Vad gör du med din tid - människa?!

I bilen hem efter senaste bokcirkelträffen kommer vi in på det som var huvudtemat för den där festen som blev den här bloggen: hur får vi till det med tiden? Någon undrar varför det är präktigare att dammsuga klockan åtta på morgonen än att göra det halv tolv på kvällen. En annan måste aktivt tygla sin göra-nytta-drift för att alls få en lugn stund på helgen.

Själv berättar jag hur min och Mannens hemmafixardagar ser ut. Två per helg har inte varit ovanligt under hösten, då vi satsat hårt på att få vårt glasrum färdigt:
ca kl 8 – vaknar, av oss själva
10-tiden – drar på jobbarkläder efter en lång frukost
ettiden – mikrar hyfsat goda rester till lunch (tycker inte våra mikromatshatande barn)
halv tre – tar ett andra jobbaryck efter att ha toppat lunchen med en testund
fem-sextiden – dags att laga middag och umgås på allvar med barnen

Just barnen gör nästa inlägg i tidsdebatten, i samband med förhandling om deras datorvanor. Vi har inte mycket att sätta emot när de hävdar att vi jobbar ”hela tiden” på helgerna, och ”aldrig” gör något med dem. Och även om hösten varit extrem så känner de oss väl nog för att veta att det inte blir mer än en gradskillnad när glasrummet är klart. Det svider i mammahjärtat, och jag tänker genast tankar om bio- eller simhallsbesök i helgen. Men, att känna dåligt samvete är en sak – att agera på det utan att passera Gå är något annat, inte alltid så lyckosamt. Jag får nog lov att fundera lite på det här.

Mitt i funderandet kommer jag att tänka på den gamla 70-tals-feminism-sloganen eller vad det nu är: ”att göra det personliga politiskt”. Eller att åtminstone utgå från att andra nog har samma funderingar som man själv, och att det kan finnas en poäng i att prata med varandra om det istället för att städa frenetiskt inför varandras besök och hålla fasaden uppe. (Det tycker jag förresten att vi har lyckats bra med i bokcirkeln, att hålla träffarna så fria från krav och dåligt samvete som möjligt; man måste inte ha läst boken, värdinnan bjuder på te och mackor, och ingen skulle drömma om att kasta smalögda blickar på dammråttor eller tvätthögar. Nästan så vi skryter om hur lite vi städar ibland, vilket kanske också är lite fånigt.)

Nu efterlyser jag beskrivningar, dilemman, tips, smarta lösningar och annat som har med vardagstid att göra. Ska försöka åstadkomma lite sånt själv också, utöver det jag skrivit nu. Just den här helgen blev rätt bra till slut. I förmiddags hade jag och barnen ett jazzdanspass i glasrummet, och på eftermiddagen spelade vi Pictionary en stund. Jag tror vi hade lika kul alla tre.

Torsdag kväll 18.23

Jag sitter i väntrummet utanför E:s danssal med datorn framför mig. Börjar på några trådar men ingen har en krok som drar mig med sig. Funderar på att sura för att jag inte tog med vandrarkängorna och tog en promenad i de stora snöflingorna istället. Men att bli sur är ju nästan alltid onödigt. Ingen stress här vid datorn, bara ett intuitivt fiskande i medvetandet för att se vad som kan behöva fiskas upp och vridas och vändas på.

Vrida och vända, ja… Under den här veckan har jag hunnit vrida och vända på mycket, på arbetstid. Jag har en bredvidgångare, en kollega från en annan ände av organisationen som vill vidga sina vyer genom att se vad jag gör. På köpet får jag mitt synfält breddat och coachning som med vanlig timtaxa skulle kosta multum. Plus ett stort antal goda skratt. Ansvariga i den här organisationen visste nog vad de gjorde när de tussade ihop oss två. Eller så visste de det inte …

Bland mycket annat pratar vi om den stora förmånen att ha hyfsad koll på var man har sig – vad man tycker, hur man jobbar, vad man kan och inte kan, vilka sammanhang man vill vara i och vilka som får en att vissna.

Och där tog det lilla fönstret av inspiration och skrivro slut. Mest beroende på de fyra 17-19-åringar som bubblar fram sin konversation i sofforna bredvid mig i väntan på sin danslektion. Mycket identitetsbyggande, fasadputsning och försiktiga trevanden efter godkännande, kanske lite mindre magkänsla och närvaro. Men jag tänker att de säkert också är på väg åt sina rätta håll.

I vilket universum bor du - just nu?

I mitt ekologiskt anpassade svenska medelklasshem äter jag leverpastejmacka och tittar på ett niominuters youtube-klipp med zumbadans, en ny dans/träningsfluga som nog måste undersökas närmare. Det finns ett inslag av salsa som väcker minnet av tidigare erfarenheter.

På radion talar Människor och tro om den lilla men kraftfulla amerikanska subkulturen muslimsk punk, som sipprat fram mellan betongblocken främlingsfobi och extremism.

Tidigare idag utanför Konsum packade jag mina cykelväskor och tog omständligt på mig cykelhjälm och reflexväst medan ett par i tjugoårsåldern grälade högljutt med spruckna röster strax bredvid. Båda delar så helt oglamoröst men med helt olika tempo och förtecken.

Jag upphör aldrig att fascineras av alla dessa parallella universum vi människor kastar oss mellan. Man får vara glad så länge man ser finessen med den mångfalden, och så länge man mestadels är i samma universum som sig själv.

Så ovanligt vanligt

Idag går jag runt med en märklig känsla. Mina barn är på dagis och i skolan som vanligt, jag har ätit frukost som vanligt, himlen är grå som vanligt. Och samtidigt har allting förändrats totalt härhemma. Tidigt i fredags morse kom en ny liten familjemedlem till världen - en lillebror, så hett efterlängtad, inte minst av sina tre storasystrar. För bara några dagar sedan var han en sparkande liten främling i min gigantiska mage och nu är han en fullkomligt självklar och oändligt älskad del av vår verklighet. Hur var livet före Adam? Ingen minns...

Tankar från en skurhink

En vecka in i 2010 års vardagslunk. Eftersom inga spontana utlåtanden kommer ur mig undrar sportjournalisten hur det känns. Jotack, försiktigt bra. Återanpassningen till jobbandet har gått bra, vilket inte är en självklarhet för mig. Vissa gånger känns skiftet mellan semester och jobb - åt valfritt håll - som övergången från vatten- till landlevande varelse, eller tvärtom. Arbetssituationen som jag lämnade med viss bävan när jag gick hem före jul känns lite mer behändig nu. Dit nådde jag genom att skura ett trägolv.

Jag lever med en föga evidensbaserad misstro mot min förmåga att göra - och framför allt slutföra - konkreta projekt på hemmaplan. Den tyngsta grunden för misstron är misstron själv: de gånger jag drar ut på mina hemmaprojekt beror det framför allt just på övertygelsen att jag inte orkar ända fram. En klassisk cirkelreferens eller självuppfyllande profetia som har sin motsvarighet på jobbet.

En dag i slutet av ledigheten var jag bara så utvilad och energisk att jag bestämde att de 50 kvadratmetrarna trägolv på bottenvåningen skulle skuras samma dag, fast det redan var eftermiddag. Eftersom det sker så sällan är det knäskurning med fasthet som gäller, och det tar en stund. När jag tittade upp ur skurhinken några timmar senare satt frasen "Hur svårt kan det va?" som en smäck. Sedan dess har jag nyinstallerat en dator och packat ihop alla julsakerna sådär snabbt och rappt som jag inte förknippar med mig själv.

Jobbet fick sig också en Bengtzing-analys. Är det någon arbetsuppgift som jag inte vet hur jag ska ta mig an? Nej. Känns summan alldeles övermäktig? Nej. Är jag kanske lite rastlös och därför rädd att jag inte ska ge järnet på det jag har framför näsan? Kanske. I så fall är det ju inte något att känna sig klen för. Men nya givar kommer hela tiden och det finns alltid saker att lära i det där man gör för andra och tredje gången.

Så känns det just nu, sportjournalisten. Och än så länge känns inte måndagmorgnarna som att man tar ett djupt andetag och dyker ner i arbetsveckan för att hålla andan ända till fredag. Ska se om vi kan undvika det upplägget i vår.

I väntans tider

Igår passerade min efterlängtade beräknade förlossningdag utan att någon baby var intresserad av att se dagens ljus. Eftersom jag har gått över tiden även med mina tre tidigare barn är jag van och tar det ganska lugnt, men som min parallellväntande vän K (som inte heller är förstagångsföderska) beskriver kan man ändå drabbas av den här underliga känslan av att det aldrig kommer att bli något barn, att alltihop bara är ett enda stort missförstånd.

Samtidigt med otåligheten infinner sig också många tankar, känslor och frågor av olika slag kring förlossning och stundande babytid. Ena stunden glädjer jag mig ofantligt utifrån principen "förtida uttag", medan jag i nästa påminns om att ett litet nyfött barn i min nära omgivning inte fick leva mer än en halvtimme. Jag tänker också en hel del på hur själva förlossningen kommer att bli. Efter två mindre behagliga upplevelser hade jag med nummer tre en mycket positiv sådan, och självklart hoppas jag att det ska upprepas denna fjärde och sista gång. Men man kan aldrig veta - varje förlossning är ju unik...

Vad jag säkert vet är att inom några dagar (eller i allra värsta fall veckor) har jag fått svar på alla mina frågor.

Ge mig inget val!

I varje nummer av en av mina favorittidskrifter, Leva, får poeten Bob Hansson ett ord av läsarna att definiera - på sitt alldeles egna underfundiga sätt - och jag gillar verkligen hans små ordkrönikor. I senaste numret (1/10) är ordet Hansson tar itu med ekologi och bland annat skriver han: "Ekologi är att hitta ett sätt för hyresgästen homo sapiens att bo logiskt på. Alltså ett sätt som inte gör oss hemlösa."

Det som framförallt tilltalar mig i just den här betraktelsen är budskapet om att vi har alldeles för stora valmöjligheter när det handlar om att tillsammans förstöra vår planet. Varför finns det mat som inte är ekologiskt odlad så att vi kan välja bort det som är nyttigare för både oss själva och jorden? Varför är det ofta billigare att flyga än att ta tåget? Varför tar inte politikerna ansvar och helt enkelt bestämmer åt oss när vi inte klarar av att göra det själva? Det gick ju bra att inför rökförbud i offentliga miljöer, så varför skulle det inte gå att göra inskränkningar i vår personliga frihet på andra punkter också? Det är ju ändå för en god sak...

Åter i bloggosfären - då, nu och sedan

Jag konstaterar att jag - förutom ett kort gemensamt inlägg med Sara strax före jul - just avslutat mitt hittills absolut längsta bloggcelibat, vilket inte varit föranlett av att jag svävat in i amningsdimmor (ännu). I stället har det handlat om en kombination av diverse datorhaverier på hemmaplan, en massa arbete med att avsluta tre olika distanskurser som jag har undervisat på under hösten och - believe it or not - även lite bristande skrivinspiration. Tack Sara för att du har hållit glöden igång medan jag varit ute i kylan!

Igår kväll avslutade jag det sista av det som behövde bli klart på jobbet innan det är dags att ta ledigt på allvar för att vila mig i form inför förlossningen, som är beräknad om knappt en vecka. Och direkt kände jag hur det började klia så smått i Livstidsfingrarna... En gammal uträknad dator har dessutom fått nytt liv och erbjuder därmed lite mer frekvent tillgång till cyberrymden.

Som den mindfulness-entusiast jag har blivit vill jag ju gärna leva så mycket som möjligt här och nu, vilket jag nog också gör i betydligt högre utsträckning än tidigare, men det här inlägget tänkte jag framförallt ägna åt några bakåt- och framåttankar. För lite mer än ett år sedan bloggade jag om att jag väljer bort nyårslöften till förmån för en "efter-julen-önskelista", eller något som liknar skolans "strävansmål". Det handlar helt enkelt om att jag inte vill lova en massa saker som jag sedan bara kommer att må dåligt för att jag inte lyckats hålla. Så hur såg min lista ut där i slutet av 2008? Jo, jag ville sträva efter att:

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort

Så när jag nu gör bokslut över 2009, har min strävan gett några resultat? Ja, jag känner mig faktiskt oerhört nöjd över att ha kommit en bra bit på väg på flertalet punkter. Jag har definitivt varit mer med familjen genom att mycket oftare än tidigare hämta barnen på dagis och fritids och njuta av vardagsmys. Samma sak gäller vännerna; många av dem träffar jag betydligt mer bl.a. på grund av Facebook, som många icke-anhängare tror ersätter vanligt umgänge. Många luncher, fikadejter och annat trevligt har det blivit just tack vare FB.

Jag har på allvar vant mig vid att ersätta kvälls- och helgjobb (vilket numera endast görs i undantagsfall vid akuta situationer) med aktiviteter av typen avslappning, meditation, sköna skumbad, bloggande och läsning. Tack alla tjejer i vår underbara litterära salong som inte bara inspirerat mig att läsa en massa bokcirkelböcker som jag säkert aldrig själv skulle ha hittat fram till, utan också gör att jag läser mer i allmänhet! Energin jag får av detta (och av fysisk träning) gör mig i stället mycket mer effektiv när jag är på jobbet.

Som jag bloggat om tidigare har 2009 också blivit ett år då jag på allvar börjat inse vidden av jordens klimathot, vilket fått mig att förändra åtminstone delar av mitt beteende, som att handla mindre och mer hållbart (framförallt betydligt mer ekologisk mat än tidigare).

Och resten då? Ja, självkänslan har det väl inte blivit så mycket bättre med. Ibland är jag på topp, för att nästa stund dala ner till botten, och här har jag definitivt ett område att jobba vidare med. Varit mer utomhus har jag inte heller, men tänker mig att det naturligt kommer att bli ändring på det under det närmaste året, då jag kommer att ha en vagn att dra runt på i skog och mark.

Den sista punkten i min lista är nog dock den jag väljer att sätta högst på min önskelista för 2010, året som jag redan i somras utsåg till det då jag på allvar skulle tänka igenom vad jag vill göra av mitt yrkesliv. Sara och jag har redan börjat plura lite mer målinriktat på hur vi skulle kunna gå vidare på de teman som vi spinner trådar kring här på bloggen. Jag hoppas också innerligt att min timeout från universitetet ska ge mig den sinnesro jag behöver för att komma fram till på vilket sätt jag ska kunna förena det jag verkligen trivs med i mitt nuvarande jobb med det här andra och nya. Återstår att se hur bokslutet för 2010 ser ut.

Vid sidan av de mer abstrakta och än så länge till viss del odefinierade önskningarna har jag också en väldigt konkret sådan: att under de närmaste dagarna kunna vila och hämta kraft inför den stundande förlossningen, och att den ska bli så lik den senaste som möjligt. Och så önskar jag förstås att vår nya lilla medborgare ska få komma till världen frisk och stark och från första stund känna sig oändligt välkommen i vår familj!

Att få styr på'at

Just nu läser jag Majgull Axelssons bok Den jag aldrig var. Fastnade för henne när bokcirkeln läste och diskuterade hennes senaste bok Is och vatten, vatten och is. In under mitt skinn kryper hennes sätt att beskriva människors oförmåga att hitta sin inre kompass och att, om de råkar få tag på den, uttolka dess budskap på något konstruktivt sätt.

Huvudpersonen i Den jag aldrig var konstaterar: ”Jag vet inte hur man gör när man väljer. Jag blev vald. Sådana som jag tar vadhelst som bjuds, för vi vet inte vad man annars skulle kunna göra...”

Det är inte det att jag blir förbannad på deras oförmåga, den är lätt att förstå utifrån den bakgrund som tecknas. Jag känner nog mer som när man nästan krockat i en vägkorsning – en bultande lättnad. I bilen tänker jag ”Puh, det där kunde gått illa”, när jag läser boken tänker jag ”Puh, det där är inte jag!” Men jag verkar inte helt övertygad om att det inte kunde ha varit jag. Om jag träffat en diabolisk förförare från Borås istället för en grundad al dente-man från Köping. Om jag inte hittat kraften att krångla upp några av de hårda knutarna från mitt förflutna.

Är det ”om” det handlar om, eller kan folk sorteras upp i dugliga och mindre dugliga från början? Och vad är i så fall dugligt? MaryMarie i Den jag aldrig var är biståndsminister. Visserligen på – och så småningom förbi – randen till sammanbrott, men ändå.

Vissa människor tror jag ändå går att skilja ut, om än först i efterhand: De som har förmågan att tidigt se och konstatera ”Såhär behöver det inte vara.” och ”Sån tänker jag inte bli.” Och sedan lyckas leva upp till det. En sådan person är Johann Neumann, vars vinterprogram hördes häromdagen. En osannolikt svår uppväxt som kunde gjort vem som helst obotligt destruktiv, men uppenbarligen inte honom.

En annan sådan person var min farmor, som satt instängd i den mörka skrubben under trappan som liten och tänkte att det här ska jag inte låta påverka mig, dagen kommer när jag gör som jag vill. Hennes liv krävde sitt, och inte heller hon var den perfekta föräldern. Som farmor var hon dock bra nära. Den riktning hon tog ut åt sig, där i skrubben, brukar jag tänka att hon gick så långt hon kunde, och jag hoppas att vi barn och barnbarn håller åt samma väderstreck men var och en hittar vår egen kurs.

2010 - i ordningens tecken?

Förra juldagen skrev jag ett av inläggen som ingår i Marias urval till julläsning. Det upptäckte jag för en dryg vecka sedan, på årets juldag, när jag lite trött och modstulen satte mig vid datorn för att själv läsa igenom inläggen vi valt ut. Jag kände att jag behövde träffa de där kapabla, kloka och energiska personerna som vi ofta är när vi bloggar.

Juldagen 2008 skrev jag om vad jag ville med 2009: komma framåt med glasrumsbygget, vara en lite mer närvarande mamma och dessutom hitta egen tid för bloggande och annat mitt i allt detta. Som hjälpverktyg för livsbalansen såg jag bättre ordning i hemmet och mer restriktiv konsumtion.

Glasrummet har vi just firat jul i och med barnen tycker jag att kontaktkanalerna är välrensade. Vi kan få syn på upptornande konflikter och ofta ta loven av dem med glimten i ögat innan de bryter ut. Men vi kan också ta konflikten från a till ö när det behövs. Bloggandet har ju fortlöpt, tillsammans med bokcirklande och annan egen tid, men det är fortfarande ett lite laddat kapitel som kan ge mig lika dåligt samvete för att jag utövar det som för att jag låter bli.

Den restriktiva konsumtionen går det också bra med. Återstår ordningen i hemmet, som verkligen inte har blivit bättre under det gångna året. Jag har blivit bättre på att inte tvångsmässigt städa för andra, och det är bra. Det gör mig till en mer avspänd värdinna än någonsin. Å andra sidan skulle jag vilja bli bättre på att städa för de där trevliga människorna som bor i huset, och som vistas där hela tiden – visst förtjänar vi det! Samtidigt har glasrummet tagit det mesta av vår vara-nyttig-fritid, vilket är ett gott alibi för att städambititionen är den enda på 2009-listan som inte ens kan anses påbörjad.

Dock: om nyårsdagen visar hur resten av året blir så är det Ordnung und Arbeit i hemmet som gäller för oss 2010 – jag kopplar just nu av efter städning i dagarna två. Tillåt mig tvivla på att en så pass radikal förändring är på gång. Snart är jobbsnurren igång igen med den fokusförskjutning det innebär från hemmet till andra ställen. Men det kanske rör lite på sig ändå, på två fronter:

Igår kväll när jag inte kunde somna passade jag som vanligt på att spontanaffirmera, eller helt enkelt fantisera om hur min ideala vår såg ut, som om jag redan levde den. I fantasifilmen noterade jag fler rena ytor, högt och lågt i hemmet, och det kändes så bra, så bra. Den andra fronten är konkreta och realiserbara idéer: att då och då göra punkt­insatser och rensa runtom i huset, att försöka få in det vi använder i de lägligaste skåpen och lådorna istället för att de ska upptas av sånt vi glömt att vi har eftersom vi inte ser det. Återkommer om detta, kanske framåt juldagen 2010.