Torsdag kväll 18.23

Jag sitter i väntrummet utanför E:s danssal med datorn framför mig. Börjar på några trådar men ingen har en krok som drar mig med sig. Funderar på att sura för att jag inte tog med vandrarkängorna och tog en promenad i de stora snöflingorna istället. Men att bli sur är ju nästan alltid onödigt. Ingen stress här vid datorn, bara ett intuitivt fiskande i medvetandet för att se vad som kan behöva fiskas upp och vridas och vändas på.

Vrida och vända, ja… Under den här veckan har jag hunnit vrida och vända på mycket, på arbetstid. Jag har en bredvidgångare, en kollega från en annan ände av organisationen som vill vidga sina vyer genom att se vad jag gör. På köpet får jag mitt synfält breddat och coachning som med vanlig timtaxa skulle kosta multum. Plus ett stort antal goda skratt. Ansvariga i den här organisationen visste nog vad de gjorde när de tussade ihop oss två. Eller så visste de det inte …

Bland mycket annat pratar vi om den stora förmånen att ha hyfsad koll på var man har sig – vad man tycker, hur man jobbar, vad man kan och inte kan, vilka sammanhang man vill vara i och vilka som får en att vissna.

Och där tog det lilla fönstret av inspiration och skrivro slut. Mest beroende på de fyra 17-19-åringar som bubblar fram sin konversation i sofforna bredvid mig i väntan på sin danslektion. Mycket identitetsbyggande, fasadputsning och försiktiga trevanden efter godkännande, kanske lite mindre magkänsla och närvaro. Men jag tänker att de säkert också är på väg åt sina rätta håll.