Livstids julkalender: Den magiska trygga cirkeln

När jag cyklade hem från årets sista Livstidscirkel kom jag på mig själv med att tänka: Om min privata värld rasade imorgon skulle jag kunna åka hem till vem som helst av de här människorna.

Jag skulle kunna komma rödgråten och utan att orka förklara just då. Jag skulle få en kopp te och en filt och bli varmt omhändertagen. Inte ett ögonblicks tvivel om den saken.

Ett praktiskt aber är att jag knappt vet var mina cirkelvänner bor, än mindre vad de har för mobilnummer. Jag vet inte hur soffan ser ut som jag skulle få kura i. Därför blev jag lite överraskad när jag tänkte som jag gjorde. Så har jag annars bara tänkt om släktingar, närmare vänner och en och annan kollega.

Tilliten beror inte heller på att vi i Livstidscirkeln vet allt om varandras inre, för det gör vi verkligen inte. Var och en bjuder vid varje träff på en liten tårtbit av sitt liv och sina tankar, och man väljer själv hur djupt tårtan skåras. Den här senaste cirkelträffen hade julen som tema. Att det fanns så mycket att hämta där, både existentiellt och handfast! Jag måste få göra en utvikning om det:

Julen måste ju vara additionsstressens absoluta högsäsong. Du vet, det där fenomenet där någon vid fikabordet flätar sin egen julbock, en annan bakar vörtbröd och en tredje agerar tomte på ett härbärge för hemlösa – och du går därifrån med känslan att ALLA gör ALLA de där sakerna. Utom du då förstås, för du är bara en liten lort.

Livstidscirkelns samtal om julen var bästa tänkbara motgift mot additionsstress. Bara att ta del av en handfull inifrånberättelser om julen gjorde det så tydligt att den kan ha så olika betydelse och hanteras på så olika sätt, och mitt sätt är ett bland alla andra. Slut på utvikningen.

Jag tror det är lyssnandet som är orsaken till att mina livstidsvänner känns så självklara. Vi har lärt känna varann just genom det, och spräckt ett och annat spöke genom att dra fram det i cirkelns mitt, se och lyssna på historien om det. Så skulle fler kunna göra. Det finns så mycket vardagsskav i livet, från den lilla irritationen till den tunga morgonångesten, som vi kämpar med att trycka tillbaka, sminka över, inte låtsas om. Att få släppa ut det istället, i ett sällskap som inte höjer på ögonbrynen utan bara ger dig sin varma uppmärksamhet. Det är grejer det. Och glädjeämnena, de sväller som värsta luftballongerna i en sån miljö.

Jag säger som Magnus Ugglas t-shirt i Så mycket bättre: Try it, you’ll like it. Kanske på jullunchen med släkten?

Rik av historier

Än en gång slås jag av - och gläds åt - det faktum att alla människor har en intressant historia värd att berätta. Som deltagarna i vår Livstidscirkel - med säsongsavslutning i kväll - som har bjudit på sina historier på olika teman under våren: vardag, kärlek, identitet, förändring... Vilken rikedom det är att ta del av alla dessa berättelser, få nya tankar och se nya perspektiv!

Och så är det förstås julafton just nu för Sommar i P1-älskare som mig och Sara. Jag periodknarkar Sommar- och Vinterprogram året runt, men nu kan jag - om jag kommer på att slå på radion vid rätt tidpunkt - till och med lyssna live. Eller åtminstone lyssna på hela programmen arkiverade - med all musik oförkortad, vilket väl är den enda nackdelen med program av lite äldre datum (å andra sidan en fördel i de fall då man inte delar sommarpratarens musiksmak). Hittills har jag av årets skörd hört...

... Anja Pärsson prata så vackert om rätten att älska

... David Hellenius generöst bjuda på sina rädslor och fiaskon

... Christina Lampe-Önnerud inspirera med glimtar ur sitt spännande liv på en global scen för hållbar utveckling

Christina lyssnar jag på under kvällspromenaden och när Toto rockar loss med min gamla älsklingslåt Africa i mina lurar, kan jag inte låta bli att dansa hoppsasteg av lycka där i skogen. Just idag har jag vänt ett underbart och viktigt blad i mitt livs historiebok; jag har jobbat min sista dag på universitetet och tar nu ett välbehövligt sommarlov innan jag fortsätter som min alldeles egna chef, med arbetsuppgifter som jag älskar och själv bestämmer över.

Ett Facebookcitat från Apple-grundaren Steve Jobs passar så väl in på vad jag känner just ikväll: "The only way to do great work is to love what you do. If you haven't found it yet, keep looking. Don't settle. As with all matters of the heart, you'll know when you find it." Kanske kan min historia också inspirera andra att lyssna lite mer inåt för att hitta en färdriktning?

Världens bästa mamma

"Du är världens bästa mamma!" och "Jag älskar dej mamma för du är så snäl" står det på två små lappar på min datorskärm på jobbet. Jag upptäcker dem just när jag ska stänga dörren till mitt kontor och gå för dagen. Lapparna är det enda personliga som finns kvar i rummet jag snart ska lämna, och där jag just tömt de sista av alla 143 pärmar jag lyckats fylla under mina femton år. På lätta ben går jag därifrån och känner att de där lapparna får sitta kvar och värma mig under den månad jag ska jobba kvar.

Och såklart! Jag är världens bästa mamma. Inte för att jag alltid är en pedagogisk, kärleksfull, lyssnande, tålmodig, närvarande mamma (jag får ofta höra att jag inte lyssnar, inte kommer när något barn ropar, är orättvis eller hänger för mycket vid datorn). Nej, jag är världens bästa mamma för att jag gör val som jag tror gynnar både mig och barnen. Jag går och tränar, jag bokcirklar och livstidscirklar, facebookar och bloggar för att det ger mig styrka och energi. Jag väljer bort ekonomisk trygghet för friheten i egen regi som ger mig sammanhang att växa i och luft att andas. Allt i övertygelsen att en glad mamma är roligare att leva med än en som offrar sig själv och sitt eget liv på mammaaltaret. 

Allt det där formulerade jag i mitt huvud i bilen på väg till kvällens livstidscirkel - för dagen i walk-and-talk-form runt stadens fina sjö - och precis som vanligt blev den en skön energiboost. När vi sitter där i den ljumma majkvällen och pratar igenom dagens upplevelser, ringer Saras mobiltelefon. Det är till mig (som glömt min telefon i bilen), och i luren möter jag två gråtande döttrar, som just i kväll inte alls tycker att en bra mamma är en mamma som prioriterar livstidscirkel framför sina barn. Puff, där sprack min ballong! Det dåliga samvetet gör sitt bästa för att visa fram sitt fultryne, men får snällt finna sig i att segla iväg igen. Det är ju inte så att jag varit borta i tre veckor utan bara sedan i morse, och reaktionen är troligtvis bara lite abstinens efter fyra lediga dagar tillsammans (varav två i eget majestät med mamma utan uppmärksamhetskrävande lillebror).  

Barnen blir lovade att få vara uppe tills jag är hemma, cirkeln avslutas, och snart ligger vi där i sängen alla tre och myser, pratar igenom hur de har känt sig och avslutar med en liten Harry Potter-stund. När vi säger godnatt viskar sjuåringen att "Ibland är det ganska skönt att gråta" och fem minuter senare sover hon djupt. Då tänker jag att jag är nog världens bästa mamma i alla fall. Till just de där fyra ungarna jag har varit med om att skapa. (Fast kanske inte när jag låg i 120 på 80-vägen hem - det kunde blivit en bra mamma mindre i den här världen av det...)

Resignerade gäddor

Konstiga titlar blir det på inlägg jag producerar efter att ha tillbringat en helg på den nationella språklärarkonferensen. Förra året skrev jag om Ovalfrihet och stängda lådor, efter mitt magiska möte med en kvinna som både var en tvillingsjäl och en stor inspirationskälla. I årets bubbla fick jag möjlighet att fördjupa bekantskapen med M, både genom våra samtal över lunch, konferensmiddag och en öl på puben, och i hennes intressanta föredrag om hur tankekraft påverkar vår förmåga till lärande. M berättar om ett TV-program som höll henne - som, liksom jag, sällan har tid att titta på TV - fastklistrad i soffan. Programmet handlade om hur hjärnans arkitektur hela tiden byggs utifrån de tankar vi tänker.

Ett exempel: I en forskningsstudie stoppade man en gädda i ett akvarium tillsammans med ett gäng småfiskar. Vad händer? Jo, småfiskarna får panik och gäddan käkar förstås upp dem fort som ögat. Så sätter man glasväggar runt gäddan. Vad händer då? Småfiskarna får lika mycket panik som tidigare och gäddan stångar pannan blodig i sitt försök att komma åt de små, men blir sedan den resignerade gäddan, gäddan som har gett upp. När forskarna lyfter bort glasväggarna fortsätter vår huvudperson att vara den resignerade gäddan, den som inte tror sig om att klara av att fånga fisken, varpå de små glinen kan fnatta runt bäst de vill och räcka lång näsa åt puckogäddan som ligger där och har skapat en vald sanning, en sanning som inte finns på riktigt utan bara är en tankekonstruktion.

Budskapet i M:s föredrag är att vi som lärare kan hjälpa våra elever/studenter att programmera om sina tankar från Jag KAN INTE lära mig det här, att skaka om sin mentala cocktail. Själv har hon sett massor av elever uppnå helt andra resultat än tidigare sedan de skapat nya hjärnvägar med hjälp av nya tankar. Med mig från konferensen tar jag - vid sidan av många andra glädjekarameller att suga på i form av inspiration och goda samtal - med mig tanken att Jag kan förstå mig på det här med bokföring, och till och med tycka att det är roligt! 

Om fyra timmar kliver jag ur min helgbubbla och in i vardagen igen. Lite sorgligt är det att den redan är över men åh vad jag har skapat mig längtansrymd för mina fina därhemma! Och så finns det ju massor av nya små bubblor därhemma också. Livstidscirkeln på tisdag, till exempel, är just precis en sådan. Söndagskram på er!

Mötas, prata, skiljas

I senaste bokcirkelboken, Sigrid Combüchens Spill, som jag lyssnar till på väg till jobbet står en liten passage ut från det allmänna ordflödet:

"Svenskar är för begivna på 'goda vänner'. Man får ut mycket av att mötas, prata och skiljas. Man minns det bättre än samtal med vänner."

Och det är just de här mötena jag har kommit att uppskatta så enormt den sista tiden (utan att för den skull tycka mindre om att umgås och prata med vänner jag har känt länge - det är lika värdefullt, bara annorlunda). Mötena som sker med människor jag inte känner väl. Som dem med nya bekantskaper. Som dem i vår fina Livstidscirkel, där de flesta av oss inte känner varandra eller umgås privat utanför cirkeln, men där vi är här och nu under två intensiva timmar och pratar om viktiga saker, liv och död, kärlek och vardag. Jag tittar in i tittskåpet och är för en stund delaktig i en annan människas liv, historia och tankar. Jag blir rik på magiska ögonblick.