Att fylla 45

Att fylla år en lördag. Att få hemlagad hotellfrukost i present. Att räfsa löv och långkalsonghänga med familjen till lunch, liksom när goaste grannarna kommer med barnteckningar, fina stenar och choklad.
Att tala med brorsan om att vår mamma aldrig blev såhär gammal. Att hon var så ung. Att för första gången se det från hennes håll – hur det kan ha varit att behöva lämna så tidigt.
Att läsa alla hälsningar på Facebook. Att ha ett långt ostört samtal med Mannen, där vi knör en del, och finner varann just därför. Att äta cheesecake och fruktsallad till Ulf Dagebys toner. Att natta en dotter i sovsäck hos kaninerna.
Att skriva tack till er alla som är del av mina 45 hittills och 45 kommande.

Som Sam...

... vill jag vara när jag är 81 år! Baka chokladmuffins, åka slalom och bubbla av livsglädje trots törnarna genom åren. "Jag tar en dag i taget - hur ska man annars göra? Och så är jag väldigt nyfiken. Det driver mig framåt", berättar Sam i senaste numret av Landstinget Kronobergs fina tidning Det goda livet. Sam är min nya vardagshjälte och förebild!

Livet som en dans

Kolla det här klippet med 92-årig salsadanse-dam! Jag har ju sagt att salsa är något man bara måste. Kanske kommer jag dit 2012. Annars blir det 2013, eller när tiden är mogen. Det verkar ju inte vara någon brådska...



Jag säger till Humlan: "Tänk om du får en son som jag dansar salsa med när jag är 90 och han 30, Hur blir det?

Humlan: "Jättepinsamt."

Årsringar och ryska dockor

Jag förundras ibland över hur jag stöter på samma tema på flera helt skilda ställen med kort mellanrum. Först lyssnar jag på ett arkiverat Vinter i P1 med en annan tidsintresserad figur, Bodil Jönsson. Hon reflekterar över sin upplevelse av hur åren går och hon fortfarande ibland känner sig som den där lilla flickan hon en gång var. Fenomenet med att alla våra åldrar finns kvar inom oss beskriver hon som människans årsringar. Och så, bara en kort tid senare, beskriver Margareta Strömstedt precis samma fenomen i Sommarpratarna på SvT, men nu med begreppet ryska dockor.

Fina liknelser båda två, tycker jag, och känner förstås igen mig. Allt finns ju kvar där inuti, trots att jag ibland får för mig att jag är en helt annan person idag jämfört med tidigare. Där finns den lillgamla åttaåringen som blir lycklig av att läsa och ännu lyckligare av att skriva själv. Den utfrysta fjortonåringen som bara vill försvinna från jordens yta (så känns det fortfarande ibland i sammanhang där jag inte passar in). Den äventyrslystna tjugoettåringen som struntar i omgivningens oro och drar iväg med man och femmånadersbaby till Thailand mitt i högskolestudierna för att plugga Jane Austen i Raleigh Beach. Arbetsnarkomanen till trettioettåringen som vill så mycket - prestera, prestera och få bekräftelse. Och så fyrtioåringen med sin mitt-i-livet-kris och sina ständiga funderingar på vad hon vill bli när hon blir stor och hur hon ska få ut mesta möjliga av livstiden här på jorden.

Alla jagen finns där och bidrar till min individuella mångfald.

Livstids julkalender: Skillnaden mellan hastighet och acceleration

Den får man lära sig om i fysiken. Hastigheten är hur fort du till exempel cyklar på en viss tid. Accelerationen handlar om hur mycket du ökar din hastighet. Att det finns en parallell logik när det handlar om att bli äldre har jag ganska nyss kommit på.

Man får ju höra en del om det, att bli äldre, och då tänker jag på det som skrivs och sägs om att bara bli sådär mitt-emellan-gammal, som jag är. Till exempel att man blir sämre på att lära sig nya språk. Men det är en jämrans skillnad mellan att bli sämre på att lära sig nya språk och att bli sämre på språk. Ungefär samma skillnad som den mellan acceleration och hastighet. Det gick upp för mig när vi reste utomlands med familjen häromåret och jag insåg att jag fortfarande blir stadigt bättre på engelska. Av någon knepig anledning hade jag fått för mig att jag skulle vara nöjd om jag fortfarande kunde engelska.

Att hastigheten i inlärningen möjligen är lite lägre har ju också mindre betydelse, för nu kan jag ju mer än jag kunde när jag var yngre. Skulle jag däremot få för mig att börja med arabiska, som jag har fantiserat om någon gång, då blir det kanske värre. Men det är inte säkert. För den parallell som inte går att dra till fysikens lagar är den om maximerat utnyttjande av sin potential. Kulan som rullar utför det sluttande planet håller nog inte igen för att den är rädd för att köra fel, så som jag höll igen med språkkonversationen när jag var yngre. Håller igen gör jag numera mycket sällan, om jag bara upplever någon slags kontakt, och helst har lite utrymme för att vifta med händer och fingrar medan jag talar.

Men förresten: Om det nu blir av, det där med arabiskan, varför skulle jag då ha bråttom?

Mammaförundran i höstmörkret

När jag fick barn första gången var jag till en början så fascinerad över det här nya livet och hennes litenhet att jag emellanåt funderade över hur det skulle bli när det lilla livet blev större. Skulle det vara lika lätt att älska en femåring, en nioåring, en fjortonåring?!! Vad gör man med dem i alla dessa olika åldrar? Eftersom jag var först ut i bekantskapskretsen hade jag ingen att fråga, ingen att spionera på. Och så gick åren och jag minns hur fascinationen över det lilla barnet övergick i stilla förundran över femåringen, nioåringen, fjortonåringen och hur jag för varje ålder och varje fas tänkte att "Wow, jamen, den här är ju den bästa!".

Idag har jag den smått svindlande förmånen att samtidigt vara mamma till fyra barn mellan snart 2 år och 21, så här får jag samtidigt uppleva de olika åldrarna i all sin charm (och, för all del, även deras mindre charmiga sidor). Den lille som överlycklig skriker "Mamma!!!" i falsett, oavsett om jag varit borta i fyra dagar eller tio minuter. Som gnuggar sin mininäsa mot min, hänger om min hals, babblar oavbrutet, aldrig kan sitta stilla och driver mig till såväl kärleksfnatt som vansinne. Sexåringen med sin första tappade tand, sina ständiga smarta kommentarer och frågor, sin hängivenhet inför alla projekt hon engagerar sig i, sin obotliga livsglädje 95% av tiden och sin lilla smultronmun som ibland nyper ihop sig nästan till osynlighet när hon de där andra 5 procenten i livet härsknar ihop över att jag inte lyssnar eller i en konflikt med storasyster. Nioåringen, hon som alltid har gett mig mest motstånd och understundom utmanar mitt tålamod till den milda grad att jag alldeles för lätt hamnar i tjat-gnat-och-skäll-fällan, men som för varje dag växer och utvecklas till en prunkande magnolia med en integritet och en empati som får mig att häpna. Tänk bara att kunna (och våga) kanalisera sin ilska till att läsa lusen av tre stöddiga sexor som retat en liten kompis!

Och så 21-åringen - hon som faktiskt inte längre är något barn, och ändå, såklart, förblir det i mitt hjärta. Hon som idag är lika gammal som jag var när jag blev gravid med henne. Magiskt. Idag har vi en relation där vi pratar mycket om det som känns viktigt för oss båda. Jag förundras över att hon på många områden i sin utveckling kommit minst lika långt som jag själv rest under dubbla tiden. Jag stöttar henne med bilskjutsar och pengalån när det kniper, hon med barnvaktshjälp och grafisk formgivning. Vi möts i musiken, i filmerna, i böckerna vi båda gillar och - nu senast - i ett gemensamt skrivprojekt som ger oss anledning att då och då ses över en kreativ lunch.

Jag är verkligen rik på riktigt!

Förtida uttag

På konsert med Emil Jensen på Växjös gamla fina teater. En trött 10-åring lutar sitt huvud mot min axel och kryper så småningom upp i knät. Då gör det inget att min tanke "Så ung han är!" fick mig att inse exakt hur gammal jag själv är. Emil säger: "Tänk på att ta ut glädjen i förskott - annars kanske det inte blir nån glädje alls."

Just det talade jag med en kollega om tidigare på dan. Vi pratade om vågen av villainbrott som just nu sköljer över södra Sverige. Båda var vi räddare för att hamna i lås- och larmträsket än vi var för inbrott. Låsa allt, överallt, aldrig cykla när det är mörkt, oroa sig för barnen och allt det där.

Vi bestämde oss för att hoppas att det inte blir värre att hämta sig efter ett inbrott för att man varit naiv och sorglös dessförinnan. Kanske har vi fel - det kan kosta på att rita om sin mentala karta i mörkare färger. Å andra sidan - varje godtrogen och ljus dag vi tills vidare samlar på oss är nån slags förtida utdelning på en negativ investering som vi i bästa fall aldrig behöver göra. Det låter som en porös finansmarknadsmanöver, men i rätt sammanhang tror jag på metoden.