Familjens Glada Burk

Snart är det dags att säga hejdå 2012 och kasta oss ut i ett nytt spännande år. Jag har bestämt mig för att - än en gång - möta det med tillförsikt om att det kommer att bli det bästa någonsin, alltså göra ännu ett förtida uttag på glädjekontot. Det är mitt viktigaste nyårslöfte och den utgångspunkten kan väl aldrig vara fel. Som någon sa: "Det värsta som kan hända är att man har varit glad i onödan", och det måste ju ändå vara bättre än att man oroat sig i onödan, eller hur?

Jag gör mitt bästa för att sprida positiva vibbar härhemma i vardagen också. Klanmötena på temat Nytt och bra har jag ju skrivit om tidigare, och vi tar då och då också upp en gammal familjefavorit, den lilla stunden vid läggdags då barnen får berätta tre bra saker med dagen. Det är faktiskt de själva som brukar påminna mig. Måndagsmeditationer och reikistunder med tjejerna är andra medvetna strategi för en mer harmonisk familjesituation.

Och så tackar jag Livstidsvännen Sara för ännu en idé för att spara på glädjekornen och njuta av dem så mycket som möjligt. För en tid sedan delade hon på Facebook en länk om en "Gratitude Jar" med följande innehållsdeklaration: "This January, why not start the year with an empty jar and fill it with notes about good things that happen. Then on New Year's Eve, empty it and see what awesome stuff happened that year". I kväll, med två dagar kvar på det gamla året, fick jag äntligen ändan ur vagnen och tillverkade vår egen lilla Glada Burk. I morgon ska jag presentera idén för familjen och se om de tar emot den lika väl som de brukar ta emot alla mina galna påhitt. 

Att äta marshmallows - eller inte

Jag tror jag börjar förstå vad hemläxan handlar om den här gången. Förstå läxan, instruktionerna alltså, men ändå vara långt från att ha löst den. Jag behöver markkänning, fötter på fast mark som tar ett steg i taget, känna varje steg genom hela kroppen. Fokus på det som jag kan och behöver göra just där jag är nu.

Jag vet ju vart jag är på väg, eller i alla fall vad som är de närmaste stegen mot att låta Livstidsprojekten få mer utrymme, för det är det jag längtar efter. Men på vägen dit skulle jag behöva sällskap av vännerna Tålamod och Förtröstan. Jag vill inte bli som kvinnan som blev sur och irriterad varje gång hon behövde tanka bilen. Hon ville ju bara köra med den, men i dealen ingår att bilar måste tankas, arbetsuppgifter utföras och mat tillagas.

Det går att se den tid jag är i nu som en kurs i att vara där jag är även om jag hellre vore någon annanstans, eller snarare hade en annan fördelning av tid och engagemang på de olika temana i mitt liv.

Till saken hör att jag är skeptisk till det där med att vänta på något gott, som att det skulle vara något enbart gott. Jag blir skeptisk när jag hör om marshmallow-experimenten, där fyraåriga barn utlovas en andra marshmallow i belöning om de kan låta bli att äta upp den första under den kvart de får vistas ensamma i ett rum – ensamma med en marshmallow som kan fördubblas. Kontentan av experimentet är att en tredjedel av barnen klarar att hantera frestelsen, får sina två marshmallows – och är framgångsrika och lyckliga vid en uppföljningsstudie 15 år senare. Resultaten för de övriga två tredjedelarna är inte alls lika positiva.

Det jag vänder mig emot är tesen att det alltid är bra med självkontroll och att vänta med det man vill göra, som exempelvis Joachim de Posada hävdar här, varvat med rara marshmallowkämpande barn. (Har för övrigt ingen aning om vem Joachim de Posada är.) Har vi inte alla hört talas om för många hjärtinfarkter vid 65,5 års ålder för att tro på den enkla världsbilden?

Jag äter en marshmallow nu, när jag sitter här och bloggar. Imorgon åker jag till jobbet och försöker underlätta för mina medarbetare inför årets tuffaste arbetsdag. Kanske är det att avstå marshmallown sovmorgon och helledig dag, som jag har inom räckhåll. Men det är å andra sidan en del i hemläxan: Gör det som är det rätta utifrån där du är just nu. För det är där du är. Tids nog är du någon annanstans.

Förord på Livstid

Det finns tre ord med prefixet för som ligger på min topplista över de ledstjärnor som jag navigerar efter i min strävan efter njutning mitt i vardagsbruset. Orden är förväntan, förundran och förnöjsamhet. Och jag är uppenbarligen inte ensam; Stefan Edman, en av mina husgudar, har skrivit små fina böcker med titlarna Förundran och Förnöjsamhet.

Förväntan - när jag njuter lite extra i förväg av något som jag är ganska säker på att få uppleva, och det handlar inte om att jag vill fly bort från här och nu, bara om ett förtida uttag på glädjekontot

Förundran - över allt njutbart som bara finns där omkring mig, som under min långpromenad runt sjön mitt i stan: vita svanar som böjer nackarna ner i vattnet, vitsippsknopparna bredvid stigen, vinterbleka men vårglädjesvackra människor och så världens finaste lille guldklimp i selen på min mage

Förnöjsamhet - njutningen av det där enkla som vitsippsknopparna och ett leende från guldklimpen, vardagsglädje i stället för stora kickar

Titta en tidlucka

... och det mitt i december då dom är så sällsynta! Ungarna sover, Mannen är på julfest och så länge jag sitter upp i sängen finns chansen att jag är vaken en stund till. Även om jag går upp tidigt imorgon bitti och sedan hänger i byggställningar hela dan och skrapar färg från fönstren i vårt tillbygge, så definierar jag mig som ledig, och det har hjärnan skickat signalsubstanser om sen tidigt i eftermiddags. Förtida uttag i miniformat. På mejlen hittar jag bokningsbekräftelsen för fjällveckan i mars. Den ska man kanske börja smutta lite på i smyg?

Tredje gången (av fem) som vi åkte till samma ställe för en familjevecka i vinterfjäll fick jag ge en tyst upprättelse till alla som år-efter-år-semestrar på samma ställe, och som jag tidigare betraktat med skepsis. Det handlar förstås om förtida uttag det också, den här gången på resekontot!

När vi åkte till vårt fjällställe första gången var det nytt och spännande, men också lite osäkert. Hur funkar det här nu då? Var ligger toaletterna och hur mycket förväntas man sköta själv och socialisera med andra? År två kopplade av när jag kom innanför fjällstationens väggar där allt var sig likt och brasan sprakade. År tre blev den systematiska delen av hjärnan kvar på perrongen i Alvesta. För varje år blev det alltså fler avkopplade timmar på lika lång semestervecka. Ibland är det viktigare än nya vyer och historierna man ska berätta när man kommer hem.

Nu tror jag tidluckan är slut, ögonlocken kommer liksom i vägen. Jag lägger mig och visualiserar välorganiserade förråd och vackra telemarkssvängar. I säkert tre minuter. Gonatt!

Förtida uttag på babykontot

Jag går igång lite på idén med "förtida uttag" som Sara skrev om i början av vår bloggkarriär och återkom till i sitt inlägg tidigare ikväll - detta med att njuta i förskott av sådant som vi vet eller tror och hoppas (men inte alltid kan vara helt säkra på) kommer att inträffa. Just nu gör jag ett litet "förtida uttag" på babykontot. Trots att det är två månader kvar har jag hängt upp korgen där det är tänkt att mini ska sova och jag tillåter mig att lite grann frossa i förväg i den där underbara känslan av att ha satt ett nytt litet liv till världen - eftersom det är barn nr 4 som är på gång har jag inte så svårt att föreställa mig det hela.

För många verkar dock just den här typen av förtida uttag vara lite tabu; man ska inte berätta att man är gravid förrän värsta missfallsrisken är över, man ska inte köpa saker till barnet för tänk om något går snett. Själv tänker jag inte så. Om jag nu skulle fått missfall, skulle jag då ha låtsats som ingenting och hållit det för mig själv? Om något skulle gå fel vid förlossningen, skulle jag då må mindre dåligt bara för att jag inte hade skaffat babyutrustning?

Än en gång ledsagad av min vanligtvis ganska så positiva grundton väljer jag alltså att - med Saras ord - låta min autopilot roa mig i stället för att oroa mig!

Programmera om autopiloten

Eva Dahlgren sjunger i låten Underbara människa:

men jag tror man kan
byta vissa delar och bygga sig sann

Jag får erkänna att jag innerst inne tror på Eva. Jag kan tycka att det är naivt - bara man förstår vad som inte funkar kan man ändra det - men fasen vet. Åtminstone har jag goda erfarenheter av ett långsamt och träget omprogrammerande av autopiloten. Att den gamla programvaran inte går att radera fullständigt får man leva med, liksom att den livet igenom plötsligt kan ta över när man är som mest pressad, och som minst vill falla tillbaka. Här är tre områden som är på tapeten just nu:

• Version 2.0 i skarp drift: Om jag senare än 21.30 - eller tidigare om dan varit särskilt knölig - börjar torna upp alla mina bekymmer, allt som måste göras, allt som inte är bra, medan modet sjunker som en sten i bröstet, då har jag installerat ett litet larm som säger "Trouble overload. Sängläge snarast." Det här är en riktigt inbodd strategi, som jag nu utan vidare framgång försöker överföra på mina barn.
• Körs i betaversion: Om jag en mer vanlig kväll börjar fundera på något som oroar mig lite, som jag undrar hur det ska gå, då skippar jag alla tankar på hur jag ska gå tillväga och vad jag ska komma ihåg och går direkt till att föreställa mig hur det kommer att vara när det går lysande, och hur nöjd jag kommer att vara efteråt. En bra kombination av affirmationsteknik och Livstids egenskapade favoritbegrepp förtida uttag (som jag anar att Maria tänker återkomma till inom kort). Jag blir på lysande humör och somnar gott med vetskapen att jag genom att roa istället för att oroa mig samtidigt ökar chanserna att resultatet faktiskt blir som jag vill ha det! Nästan för bra för att vara sant.
• Programutveckling pågår: Den svåraste hemläxan just nu är när jag blir kritiserad eller ifrågasatt och reptilhjärnans respons är att göra en automatpudel; defaultvärde=all skuld på mig! Det är inte vad jag trodde att man hade reptilhjärnor till! Jag trodde att den skulle försvara mig genom illistiga blixtsnabba hugg mot min motståndare. (Hur mycket bättre nu det blir, men ändå.)
  Får jag lite tid på mig kommer resten av hjärnan så småningom ikapp och säger "vänta här nu, allt detta är kanske ändå inte mitt fel", ungefär som Maria också beskriver. Men jag vill hitta en programsnutt, snabb måste den vara, som speglar tillbaka anklagelser och elegant placerar dem i knät på avsändaren. "Och vad är då din del i allt detta?" ska den fråga artigt och nyfiket, medan jag hinner samla mina styrkor och titta närmare på hur jag har agerat i frågan det gäller.

När det gäller automatsvar tror jag att "larmsensorn" ska kopplas till en viss känsla. När maggropen drar ihop sig hastigt och andningen far upp i brösthöjd - då ska försvarsskölden aktiveras. Ingen hård och avvisande sådan men en tydlig, som en höjd hand med flatan framåt: Stopp och belägg, nu får vi lugna ner oss. Det borde finnas en och annan i min professionella omgivning som kan lära mig det teckenspråket...

Jag städar ut julen och rensar i själen

Jag ÄLSKAR julen - att vara ledig tillsammans med alla de människor som ger mig mest energi, man, barn, syster, syskonbarn, mamma och svärmor - och alla våra härliga (och bitvis småknäppa) familjetraditioner - de urgamla julbonaderna från mammas barndomshem, granris på köksgolvet på julafton och hämtpizza dan före dan. Julstress är ett begrepp som inte existerar i min värld - jag går i stället in i ett ljuvligt lugn dagarna före jul, och då har vi ändå prickat in mellandotterns födelsedag den 22:e... Därför är det alltid med visst vemod jag städar ut julen - jag segar ut på det så länge det går vartenda år. Å andra sidan är julutstädningen något som ger mig livsmod och en glimt om att vi faktiskt går mot ljus och vår. Samtidigt som jag plockar ner bonader och adventsstjärnor, eldar upp misteln och det torra tallriset, händer något inuti mig.

Den där vardagsstädningen (som i vårt hem ofta mer liknar månads- än veckostädning, enligt behovsprincipen...) är inte något jag älskar direkt. Men ibland - i synnerhet när det hunnit bli riktigt sunkigt - kan jag komma in den där härliga själsreningskänslan. Ännu tydligare framträder den när jag får röja. Garderober med kläder som skickas till Emmaus eller tippen beroende på skicket. Mammas överfyllda källare med gamla kvitton och barnavårdscentralsbroschyrer från 70-talet till pappersinsamlingen. Varje gång jag röjer, fyller påsar och lådor och kör iväg blir jag lättare inombords och luften blir lite mjukare att andas. Nu ska jag snart ta itu med garderoben där jag stuvade in en massa skräp när jag fixade i ordning mitt rum för sinnesro... Och enligt en annan av mina och Saras principer - den om att ta ut glädjen i förskott - börjar jag redan njuta lite smått av känslan!

Vem har råd att (inte) ha drömmar?

Har just lyssnat på Mark Levengoods uppläsning av sin bok Sucka mitt hjärta men brist dock ej. I en av hans ibland mycket underhållande och rakt igenom tankestimulerande betraktelser behandlas fenomenet drömmande (och nu syftar jag på sådant som vi gör dagtid). Mark berättar om telefonsamtalet från helvetet, där han ringde Telias utlandsnummerupplysning för sisådär 1:- i sekunden... En trött och urless telefonist malde på i all oändlighet (och pengarna tickade) utan att kunna hjälpa Mark med det han behövde, och på frågan om vad hon drömmer om att göra i stället där hon sitter och vantrivs på nummerupplysningen svarade hon: : "Vem har råd att ha drömmar?" Vad tragiskt att så fullständigt ha fogat sig i livets meningslöshet...

Själv funderar jag ibland på fenomenet dagdrömmande. Å ena sidan håller jag på att försöka lära mig att skruva upp procenten närvaro i nuet - att inte hänga så mycket i dåtiden eller grubbla över framtiden. Å andra sidan är det just de negativa sidorna av dåtid och framtid (ältande och oro) som jag vill komma bort från. Att däremot emellanåt släppa taget och drömma mig tillbaka till härligt slappa sommardagar (t.ex. när jag tittar på kort från lägerveckan tillsammans med barnen) eller liksom redan i förväg gotta mig åt allt mysigt under jullovet tror jag bara är nyttigt. Det senare hänger också ihop med Saras tidigare fundering om att ta ut glädjen i förskott. På det viset njuter man ju minst tre gånger - i förväg, under tiden och efteråt!

Sedan behöver ju inte alla drömmar gå i uppfyllelse. Som Mark Levengood uttrycker det i sin bok: "Drömmar ger kraft. Drömmar är inte ett mål att uppnå. Drömmar är en liten motor som får oss att puttra i rätt riktning. Det viktiga är att ta sig framåt". Och han avslutar sin lilla text så vackert: "Frågan är inte vem som har råd att drömma. Frågan är vem som har råd att inte drömma. Drömmar kittlar oss på själen. Drömmar kan få oss att vakna och le."

Förtida uttag

På konsert med Emil Jensen på Växjös gamla fina teater. En trött 10-åring lutar sitt huvud mot min axel och kryper så småningom upp i knät. Då gör det inget att min tanke "Så ung han är!" fick mig att inse exakt hur gammal jag själv är. Emil säger: "Tänk på att ta ut glädjen i förskott - annars kanske det inte blir nån glädje alls."

Just det talade jag med en kollega om tidigare på dan. Vi pratade om vågen av villainbrott som just nu sköljer över södra Sverige. Båda var vi räddare för att hamna i lås- och larmträsket än vi var för inbrott. Låsa allt, överallt, aldrig cykla när det är mörkt, oroa sig för barnen och allt det där.

Vi bestämde oss för att hoppas att det inte blir värre att hämta sig efter ett inbrott för att man varit naiv och sorglös dessförinnan. Kanske har vi fel - det kan kosta på att rita om sin mentala karta i mörkare färger. Å andra sidan - varje godtrogen och ljus dag vi tills vidare samlar på oss är nån slags förtida utdelning på en negativ investering som vi i bästa fall aldrig behöver göra. Det låter som en porös finansmarknadsmanöver, men i rätt sammanhang tror jag på metoden.