Mitt livs gurka

Jag bloggar sällan om böckerna som står på menyn för vår litterära salong (dvs bokcirkel). Den första beskrivningen av bokupplevelsen vill jag göra när vi träffas. Att pysa ut betraktelser i förväg tror jag kan sabba magin med våra möten, spänningen i hur var och en av oss har uppfattat boken och vilka godbitar var och en av oss har plockat ut. Efter bokcirkelträffen däremot är tankarna om boken ibland lite väl …färdiga.

Nu senast avhandlade vi Gunnar av Bob Hansson. Den fick inte strålande betyg men diskussionen blir inte sämre för det, och varje gång gör den boken bättre. Ofta plockar vi ut och läser upp meningar eller längre passager som gjort särskilt intryck på oss. Jag brukar ha svårt att komma ihåg att fånga upp sånt när jag är mitt i läsandet, men i en bok som denna, full av poetiska och kluriga one-liners, fanns mycket att hämta. Och så spännande att höra vad cirkelvännerna fångat upp – något man själv helt missat, något som är så på pricken för just den cirkelmedlemmen, eller helt oväntat, och någon enstaka gång något man själv också har noterat.

Den här gången hade jag hittat en enskild fråga som kändes som nyckeln till och för mig:
Hur gör gurkan med allt vatten för att inte bli det själv?

Jag kopplar den till det vi håller på med hela tiden; föreställer oss våra liv som formfasta fenomen med struktur, kontur och två ändar, till skillnad från den formlösa pöl som gurkvattnet skulle bilda om inte de tunna, tunna cellväggarna och den djärva yttre formen fanns.

Där har Livstid sin plats hos mig: den hjälper mig upprätthålla den sköra illusionen av form, styrsel och riktning med mitt liv. Genom Livstid betraktar jag. En annan sida är vad jag faktiskt gör med mitt liv – ofta små val i vardagen som ingen annan tycker är märkvärdiga, eller möjligen uppfattar som lite småborgerligt wild and crazy, som i Lorrysketchen. Sover i snögrotta på tomten med familjen, känner mig otroligt nöjd med att klämma in ett biobesök (Precious) mitt emellan hämt- och lämningar en fredagkväll eller den emellanåt eldfängda tango jag dansar med mitt jobb för att vi båda ska få ut det mesta av varann.

Det är en kreativ process som jag tycker påminner om den som beskrevs på olika sätt vid Pecha Kucha-kvällen jag bevistade i förra veckan. En av arrangörerna höll med mig om det – och jag missade helt att spela svårfångad när hon tänkte högt om att vi kanske kunde platsa som talare vid nästa Pecha Kucha-tillfälle! Nåja, hellre skickar jag för starka och tydliga signaler om vad jag vill än motsatsen. Så tror jag nämligen att min gurka ska formas!