, Doktor Moreus, får förklarat för sig att sömnproblem, de har alltid ett syfte. Det är något viktigt på gång, något som vi inte hinner få fatt i under dagtid - så som vi rusar fram (och betänk då att boken utspelar sig för hundra år sedan, hur fort rusar vi inte 2011?). Doktorn förundras över att så många sover så gott som de faktiskt gör; de borde minsann ligga vakna mer och tänka viktiga tankar.

Det andra svaret relaterar till mitt beslut om att byta bort trygghet mot frihet. Hela senare delen av våren (då livet är mycket mer hektiskt än jag har planerat och önskat) liksom sommarens första månader tar det lång tid att somna, och jag har svårt att somna om när jag vaknat på natten. Kulmen kommer en augustinatt då jag bara sover någon enstaka timme i gryningen. Den natten blir det utomordentligt tydligt för mig att det är min inre kompass som försöker kommunicera med mig. Gång på gång kommer meningen "Jag är på fel ställe!" till mig där jag ligger i gästsängen och gråter frampå småtimmarna. Redan nästa dag är beslutet fattat. Sedan dess har jag somnat och sovit bättre än nånsin - varenda natt. Och ett efter ett kommer tecknen på att jag är på rätt spår. Tack min själ för att du inte lät dig tystas, tack för att du till slut tog fram megafonen och skrek mig till förnuft!

Kanske är den allra bästa gåvan att då och då inte sova lugnt - i alla fall om vi lyder doktor Moreus råd och tar ett allvarligt samtal med den där inre kompassen?

Nu kastar jag loss!

Maria och Anders, dags att prova nånting nytt? Frågan ställs i vårt senaste kundblad från ICA och så får vi - kors i taket! - förslag på en annan sorts yoghurt och andra ostar än vi brukar köpa. Intressant, eftersom de erbjudanden vi i vanliga fall bjuds på baseras på vad vi normalt konsumerar. Mer av det trygga och invanda alltså. Något som Fredrik Bergman, krönikör på lokaltidningen Smålandsposten, observerat och filosoferar över i dagens tidning. Han vill utmanas i stället - inte uppmanas att göra mer av samma. Och visst har han rätt. Förutom ICA:s och COOP:s erbjudanden får vi i internetbokhandeln veta vad andra som har köpt boken vi beställer har köpt (återigen mer av samma!). För att inte tala om Google och Facebook, som har koll på allt vi är och gör och därför vill fortsätta ge oss precis just det de tror att vi behöver. (Fast sorry, Facebook, när ni erbjöd mig ägglossningtest häromsistens var ni ute och cyklade - nu är bebisfabriken äntligen nedlagd till och med hos mig...).

Men nu var det ju det nya vi skulle sikta in oss på och jag hoppar på tåget - i farten. I LevaPS!, Nr 7/8 2011, läser jag om hur vår kreativitet boostas av att vi "släpper loss vildhjärnan" och tänker i nya banor - och kanske ibland testar även sådant som vi vid första anblicken inte tilltalas av. Nu har jag släppt loss min vildhjärna och tagit ett av mitt livs kanske viktigaste beslut. Jag ska efter nästan femton år i universitetsvärlden säga upp min trygga fasta statliga anställning med sju veckors semester och ekologisk frukt två gånger i veckan, för att kasta loss och bli företagsmamma på riktigt. Plocka ut de roliga pusselbitarna i mitt jobbliv - fast i egen regi - och stoppa undan de andra (som tradiga nämndsmöten och all evinnerlig rättning). Om inte det är att våga nytt så vet jag inte. Stärkt blir jag av en liten klokhet på Facebook från sajten Starkare.nu: "Om du inte testar dina gränser på riktigt, får du aldrig reda på vem du är!". Just precis. Nu kör vi!

Fyra kloka på väg

Igår kväll sammanträdde De fyra kloka för första gången efter sommaren och ja, jag är en av dem.

En av oss var klok nog att stanna hemma för att hämta andan efter höstens rivstart med inskolningar och nytt spännande jobb. Hon fick under mötet representeras av en sjöjungfrudocka med attityd som en av husets juniorer bestämt placerade i vår cirkel av samtal.

En annan har just påbörjat sitt nya jobb på riktigt och beskriver känslan av att vara sedd, bekräftad, välkomnad och behövd – en förälskelsefas som alla borde få uppleva också i yrkeslivet, istället för att bli tagna för givna så snart entrédörren slår igen bakom ryggen. Med en sån start håller relationen garanterat längre, och till och med denna obändiga drivkraft till kvinna stannar upp: ”Tänk om jag ser tillbaka på detta om många år och konstaterar att det är ett av de roligaste jobben jag har haft. Jag tror jag ska försöka uppleva det nu och för en gångs skull vänta med att fundera på nästa steg.”

En tredje har sett Ljuset genom en bok som kom i exakt rätt ögonblick, stärkte tankarna hon redan tänkt och väckte liv i resten. Som att kasta upp ett olöst pussel i luften och se bitarna haka i varandra i perfekt formation vid landning.

Och så jag, som har ordnat det för mig denna höst bättre en någonsin. En välplanerad halvhalt innan jag skjuter fart igen. Av oss fyra är jag nog den som vet minst om vart jag ska härnäst, i konkreta termer. Men det oroar mig inte det minsta. Nästa inriktningsbeslut (användbar term från polisvärlden) vilar bakom pannbenet som ett ord jag inte riktigt kan komma ihåg, men jag har tiden för mig och taktiken klar. Jag behöver inte svära och krysta. Due date är inte riktigt än.

När jag cyklar hem i höstregnet valsar samma mening fram och tillbaka i huvudet, självklar som ett pedaltramp:

Varje steg jag tar för mig närmare dit jag ska.

Färdigflämtat - för den här gången

Jag har kommit till slutet av en drygt tre veckor lång jobba-nästan-jämt-tunnel och såhär i svallvågorna inser jag hur längesen det var som jag höll på i det här tempot, med jobb hela dagarna och därtill kvällar och helger. Tänk att en sådan tillvaro var mer regel än undantag för mig under en ganska lång period av mitt liv, och fortfarande är det hos många av mina kollegor. Minns när personalkonsulenten på jobbet utbrast "Nä, Maria, det är inte normalt att ha dåligt samvete för att man tittar på Ally McBeal en timme, en vardagkväll i veckan, i stället för att jobba...". Vilken tur ändå att jag nästan gick i väggen så tidigt i mitt liv och började inse vad det var jag höll på med.

Numera klarar jag av en tuff period - om den inte blir för långdragen. Är det bara mycket att göra, med hyfsat angenäma arbetsuppgifter, kan det till och med kännas lite skönt, lite som den där ovalfriheten jag bloggade om för ett tag sedan. Inga val, ingen tid att fundera, bara brassa på. Men när den höga arbetsbelastningen kombineras med något mentalt tyngande, som en konflikt med en kollega eller ett jobbuppdrag jag verkligen inte trivs med, då känner jag att min tröskel är låg. Då tutar larmet högt i mina öron - jag sover dåligt, blir irriterad på barnen, gnällig inför mannen och vännerna. Dags att dra i nödbromsen!

Sådär kämpigt blev det den här gången, Men nu är det över, jag har slutat flämta efter mental luft och börjat andas långa djupa andetag igen. Jag ser världen i klarare färger, jag sover på natten, jag lyssnar på mina fina ungar igen. Och hoppas, hoppas att det dröjer länge till nästa gång.

Vardagsmirakel

Ibland känns det - trots allt läsande, bloggande, grubblande och samtalande med kloka människor - som att jag står och stampar på ruta ett i min utveckling av Maria AB. Så är det förstås inte, jag har klättrat en hel del pinnhål på många plan, men ni förstår nog vad jag menar. (Som när jag än en gång sitter där på den höga stolen på mötet med fina docenterna, och känner att benen inte når ner till marken, samtidigt som jag till råga på allt dubbelstraffar mig själv med att tänka att vad korkad jag är som inte kan sluta banka mig själv i skallen och nån gång tycka att jag duger ändå...).

Men på ett plan känner jag med kropp, hjärna och hjärta att det har hänt något. Jag har blivit väldans mycket bättre på att upptäcka och njuta av det där som HC Andersen så fint beskriver: "Hela världen är en rad underverk men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag" (ur senaste numret av Landstinget Kronobergs fina må-bra-tidning Det Goda Livet). Mitt i en period med enormt hög arbetsbelastning, då jag kämpar med en jättehög med uppsatser såväl sena kvällar som röda dagar, har jag numera förmågan att faktiskt se de där små miraklen: grönskan längs vägen till jobbet, gonattsagan tätt tätt intill sexåringen, diskussionerna om att våga gå sin egen väg med nioåringen, 20-åringens bubblande glädje över att ha klarat av sin första uppsatsopponering på universitetet, frukosten på farstutrappan ackompanjerad av fågelsång och glada tjoanden från en yster liten baby på grönbete i gräset.

Mitt i allt härjet är jag så lycklig. Och det är så enkelt.