Lite lätt klämd i våffeljärnet

Min statusrad på Facebook igår kväll löd: "så trött, så trött". Som Sara skrev häromsistens kan det vara tvära kast här på bloggen, mellan förnöjsamhet och förtvivlan, mellan lust och nöd - precis så som livet är för oss alla. Just då var det hon som trampade runt i sirap och jag som seglade runt i kärleksfullt lyckorus. Idag behöver jag lätta på trycket av helt andra orsaker än då det senast begav sig.

Att livet är intensivt med fyra barn, varav ett mycket litet, ett stort hus, ett stort socialt nätverk och ett jobb som inte riktigt vill släppa taget om mig (eller om det nu är tvärtom...) får väl knappast någon att höja på ögonbrynen. Möjligen med ett litet undantag av det där sista är situationen också helt och hållet självförvållad och i allra högsta grad uppskattad och älskad, även om jag emellanåt blir urless på syskonbråk och husets alla krånglande apparater.

Det som tröttar mig mest nu är i stället att gå igenom en fas som för de flesta turligt nog inte sammanfaller med småbarnsperioden, den där ens egen förälder behöver allt mer hjälp för att kunna leva ett så människovärdigt liv som möjligt. Ända sedan min pappa gick bort för mer än tolv år sedan har jag varit mer mamma än dotter till min mamma, men det senaste året har läget förvärrats på grund av en tilltagande demenssjukdom. Plötsligt klarar min lilla mamma, som alltid haft dålig självkänsla och lite svårt att få saker ur händerna, allt mindre på egen hand. Hemtjänsten gör ett fantastiskt arbete, men det räcker inte riktigt till.

Det rent praktiska fixandet - med biståndsmöten, telefonsamtal och annat - drar mycket energi, men sedan finns förstås också den andra biten, den mer mentala och emotionella. Det handlar exempelvis om skuldkänslor för att jag inte gör nog, inte har tillräckligt tålamod eller helt enkelt för att jag tycker att det är tungt att dra det här lasset parallellt med all hemmalogistik. Jag hade inte riktigt föreställt mig att föräldraledigheten i så stor utsträckning skulle ägnas åt detta mitt "femte" barn. Och så medlidandet med mamma själv, eftersom den här demensformen gör att man ena stunden är inne i dimman, ena stunden helt klar, och därmed är i högsta grad medveten om och plågas av sin sjukdom.

Samtidigt tror jag att det hade varit mycket värre om den här våffeljärnssituationen - med krav på mig som såväl mamma som dotter - hade inträffat för några år sedan, då jag själv var i betydligt sämre balans än jag är nu. Trots att jag gnäller och suckar emellanåt har jag ju flera verktyg som ofta fungerar: medveten närvaro, som hjälper mig att ta ett ögonblick i sänder och inte grubbla för mycket på framtiden, kombinerat med en av Bodil Jönssons "vandringsstavar" för att klara av jobbiga situationer: "Stilla dig - det går över". Numera har jag ofta förmågan att inse att en tung dag inte varar för evigt. Och när jag vaknade i morse sken solen över den gnistrande vita snön!'