Jag lever med en föga evidensbaserad misstro mot min förmåga att göra - och framför allt slutföra - konkreta projekt på hemmaplan. Den tyngsta grunden för misstron är misstron själv: de gånger jag drar ut på mina hemmaprojekt beror det framför allt just på övertygelsen att jag inte orkar ända fram. En klassisk cirkelreferens eller självuppfyllande profetia som har sin motsvarighet på jobbet.
En dag i slutet av ledigheten var jag bara så utvilad och energisk att jag bestämde att de 50 kvadratmetrarna trägolv på bottenvåningen skulle skuras samma dag, fast det redan var eftermiddag. Eftersom det sker så sällan är det knäskurning med fasthet som gäller, och det tar en stund. När jag tittade upp ur skurhinken några timmar senare satt frasen "Hur svårt kan det va?" som en smäck. Sedan dess har jag nyinstallerat en dator och packat ihop alla julsakerna sådär snabbt och rappt som jag inte förknippar med mig själv.
Jobbet fick sig också en Bengtzing-analys. Är det någon arbetsuppgift som jag inte vet hur jag ska ta mig an? Nej. Känns summan alldeles övermäktig? Nej. Är jag kanske lite rastlös och därför rädd att jag inte ska ge järnet på det jag har framför näsan? Kanske. I så fall är det ju inte något att känna sig klen för. Men nya givar kommer hela tiden och det finns alltid saker att lära i det där man gör för andra och tredje gången.
Så känns det just nu, sportjournalisten. Och än så länge känns inte måndagmorgnarna som att man tar ett djupt andetag och dyker ner i arbetsveckan för att hålla andan ända till fredag. Ska se om vi kan undvika det upplägget i vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar