I väntans tider

Igår passerade min efterlängtade beräknade förlossningdag utan att någon baby var intresserad av att se dagens ljus. Eftersom jag har gått över tiden även med mina tre tidigare barn är jag van och tar det ganska lugnt, men som min parallellväntande vän K (som inte heller är förstagångsföderska) beskriver kan man ändå drabbas av den här underliga känslan av att det aldrig kommer att bli något barn, att alltihop bara är ett enda stort missförstånd.

Samtidigt med otåligheten infinner sig också många tankar, känslor och frågor av olika slag kring förlossning och stundande babytid. Ena stunden glädjer jag mig ofantligt utifrån principen "förtida uttag", medan jag i nästa påminns om att ett litet nyfött barn i min nära omgivning inte fick leva mer än en halvtimme. Jag tänker också en hel del på hur själva förlossningen kommer att bli. Efter två mindre behagliga upplevelser hade jag med nummer tre en mycket positiv sådan, och självklart hoppas jag att det ska upprepas denna fjärde och sista gång. Men man kan aldrig veta - varje förlossning är ju unik...

Vad jag säkert vet är att inom några dagar (eller i allra värsta fall veckor) har jag fått svar på alla mina frågor.