Projekterande i kärlekens famn

Ho, ye thoughtful, strong and gorgeous ladies. So many ideas, goals and strategies! Whatever you do the coming year – flood it with love for yourself! Work with your habits and possible flaws only because you love the divine person they are part of – and love that person because she has those flaws, not in spite of her having them. Love is the stream capable of carrying your project the whole way through, and much further. Lots of love and luck to you both!

Så vackert och klokt skriver hon, Sara, en av mitt livs största inspirationskällor, som en kommentar till min och äldsta dotterns nystartade gemensamma projektblogg. Det hon pekar på är helt centralt: acceptans, tolerans och - i synnerhet - kärlek är viktiga ingredienser i ett projekt som det jag nyligen gav mig i kast med - och som Sara själv inte känner är något som skulle passa henne just nu. Annars finns alltid en risk att man hamnar i prestationsångest, en projektingrediens som vi definitivt kan klara oss utan. Något som gör min del av projektet lite annorlunda jämfört med Gretchen Rubins Happiness Project är att jag inte egentligen är ute efter att prova en massa nytt för att ta reda på vad som kan göra mig lyckligare. Jag är redan lyckligare än jag någonsin varit i mitt liv. Jag har slutat jaga och hittat lyckan precis här omkring mig. Målet med mitt projekt är  helt enkelt huvudsakligen att skapa mer plats i livet för sådant som jag verkligen tycker om att göra. 

Med det perspektivet som utgångspunkt är det lätt för mig att känna att mitt projekt är genomsyrat av kärlek, från början till slut. Det av mina "ledord" (för mitt liv i allmänhet och projektet i synnerhet) som jag valde att sätta först på min lista lyder Give love, respect and attention to yourself and people around you. Hela kärnan och idén med projektet är alltså att ge kärlek och respekt åt mig själv genom att fokusera på sådant som får mig att må bra och som är bra för mig. Ett exempel: jag älskade verkligen mina dagliga kvällsmeditationer för tre år sedan, och jag har längtat så efter att hitta tillbaka till rutinen. Men med ett liv så fyllt av aktiviteter och människor omkring mig som behöver mig som mitt, är det ibland svårt att ta sig tid för allt jag tycker om att göra. Jag har försökt, lite halvhjärtat, i flera månader, men så fort jag integrerade meditationen i mitt projekt blev det så mycket enklare att prioritera den. 

Att få dokumentera och reflektera i skrift över vad som händer i projektet, här på Livstid och på engelska i projektbloggen Memento Vivere, är ett annat sätt för mig att prioritera något som gör mig vild av lycka, så återigen ger jag kärlek till mig själv. Tack till dig för att du tålmodigt läser det jag skriver!

Vilken smakstart!

Igår var det första augusti och jag drog igång mitt nya projekt med tolv olika fokusmånader. Första månaden satsar jag på Mind & Soul och vill hitta tillbaka till min dagliga rutin med kvällsmeditation, komma igång lite stilla (utan några höga kvantitativa krav) med yoga och reiki som jag sysslat med tidigare, och även försöka jobba lite mer fokuserat med mindfulness - att vara mer närvarande i nuet.

Projektet kunde inte ha fått en bättre start än den fick. Först en riktigt närvarande liten promenad till brevlådan, där jag verkligen kände gruset under sandalerna, hörde suset i trädkronorna och morgonkvittret från fåglarna. Sedan - på väg till jobbet - blev det Sommarprogram jag kommit fram till (i år lyssnar jag rakt igenom alla, ett efter ett!) helt oplanerat ett program med Björn Lindeblad, som med lågmäld stämma beskrev sin livsresa från framgångsrik finansvalp till skogsmunk i Thailand till meditationslärare i Falsterbo. Meditation och mindfulness (som han föredrar att kalla varsevarande) i kubik. Precis den introduktion jag behövde för att komma i rätt stämning.

Särskilt fastnade jag för ett citat som Björn hämtat från någon av sina mästare under åren som munk:


Du får veta vad du behöver veta när du behöver veta det, inte förr, och bara om du är helt närvarande.

Det påminde mig om en viktig aspekt av mindfulness, som jag ska tänka lite extra på under den kommande månaden - tålamod och acceptans inför sådant du inte kan förändra (den gamla kära Sinnesrobönen). Några aktuella exempel:

• att inte bli irriterad över ett långsamt fordon på vägen när jag ändå inte komma förbi det
• att inte gräma mig över oförutsedda och otrevliga utgifter (som fakturorna från elbolaget och på den nya vedklyvsmotorn som blev följden av en avgrävd elkabel i samband med vårt altanbygge)

Frid!


PS. En annan smakstart är den jag har fått på min nya jobbtillvaro. Min snälla chef (alltså jag själv) tycker att jag får jobba när jag vill, var jag vill och (i stort sett) med vad jag vill. Just idag sitter jag alltså på mitt favoritfik i stan och bloggar på arbetstid. 

Projektledare 2.0

Jag har insett att jag är den ultimata projektledaren. Yrkesmässigt har jag haft några sådana uppdrag, och det har fungerat helt OK, men framförallt är jag den ultimata projektledaren i mitt eget liv. Jag är bra på att:

• komma på nya idéer om vad jag vill göra eller sträva mot (det finns inte alltid ett givet slutmål)
• strukturera upp hur jag ska bära mig åt för att "puttra i rätt riktning" (citat Mark Levengood)
• faktiskt genomföra det jag har tänkt att jag ska göra (inte alltid men ofta)

Att se på mitt liv i projektform passar mig också bra eftersom jag inte är typen som trivs med att traggla på med samma sak, i samma spår, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Jag behöver helt enkelt omväxling, utveckling, nya utmaningar för att inte tråka ihop. 

Några av mina hyfsat framgångsrika projekt så här långt:

• att börja skriva böcker
• att lära mina barn Evert Taube-låtar (och därmed samtidigt repetera alla de där textraderna jag själv kunde som barn)
• att gå ner i vikt (tur att jag är bra på det, eftersom jag är minst lika bra på att lägga på kilon också...)
• att börja meditera (fast där tappade jag bort mig när jag var gravid senast och har inte riktigt hittat tillbaka...)
• att ta mig igenom hela Harry Potter-serien med barnen (efter nästan ett år är vi nu på sista boken!)
• att hitta ett bättre alternativ till en arbetssituation där jag inte kan växa åt det håll jag vill

Häromsistens bloggade jag om hur Projekt Bättre kommunikationen inom familj tog gestalt under lägerveckan i Mundekulla, och nu har jag inlemmat den satsningen i the mother of alla projekt. Tillsammans med min äldsta dotter, och med inspiration i Gretchen Rubins Happiness Project, projekterar jag tolv månader med olika fokus. Och det är just det som är poängen i mitt projekt, att under en månad i taget kunna fokusera, koncentrera mig - jag vill ofta lite för många olika saker samtidigt och så får jag dåligt samvete över områden där jag inte kommer till skott. Nu kan jag i stället ägna extra energi åt en sak i taget - och sedan förstås försöka få till en del bra nya rutiner in i framtidsvardagen också undan för undan. Några exempel på mina fokusområden: komma igång med meditation och yoga m.m., äta mer vegetariskt, ta reda på en massa information inför vår Indien-vistelse, leva mer ekologiskt, träna på att inte skjuta upp saker.

Att driva projektet tillsammans med min dotter ger extra krydda åt alltihop. Vi har inte samma fokusområden, även om vissa delar överlappar, men vi kan peppa varandra, inspirera till nya tankar och så - det roligaste av allt - vi har startat en gemensam blogg för att dokumentera vad som händer. Utöver detta har vi också ett barnboksprojekt igång. Att starta projekt av vilket slag det vara månde ihop med sina barn är en fantastiskt fin möjlighet att komma varandra nära, stötta varandras kreativa processer och hitta många möjligheter till goda samtal. Rekommenderas varmt!

 

Måstena manövrerar

Pratade idag med vännen Magnus, som har ett alldeles eget ”livstidsprojekt” - Projekt Sol. Med en hemsida som plattform samlar han sina andliga upplevelser och bjuder in oss andra att läsa och att träffas för yoga och meditation.

Vi pratade om balansen i livet och att dom där utvecklande projekten också kan kräva tid, bli en press – något som Maria och jag pratade om inför starten av Livstid. Magnus har sin strategi klar: han har kommit fram till att han jobbar för att kunna ha tid och pengar att ägna åt sitt projekt, snarare än att han håller på med sitt projekt för att orka med jobb och vardag. Också ett sätt att se på saken.

Måsten, krav och böranden kan man hitta överallt om man är på det humöret. Innan bloggandet fanns i min sinnevärld fantiserade jag ibland om att skriva tidnings- eller radiokrönikor. Tänk de som vecka efter vecka lägger fram lagom många spaltmillimeter med tänkvärd text. En eller kanske två veckor skulle jag klara, inte mer. Tänkte jag.

När Maria och jag började blogga sa vi till varann att vi skulle göra som man ska på en blogg; skriva korta inlägg som inte blir betungande för läsaren. Så kan man inte säga att det har blivit, och jag kommer på mig själv med att tycka att jag inte riktigt gör som man bör. Men tänk om jag kunde vara nöjd nån gång - nu skriver jag ju mina krönikor, och fler än två har det blivit!