I vår grupp arbetsgrupp knådar vi, bollar, bryter idéer. Går från struktur till fritt flöde, makar ihop oss igen. Knölar, misstycker och hittar sedan vidare. Efter varje möte är jag helt slut i huvudet – och alldeles upplivad. Övertygelsen om att vi säkert har en och annan låsning och svårforcerad klyfta framför oss gör det på något sätt bara lättare för mig att njuta av framstegen vi gör i vår egen outgrundliga koreografi.
Tänk så annorlunda det var en gång, för sådär 15 år sedan. För en C-uppsats finns ramar och form men långt ifrån något facit. Jag bollade då med, än med den ena, än med den andra. Alla delgav mig sina käpphästar, kändes det som, lika tvärsäkra som jag var vilsen. Ingen stadga, inre kompass, intuition, inget självförtroende fanns som kunde få mig att komma vidare. Jag kom till slut igenom. Först när jag på allvar tänkt tanken att låta bli hittade jag igen lusten att fortsätta, och jag blev fri nog att börja experimentera efter eget huvud. Jag minns att jag klippte citatremsor ur mina utskrivna intervjuer, markerade dem med bokstäver, sorterade dem i olika kuvert och kom loss.
En annan sak som har ändrat sig någon gång, utan att jag märkt det är mitt sätt att prioritera på jobbet. Det fanns en tid då jag bara kunde behandla sammanhängande, långsiktiga frågor kvällstid eller folktomma dagar på jobbet, som veckan före semester. Det berodde visst på arbetssituationen men inte bara. Jag höll med i fikarummet när folk sa: ”Man hinner ju aldrig till det där långsiktiga, liksom.”
Nu är jag uppe i samma belastning som då men det som blir liggande nu är de kortare frågorna, ”ärendena”. Utan att blinka lägger jag en halvdag på att bearbeta och sammanfatta vad arbetsgruppen har kommit fram till, allt medan posthögen växer och de olästa mejlen droppar in – dripp, dropp. När jag cyklar hem är jag mycket nöjd och laddar inför morgondagen som blir det stora provet – att rota runt i och sätta sprätt på så många av dessa småärenden som möjligt. När skedde den förändringen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar