söndag 28 mars 2010

Hårdrock och halleluja

Häromveckan fick jag äntligen en inbjudan till Spotify, detta suveräna musikaliska bibliotek, där jag inte bara hittar Melodifestivallåtar till barnen utan också massor av gamla favoriter från förr. Musiken har alltid fått ta plats i mitt liv. Den har gjort min glädje ännu mer jublande och hjälpt mig gråta när det är det jag har behövt. Och liksom Madeleine-kakan i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt ger musiken mig möjlighet till små intensiva minnesglimtar. Här är några av dem:
  • Hela familjen sjunger Evert Taubes Möte i monsunen i bilen på väg till min älskade moster, morbror och kusin i Göteborg, där vi ska tillbringa några härliga dagar med Lisebergsbesök och läsk till maten. Vi kan alla 18 verserna utantill.
  • Två fumliga femtonåringar utforskar varandra under täcket i hans pojkrum till tonerna av Marillions Script for a Jester's Tear. Tänk att det är mer än 25 år sedan.
  • Jag sjunger i Katedralskolans kör och vi uppträder i Växjö Domkyrka med Händels Messiah (Hallelujakören) en tidig första adventsmorgon. Det är mäktigt att vara en liten liten del av en jättekör med åtta stämmor.
  • Min äldsta dotters pappa, jag och en gemensam vän spelar Stefan Sundströms Amors pilar under en stadsfestival. Majkvällen är vacker och varm och vår älskade treåring är med oss. Drygt ett år senare separerar vi, men den här kvällen är vi unga, vackra, starka och lyckliga.
  • Tillsammans med en kompis tar jag gitarren med till Paris där vi försöker tjäna ihop vårt levebröd under en galen men underbar vecka då vi sällan kommer i säng före klockan 6 på morgonen och sen är uppe och ute igen några timmar senare. Resultatet av våra ansträngningar är ekonomiskt magert (knappt 100 kronor på fem dagar) men musikupplevelserna desto mer intensiva: Stings Mad About You i tunnelbanan inför en grupp beundrande koreanska scouter och En vänlig grönska i stämmor på en sen fest med andra gatumusikanter av olika nationaliteter.
  • Något mer än vänskap håller på att växa sig fram mellan mig och en fyra år yngre kursare när jag läser litteraturvetenskap på universitetet. Vi tar med en filt och våra gitarrer till en park och spelar Lundells Älskad och sedd och den kvällen händer det. Om ett par veckor firar vi 14 år tillsammans, strax därefter tioårig bröllopsdag, och när jag skriver detta sover vårt tredje gemensamma barn i bärselen mellan mig och tangentbordet.
  • Natten då min pappa dör i sin säng med hela sin familj omkring sig sjunger jag hans älsklingssång I folkviseton för honom strax innan andningen upphör. På begravningen spelar en god vän visan på sin nyckelharpa.
  • Mitt tredje barn föds morgonen efter stormen Gudrun. För första gången upplever jag en förlossning där jag är närvarande och har kontroll. Just när hon kommer till världen sjunger Tommy Körberg Som en bro över mörka vatten, och vi väljer att låta den sången rama in hennes namnfest tre månader senare.
  • Jag, mannen i mitt liv och äldsta dottern med kompis skriker oss hesa till Iron Maidens Fear of the Dark tillsammans med 50 000 andra fans på Ullevi i Göteborg en stekhet julidag. Magiskt.
  • I ett liv fyllt av barn, jobb och allsköns aktiviteter har jag insett vikten av att då och då ta en stund med bara mig själv. Ofta gör jag det i ett varmt skumbad med levande ljus omkring mig och Timo Räisänens coverplatta i CD-spelaren. När Timo i låten Without You går upp i falsett får jag rrrrrrysningar (tänk Carl-Jan Grankvist!) varje gång.
Och muskintresset verkar gå vidare i familjen. Babyn blir lugn av musik och ler och sjunger med när hans pappa tar fram gitarren. Femåringen sjunger jämt och konstaterade för en tid sedan att "jag tror att jag ska skaffa mig ett litet rockband". Åttaåringen har börjat träna på sina läsläxor i sångform och har också rockbandsplaner tillsammans med klasskompisarna. Nittonåringen har redan realiserat sina och spelar elgitarr och skriver låtar i egna bandet Vicious Veins.

Tyvärr blir det sällan jag själv tar fram gitarren numera och körsången har jag lagt på hyllan för länge sen. Någon gång när barnen är större hoppas jag att återigen gå från enbart musikkonsument till producent, om det så bara handlar om att sitta och plinka för mig själv eller tillsammans med mannen.

2 kommentarer:

Gaia sa...

Fint skrivet. Du kunde göra en roman eller bok med musiken som en röd tråd. Alex Schulmans titel på sin bok Skynda att älska är taget från en sång som var signifikativ betydelse i hans liv/bok.

Maria sa...

Kul idé! Kanske nåt att varva grammatikboksskrivandet med! :)