Sista biten i mitt livs pussel

När jag lagt undan mina tre äldsta barns babykläder har det varit med ett sting i hjärtat och en undran om jag någonsin ska få plocka fram dem igen. Det har alltid känts som att det funnits plats för fler ungar i mitt liv. Min yngsta är nu sju veckor och eftersom hans vikt- och längdkurvor pekar rakt upp har det redan blivit dags att plocka undan kläder i de minsta storlekarna. Men den här gången känns det annorlunda.

För första gången känner jag mig nöjd och tillfredsställd - mitt livs pussel är färdiglagt. Och särskrivningen är avsiktlig, här handlar det inte om livspussel, åtminstone inte det begreppets innebörd av något komplicerat och svårhanterat, som man måste kämpa för att få ihop. Det jag menar är att jag känner mig komplett, att ingenting längre saknas. Ett lugn i såväl hjärta som äggstockar.

Det är mycket möjligt att jag då och då kommer att känna sorg över att den barnalstrande perioden i mitt liv - som har varat betydligt längre än för de flesta, eftersom jag fick det första vid 21 och det fjärde vid 41 - är över. Men jag tror inte att det kommer att bli något tungt och upprivande, utan mer ett litet stilla vemod. Och så hoppas jag att mina barn ser till att fixa efterrätt.