Livstids julkalender: Mitt i musiken

Musik är i fokus i mitt välmåendeprojekt, Memento Vivere, den här månaden. Efter allt pratgrottande i Sommar och andra radioprogram de senaste åren, har jag känt att musiken kommit lite i skymundan i mitt liv. Sedan jag bytte mobiltelefon för snart ett och ett halvt år sedan har jag till och med lyssnat på pratradio i jogginspåret, eftersom jag inte orkat ta tag i det där med att ladda in musik att ha i lurarna. Time for a change!

Musiken har varit en självklar del av mitt liv ända sedan barndomen. Alla Evert Taube-låtar vi lärde oss miljoner verser till. Abba-översättningarna med hjälp av pappas gamla slitna minilexikon. Barnkören som jag som åttaåring tog bussen in till stan alldeles själv för att sjunga med. De evinnerliga gitarrlektionerna på Musikskolan. Pojkvännernas olika favoriter som breddade min smak. Mängder av konserter och festivaler (tänk första Roskildefestivalen, då jag höggravid och med borttappad sambo till slut var en av de få åhörare som orkade sitta kvar där i gräset framför Bob Dylan som bara fortsatte och fortsatte att spela...). Den korta perioden i mitt liv då jag hade några spelningar med diverse konstellationer, och höjdpunkterna: gatumusikantutflykterna till Frankrike och Tyskland.

Mannen och jag hittade faktiskt varandra på den där kursen i litteraturvetenskap just när vi började prata musik, och insåg att vi både lyssnade på samma artister och tyckte om att spela gitarr och sjunga. Första dejten var på en filt i en park med varsin gitarr och varsin pärm full av låtar. Vi spelar väldigt sällan ihop numera, men den senaste tiden har jag känt hur det har börjat rycka lite i gitarrmusklerna igen. På fredag ska jag och äldsta dottern utmana oss själva genom att för en stund försöka hålla tillbaka känslosamheten och sjunga på hennes gammelfarmors begravning. När vi började öva på våra stämmor kände jag längtan efter att få återuppta körjungandet igen. DET ska jag göra när barnen blivit lite större.

Och barnen är lika musiktokiga som vi vuxna. Äldstadottern har spelat i band tidigare och håller just nu på att starta ett nytt musikprojekt. De mindre sjunger så fort de får tillfälle. Båda tjejernas favoritämne är musik och på fredag ska de uppträda på julkonsert för hela skolan. Det är härligt också att se deras engagemang i olika musikprogram. Snart-åttaåringen sa häromdagen att om inte TV4 sänder en ny omgång av Så mycket bättre nästa år ska hon vråla en hel natt! Och snart-elvaåringen har liksom jag hängt vid Musikhjälpen ungefär alla dygnets vakna timmar de senaste sex dagarna.

Snart-treårige lillebror spelar gärna piano, lyssnar på YouTube-låtar och han har en egen lista på Spotify. Igår underhöll han oss alla med nakendans i köket samtidigt som han med mycket hög stämma sjöng Olle Ljungströms En apa som liknar dig: "Ja e lyssssvajanten, ja e apan liknar dig."Det gör mig lycklig att vara mitt i musiken tillsammans med hela min familj. Nu laddar vi för Öppen Scen på årets nyårsfest med vännerna. Det kan komma att bli svårt att få bort oss därifrån...

Jill hjälper till

Från oväntat håll får jag vatten på den av mina kvarnar som tuggar äkta varumärke. Via ett presentkort hamnar jag på konsert med Jill Johnson. Jag är betydligt mer inlyssnad på människan än på musiken, tack vare ett sommarprogram som jag tyckte mycket om.

”Allt är ju så ytligt nu för tiden.” Jo tjena! När började läckra country-pop-rock-stjärnor kunna tala öppet om familjens vinterkräksjukor – från scen, med svartblanka tajtsen på och bibehållen credd, sex appeal och konserstämning? Sådär anno 2012 skulle jag vilja säga. Vi får vara hela människor nu för tiden, påstår jag. Helare i alla fall. Om vi vill och vågar. Inte alla klarar det lika bra som Jill, och ingen klarar det varje dag. Men om vi vill kan vi försöka.

Det känns som en liten välplanerad lyckträff att jag stötte på dig just nu, Jill. Till mig behöver du inte be om ursäkt för att du spelar nästan bara från nya skivan. Just den verkar kunna bli min ingång i din musikvärld, via texterna och dina berättelser däremellan. Som den om kärleken till barnen – den verkar vara en gemensam hörnpelare i våra liv. Trots det pumpande arret kvillrar en tår i ögonvrån och faller så småningom, när du sjunger I’m never far. Tack!

Livstids julkalender: Fina fyrkantiga män

När bärbara datorn är på vift från köket kommer det gamla kassettdäcket åter till heders – dags för ett blandband! Vatten till vinet heter det, och av den titeln kan jag utläsa ungefär när det är inspelat. De första två låtarna: Heal the pain med George Michael och Piece by piece med The tubes. Båda låtarna handlar om män som vet vad kvinnan framför dem behöver, och det är konstruktiv kärlek och ompyssling. Båda är också självklart men inte stöddigt övertygade om att de själva är männen som bäst kan leverera det som ska till.

I'm gonna show her that piece by piece, inch by inch
I can put her back together again
I'll supply the love she lacks
And give her back exactly what she needs
Bringin' it piece by piece

Jag blir lite generad – hur avslöjande kan man vara utan att märka det själv – förrän efter sådär 20 år. Till hur många spred jag det här bandet? Letar än en gång efter ett datum någonstans i fodralet utan att hitta något. Var de där låtarna en stilla bön från Singel-Saras undermedvetna, eller en bild av mina förhoppningar på en blond, leende man i basker?

Texten i Tubes-låten får mig att le, jag känner igen den där rationella utvecklingsoptimismen, från mig själv, men också från många av de där männen som har omgivit mig genom livet, mer eller mindre ingenjörer allihop. Jag tror jag är lite präglad på såna. Män med yviga gester, svada och känsloutbrott kan vara fantastiskt intressanta, men de som får mitt hjärta att smälta är ändå de lite mer lågmälda, på gränsen till blyga men ändå intresserade, med ett allvar i ögonen och ett engagemang och rättspatos som glimmar till utan att ta över scenen.

När jag kommer hem och beskriver någon jag har träffat som ”den femte farbrorn”, då är det en hedersbetygelse. Jag har en far och fyra farbröder, inte så lika inuti som utanpå, men alla med de där rationella och tyglade dragen. Värmen har man lärt sig uppfatta under ytan, i ett erkännande ögonkast eller i handlingar som att åka långa sträckor för att ses, och helst bära antika ekskåp uppför smala trappor när det väl sker. Jag gillar nog de flesta sorters män(niskor) utom de hala och defensivt rädda, men det är med de lagom fyrkantiga jag känner mig riktigt hemma.





Vill du höra hela blandbandet? Pröva här!

Simon rimmar i mitt hjärta

Dagens köksbestyr flyter fram på stämningarna från There goes rhymin’ Simon, Paul Simons skiva från 1973 som varit med i mitt liv ungefär lika länge. Laddad med minnes- och känslofragment som just idag når ända upp till medvetandet.

…Den luftiga sättningen som svävade särskilt lätt ur min pappas omhuldade Sonab-högtalare, oavsett hur högt man spelade. Inledningsackorden i Take me to the Mardi Gras ger mig alltid samma hisnande känsla.

…Min allvarliga pappa ovanligt glad. Inte en fördömande nyans, bara stillsamt konstaterande: ”Det här är inte nåt diskodunk.”

…Kodachrome med sin gåtfulla text som jag fortfarande sjunger med i utan att bry mig om att förstå, förmodligen delvis på låtsasengelska.

…Den lågmälda ömheten hos en far som försöker få sin son att sova i St. Judy’s comet.

… ett av min mammas struttiga dansspex till Loves me like a rock, kanske med min bror i hampan.

…Festerna där de vuxnas sorl till slut övermannade mig i soffhörnet eller under bordet. Stearinljusens lågor blev suddiga fläckar som tonade bort utan att jag märkte det.

Innan regnet kommer

Tänk dig att du tar svärmors trädgårdsstolar och promenerar över till hennes musicerande grannfamilj. Anledningen är en av de där halvspontana trädgårdskonserterna som de brukar bjuda på under sommarveckorna. Ni är 40-talet personer i publiken, kvällen är ljum men lovar regn, fast inte riktigt, riktigt än... kanske. Sjöbrisen får seglen över uteplatsen/scenen att fladdra lojt, och ger sångerskans tunika bruk för sin volang. Över era huvuden seglar ett tranpar. Grannen som målar har placerat ut sina kraftfulla hästmotiv här och där i trädgården. Gott så, alldeles tillräckligt att skriva hem om och vårda som sommarminne.

Och så kan du konstatera att detta mos är överhöljt av grädde: gitarristen och värden Erik Steen är en skickligare (flamenco)gitarrist än vi i publiken kan begripa, på klaviatur har vi pianisten och kapellmästaren Kettil Medelius och på sång... på sång har vi Ann-Kristin Hedmark. Med ett helt liv i rösten och en utstrålning som kan smälta isberg - och säkert frysa till dem igen om det skulle behövas. Invald i min Erfarna Kvinnor Hall of Fame pronto. De är inte bara fullfjädrade musikanter utan också proffs på nuet, att ge oss det och hjälpa oss hålla fast vid det, en stund, en augustikväll innan regnet kommer.

Hårdrock och halleluja

Häromveckan fick jag äntligen en inbjudan till Spotify, detta suveräna musikaliska bibliotek, där jag inte bara hittar Melodifestivallåtar till barnen utan också massor av gamla favoriter från förr. Musiken har alltid fått ta plats i mitt liv. Den har gjort min glädje ännu mer jublande och hjälpt mig gråta när det är det jag har behövt. Och liksom Madeleine-kakan i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt ger musiken mig möjlighet till små intensiva minnesglimtar. Här är några av dem:

• Hela familjen sjunger Evert Taubes Möte i monsunen i bilen på väg till min älskade moster, morbror och kusin i Göteborg, där vi ska tillbringa några härliga dagar med Lisebergsbesök och läsk till maten. Vi kan alla 18 verserna utantill.
• Två fumliga femtonåringar utforskar varandra under täcket i hans pojkrum till tonerna av Marillions Script for a Jester's Tear. Tänk att det är mer än 25 år sedan.
• Jag sjunger i Katedralskolans kör och vi uppträder i Växjö Domkyrka med Händels Messiah (Hallelujakören) en tidig första adventsmorgon. Det är mäktigt att vara en liten liten del av en jättekör med åtta stämmor.
• Min äldsta dotters pappa, jag och en gemensam vän spelar Stefan Sundströms Amors pilar under en stadsfestival. Majkvällen är vacker och varm och vår älskade treåring är med oss. Drygt ett år senare separerar vi, men den här kvällen är vi unga, vackra, starka och lyckliga.
• Tillsammans med en kompis tar jag gitarren med till Paris där vi försöker tjäna ihop vårt levebröd under en galen men underbar vecka då vi sällan kommer i säng före klockan 6 på morgonen och sen är uppe och ute igen några timmar senare. Resultatet av våra ansträngningar är ekonomiskt magert (knappt 100 kronor på fem dagar) men musikupplevelserna desto mer intensiva: Stings Mad About You i tunnelbanan inför en grupp beundrande koreanska scouter och En vänlig grönska i stämmor på en sen fest med andra gatumusikanter av olika nationaliteter.
• Något mer än vänskap håller på att växa sig fram mellan mig och en fyra år yngre kursare när jag läser litteraturvetenskap på universitetet. Vi tar med en filt och våra gitarrer till en park och spelar Lundells Älskad och sedd och den kvällen händer det. Om ett par veckor firar vi 14 år tillsammans, strax därefter tioårig bröllopsdag, och när jag skriver detta sover vårt tredje gemensamma barn i bärselen mellan mig och tangentbordet.
• Natten då min pappa dör i sin säng med hela sin familj omkring sig sjunger jag hans älsklingssång I folkviseton för honom strax innan andningen upphör. På begravningen spelar en god vän visan på sin nyckelharpa.
• Mitt tredje barn föds morgonen efter stormen Gudrun. För första gången upplever jag en förlossning där jag är närvarande och har kontroll. Just när hon kommer till världen sjunger Tommy Körberg Som en bro över mörka vatten, och vi väljer att låta den sången rama in hennes namnfest tre månader senare.
• Jag, mannen i mitt liv och äldsta dottern med kompis skriker oss hesa till Iron Maidens Fear of the Dark tillsammans med 50 000 andra fans på Ullevi i Göteborg en stekhet julidag. Magiskt.
• I ett liv fyllt av barn, jobb och allsköns aktiviteter har jag insett vikten av att då och då ta en stund med bara mig själv. Ofta gör jag det i ett varmt skumbad med levande ljus omkring mig och Timo Räisänens coverplatta i CD-spelaren. När Timo i låten Without You går upp i falsett får jag rrrrrrysningar (tänk Carl-Jan Grankvist!) varje gång.

Och muskintresset verkar gå vidare i familjen. Babyn blir lugn av musik och ler och sjunger med när hans pappa tar fram gitarren. Femåringen sjunger jämt och konstaterade för en tid sedan att "jag tror att jag ska skaffa mig ett litet rockband". Åttaåringen har börjat träna på sina läsläxor i sångform och har också rockbandsplaner tillsammans med klasskompisarna. Nittonåringen har redan realiserat sina och spelar elgitarr och skriver låtar i egna bandet Vicious Veins.

Tyvärr blir det sällan jag själv tar fram gitarren numera och körsången har jag lagt på hyllan för länge sen. Någon gång när barnen är större hoppas jag att återigen gå från enbart musikkonsument till producent, om det så bara handlar om att sitta och plinka för mig själv eller tillsammans med mannen.