Livstids julkalender: Du är som du ska!

På yogapasset häromveckan: Vår ledare berättar om hur hon varit på en föreläsning och hört fel. Raderna ur Tomas Tranströmers dikt, som jag bloggade om för längesen:

"Du blir aldrig färdig och det är som det ska…"

Detta att alltid utvecklas, vara i rörelse. Som en naturlig del av livet. Men i stället för "DET är som DET ska" hörde yogaläraren "DU är som DU ska". Och raderna fick en helt annan innebörd. Utveckling och rörelse, javisst. Men också: "Du duger precis som du är!". På en och samma gång. Så genialiskt.

Den raden blir ett nytt mantra i mitt liv. Lära nytt, förändras, utvecklas. Och samtidigt acceptera mig precis sådan som jag är.

Du blir aldrig färdig OCH du är som du ska!

Livstids julkalender: Andas djupt och tänka till

Nu har den här tanken på kort tid dykt på mig från flera håll samtidigt, i helt oberoende sammanhang. När sådant händer brukar jag tolka det som att det är något viktigt jag behöver förstå. Jag är en människa som tänker ganska mycket - ibland kanske lite för mycket - men det finns situationer då min hjärna verkar koppla ner helt och jag i stället styrs av mina impulser. Igår skrev jag om skillnaden mellan spontanitet och impulsivitet och att, även om det ofta är bra att våga ge utlopp för sina känslor, så finns det tillfällen då man faktiskt vinner på att lägga band på dem, åtminstone för en stund. Tack Patricia Tudor Sandahl för den påminnelsen.

Tanken om vikten av impulskontroll kommer också från ett helt annat håll. Det är på kursen om motivation som jag i boken Changing for Good (av James Prochaska m.fl.) läser om hur man, när man vill förändra ett oönskat beteende (som att röka) måste lära sig att inte styras av sin första impuls - att ta den där cigaretten trots att man vet att det inte är bra. Att för ett ögonblick stanna upp och fundera över det som inte är den omedelbara konsekvensen - tillfredsställelse för stunden - utan vad beteendet leder till på längre sikt. Inget nytt egentligen, men ännu en betydelsefull påminnelse.

Två utmaningar vill jag ge mig själv, på temat träning i att inte ge efter för mina omedelbara impulser. För det första handlar det om konflikterna jag ofta har med min mellandotter. Efter alla bråk genom åren har min reptilhjärna helt enkelt ställt in sig på att bli provocerad av mycket av det hon säger, även om jag blivit betydligt bättre på att inte gå i klinch. Dags ändå för mig att ännu mer medvetet träna, träna, träna på att stanna upp, ta ett djupt andetag och tänka till innan jag reagerar. Utmaning nummer två handlar om mat. Jag är en sån där jojo-typ som går upp och går ner, går upp och går ner. Det är inte det att jag tycker att jag måste vara jättesmal, men jag skulle så gärna vilja komma i de där snygga svarta jeansen... (Och alla andra kläder som hänger i garderoben oanvända). Framförallt är jag efter kursen jag har läst riktigt riktigt taggad att ta tag i både mat och träning på allvar efter jul. Jag vill bli lite mer kompis med min kropp, helt enkelt.

Andas djupt och tänk till. Vad vinner jag på kort sikt genom att bli arg just nu? Vad får det för konsekvenser på lång sikt? Blir jag verkligen lyckligare av den där chokladbiten?
 

Livstids julkalender: Att utforska förändring

Den här hösten har jag - liksom den förra - unnat mig att sätta mig på skolbänken som student igen. En underbar upplevelse efter alla år på andra sidan katedern - inte minst kursen är både intressant, användbar och pedagogiskt upplagd med en fin koppling mellan teori och praktik. Att dessutom vara klasskamrat med min man igen efter sjutton år (det var på universitetet - inte Capri! - vi mötte varandra) ger extra krydda. Plugga ihop på kvällarna, berätta om nya tankar utan att den andre tittar på en med oförstående blick, smita iväg och äta lunch ihop mellan lektionspassen...

Kursen vi läser heter Motiverande samtal och motivation i förändring och riktar sig till alla som jobbar med förändringsprocesser, men kanske framförallt till behandlingsassistenter, kuratorer, lärare och andra som i sina yrken har samtal utifrån ett problembeteende som behöver förändras. Trots att jag inte jobbar med individer på det sättet finns det mycket i kursen jag ser att jag kan applicera i min roll som föreläsare/workshopledare och samtalscirkelledare. Kursen ger också inspiration till såväl egna förändringstankar och genom möjligheten att kanske på ett bättre sätt än tidigare kunna stötta min omgivning.

Här är några insikter jag fått med mig så här långt:

• Vikten av ett respektfullt och empatiskt bemötande i alla samtal, att sätta den man jobbar med i centrum och inte lättvindigt komma med egna råd och lösningar, utgå från och försöka sätta sig in i hens perspektiv, och kunna acceptera att förändring inte alltid upplevs som det självklart bästa alternativet.
• Att våga utforska de ambivalenta känslor som nästan alltid finns med inför ett eventuellt beslut om förändring, att exempelvis även våga titta på de positiva sidor som finns i ett problembeteende - om inte de fanns skulle man ju ha förändrat för länge sedan. 
• Att en förändringsprocess är så komplex (oftast innehållande fem faser: före begrundan, begrundan, förberedelse, handling och stabilisering), att varje fas kan behöva ta lång tid och att ett forcerat fokus på handlingsfasen - utan tillräcklig tid för begrundan och förberedelser - oftast inte leder till hållbar förändring. 
• Att det finns strategier och tekniker att använda i varje fas, men att dessa inte fungerar om de kommer in på fel ställe - alltså behöver man som "hjälpare" ta reda på var i processen den man vill hjälpa befinner sig.  
• Att små ord och fraser kan betyda så mycket. Att till exempel vända ett men till ett och eller samtidigt som kan förändra fokus i samtalet på ett avgörande sätt.

Jag har också samlat på mig två sköna metaforer (såna gillar ju du, Sara!) och ett inspirerande exempel. 

• Metaforen med trapetsartisten som - trots att hen aldrig kan ha några garantier för att den som ska ta emot på andra sidan verkligen gör det - måste våga ta språnget. På samma sätt kan man aldrig veta om en förändring kommer att bli hållbar och enbart positivt, men man måste våga ha tilltro. 
• Metaforen med "psykologisk judo" eller "att bjuda upp till dans" - d.v.s. att "rulla med motståndet" och kanske backa tillbaka ett steg när  den man försöker hjälpa inte riktigt är med på noterna ännu, i stället för att konfrontera. 
• Och så damen som ville gå ner i vikt och för varje kilo hon tappade satte in en summa pengar till välgörenhet. All den mat hon själv valde bort kunde hon nu föreställa sig komma till nytt hos någon som verkligen behövde den. Det exemplet ska jag prova när jag inom kort tar itu med mina egna kostvanor!

Hääärligt väääder!

Så spännande det är när man upptäcker att man har förändrats - utan att riktigt ha lagt märke till resan dit. Jag läser med förundran mängden statusrader på Facebook som den senaste tiden kommenterat - framförallt det dåliga - vädret. Att döma av dessa noteringar verkar många vänners och bekantas väl och ve vara relativt avhängigt av om solen skiner eller om regnet piskar mot kinden under cykelturen till jobbet. Det suckas och stönas över regn, grådask, blåst, snöbrist eller dess motsats. Och jag känner så väl igen mig - såhär har jag också känt. En solig dag var en bra dag. En regnruskig dag var en dålig dag. Oktober till april var en enda lång väntan på att ljuset och värmen skulle återvända. Enkel matematik.

Men något har hänt. Med växande ålder har vädret fått allt mindre makt över mitt välbefinnande. Jag njuter fortfarande enormt av solsken över böljande gröna - eller snötyngda - åkrar hemma i byn, men idag avgörs mitt mående så mycket mer av vad jag gör och vad jag tänker. En riktigt ruggig hösteftermidddag kan jag vara minst lika jublande och förundrad över det sköna i tillvaron - stort eller smått - som en krispig försommarmorgon. Precis som en solig dag kan ha en kvarnsten runt halsen om något redan känns tungt inuti.

Åter i bloggosfären - då, nu och sedan

Jag konstaterar att jag - förutom ett kort gemensamt inlägg med Sara strax före jul - just avslutat mitt hittills absolut längsta bloggcelibat, vilket inte varit föranlett av att jag svävat in i amningsdimmor (ännu). I stället har det handlat om en kombination av diverse datorhaverier på hemmaplan, en massa arbete med att avsluta tre olika distanskurser som jag har undervisat på under hösten och - believe it or not - även lite bristande skrivinspiration. Tack Sara för att du har hållit glöden igång medan jag varit ute i kylan!

Igår kväll avslutade jag det sista av det som behövde bli klart på jobbet innan det är dags att ta ledigt på allvar för att vila mig i form inför förlossningen, som är beräknad om knappt en vecka. Och direkt kände jag hur det började klia så smått i Livstidsfingrarna... En gammal uträknad dator har dessutom fått nytt liv och erbjuder därmed lite mer frekvent tillgång till cyberrymden.

Som den mindfulness-entusiast jag har blivit vill jag ju gärna leva så mycket som möjligt här och nu, vilket jag nog också gör i betydligt högre utsträckning än tidigare, men det här inlägget tänkte jag framförallt ägna åt några bakåt- och framåttankar. För lite mer än ett år sedan bloggade jag om att jag väljer bort nyårslöften till förmån för en "efter-julen-önskelista", eller något som liknar skolans "strävansmål". Det handlar helt enkelt om att jag inte vill lova en massa saker som jag sedan bara kommer att må dåligt för att jag inte lyckats hålla. Så hur såg min lista ut där i slutet av 2008? Jo, jag ville sträva efter att:

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort

Så när jag nu gör bokslut över 2009, har min strävan gett några resultat? Ja, jag känner mig faktiskt oerhört nöjd över att ha kommit en bra bit på väg på flertalet punkter. Jag har definitivt varit mer med familjen genom att mycket oftare än tidigare hämta barnen på dagis och fritids och njuta av vardagsmys. Samma sak gäller vännerna; många av dem träffar jag betydligt mer bl.a. på grund av Facebook, som många icke-anhängare tror ersätter vanligt umgänge. Många luncher, fikadejter och annat trevligt har det blivit just tack vare FB.

Jag har på allvar vant mig vid att ersätta kvälls- och helgjobb (vilket numera endast görs i undantagsfall vid akuta situationer) med aktiviteter av typen avslappning, meditation, sköna skumbad, bloggande och läsning. Tack alla tjejer i vår underbara litterära salong som inte bara inspirerat mig att läsa en massa bokcirkelböcker som jag säkert aldrig själv skulle ha hittat fram till, utan också gör att jag läser mer i allmänhet! Energin jag får av detta (och av fysisk träning) gör mig i stället mycket mer effektiv när jag är på jobbet.

Som jag bloggat om tidigare har 2009 också blivit ett år då jag på allvar börjat inse vidden av jordens klimathot, vilket fått mig att förändra åtminstone delar av mitt beteende, som att handla mindre och mer hållbart (framförallt betydligt mer ekologisk mat än tidigare).

Och resten då? Ja, självkänslan har det väl inte blivit så mycket bättre med. Ibland är jag på topp, för att nästa stund dala ner till botten, och här har jag definitivt ett område att jobba vidare med. Varit mer utomhus har jag inte heller, men tänker mig att det naturligt kommer att bli ändring på det under det närmaste året, då jag kommer att ha en vagn att dra runt på i skog och mark.

Den sista punkten i min lista är nog dock den jag väljer att sätta högst på min önskelista för 2010, året som jag redan i somras utsåg till det då jag på allvar skulle tänka igenom vad jag vill göra av mitt yrkesliv. Sara och jag har redan börjat plura lite mer målinriktat på hur vi skulle kunna gå vidare på de teman som vi spinner trådar kring här på bloggen. Jag hoppas också innerligt att min timeout från universitetet ska ge mig den sinnesro jag behöver för att komma fram till på vilket sätt jag ska kunna förena det jag verkligen trivs med i mitt nuvarande jobb med det här andra och nya. Återstår att se hur bokslutet för 2010 ser ut.

Vid sidan av de mer abstrakta och än så länge till viss del odefinierade önskningarna har jag också en väldigt konkret sådan: att under de närmaste dagarna kunna vila och hämta kraft inför den stundande förlossningen, och att den ska bli så lik den senaste som möjligt. Och så önskar jag förstås att vår nya lilla medborgare ska få komma till världen frisk och stark och från första stund känna sig oändligt välkommen i vår familj!

Munken som sålde sin Ferrari och sammanfattade mitt liv

Jag har just läst ut Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari, en liten och lättsmält histora, som sålt i många miljoner exemplar och översatts till mängder av språk. Här sammanlänkas uråldrig österländsk livsvisdom med västerländsk framgångspsykologi i form av en berättelse om en amerikansk f.d. toppadvokat som bränner ut sig, får en hjärtinfarkt, flyr till ett gäng mystiker i Himalaya, återvänder totaltransformerad till kropp och själ och startar sitt uppdrag om att sprida mystikernas budskap genom att under en natt berätta om det för en f.d. vän och kollega.

Boken upplevs säkert som ytlig, flummig, orealistisk, floskeltyngd och "töntigt amerikanskt newage-ig" av många, och den är definitivt inte någon litterär höjdare, men för mig blev den en snyggt förpackad summering av en del av de tankar jag tänkt och de förändringar jag har gjort under de senare åren. Det gjorde mig glad och rentav lite upprymd att inse att jag faktiskt lever ett ganska annorlunda liv nu jämfört med tidigare, samtidigt som det blev tydligt att det finns områden där jag definitivt behöver fortsätta skrynkla min hjärna (och kropp).

Jag har t.ex.

• blivit bättre (om än på somliga plan - såsom när det gäller självkänslan - långt ifrån mästare) på att ta herraväldet över mina egna tankar
• börjat ägna mer tid åt fysisk aktivitet, meditation, avslappning och reflektion
• insett vikten av att prioritera och kunna säga nej
• lärt mig att fokusera mer på här och nu, njuta av och vara tacksam för de små vardagliga finsakerna i livet

Däremot kan jag definitivt komma mycket längre t.ex. när det gäller att

• äta bättre, t.ex. mindre kött (inte så svårt), mer vegetariskt (inte så svårt) och mycket mindre socker (väldigt, väldigt svårt...)
• våga utmana mig själv mer och se motgångar som någonting att lära sig av, personligt eller professionellt
• göra saker för andra, vilket inte bara berikar deras liv utan även mitt ("En liten gnutta av doften från rosorna dröjer sig alltid kvar vid den hand som överräckt dem", s. 179)

Nu ska jag kasta mig från en ytterlighet till en annan och sätta tänderna i nya bokcirkelboken Våtmarker av Charlotte Roche. Från livsvisdomar och andlighet till kvinnliga kroppsvätskor av alla de slag. Undrar vad det kan bli för blogginlägg av den...

Kvinnofestivalen 4: om tankekraft

En workshop jag deltog i under Kvinnofestivalen handlade om affirmationer och visualisering, helt enkelt om att föreställa sig sådant man vill uppnå - i ord eller bild. Vår kursledare Anne beskrev hur såväl kursgården hon nu driver som mannen hon driver den tillsammans med är resultat av hennes tankekraft (självklart i förening med hennes egna handlingar). Vi avslutade workshopen med att skriva och illustrera varsin affirmationstavla. Flum, flum, tänker du nog, men kom då ihåg att detta med tankens förmåga är en viktig komponent inom t.ex. idrottspsykologi. Själv har jag affirmerat och visualiserat under många år.

Det började med en bok jag fick av en god vän: Kreativ visualisering av Shakti Gawain (flumvarning!). Den boken, tillsammans med diskussioner med min vän som affirmerat ett bra tag, fick mig att också försöka. Med facit i hand kan jag idag konstatera att i stort sett allt som jag har affirmerat och visualiserat har uppnåtts: exempelvis är mitt drömhus på landet, min man och mina två yngsta barn (plus den lilla som är på väg) sådant som jag har beskrivit i mina affirmationer.

Visualisering handlar om att föreställa sig sina önskningar i bild, konkret, t.ex. i form av en teckning eller ett fotografi, eller bara som en tavla i huvudet. När jag för ett antal år sedan drabbades av cancer arbetade jag mycket med visualisering. Jag bad min äldsta dotter, som är duktig på att teckna, att hjälpa mig med två bilder. Den ena föreställde mina sjuka celler och hur de bekämpades och besegrades av mitt immunförsvar. Den andra föreställde mig själv, i en sommarklänning liggande i vår hängmatta med en rund mage - min högsta önskan var ju att bli så frisk att vi skulle våga skaffa fler barn. Jag tittade mycket på bilderna och föreställde mig dem inombords varje gång jag var ute och promenerade med vår hund - samtidigt som jag affirmerade om att bli frisk och stark igen. Hur mycket mina affirmationer och visualiseringar påverkade förloppet kan jag förstås inte uttala mig om, men ett och ett halvt år efter cancerbeskedet låg jag där i hängmattan, med min sommarklänning och en växande mage. Och jag är fortfarande frisk, fem år efter den sommaren.

Jag har också arbetat med en form av visualisering som jag inspirerades till efter att ha läst boken The Secret av Rhonda Byrne (extremt mycket flumvarning!). Här handlar det om att göra sig en tavla eller karta med foton eller teckningar på de olika saker man drömmer om. När jag letade bilder på internet och klippte och klistrade ihop min tavla för något år sedan var den första och viktigaste bilden (och också den som kändes mest ouppnåelig just då) ett fjärde barn. Nu är det på väg!

När man affirmerar sägs det vara viktigt att man föreställer sig att det man vill uppnå redan har inträffat; man ska alltså inte uttrycka sig i termer som "Jag hoppas att..", "Jag vill ..." eller "Jag önskar...". Just nu lyder mina affirmationer (som jag ständigt förändrar och utvecklar):

* Jag är frisk och stark och trygg!
* Jag duger precis som jag är!
* Jag har en arbetssituation där jag kan vara i balans och leva enligt mina ideal!
* Allt vi behöver kommer till oss!

Förändringsfokus ligger framförallt på hoppet om bättre självkänsla och en mer meningsfull och balanserad arbetstillvaro. I övrigt handlar det om att befästa och förstärka sådant som jag redan har. Och jag tror på att mitt arbete med tankar och bilder gör skillnad - så får du tro vad du vill.

Acceptera eller förändra?

Jag har just tittat på Henrik Schyfferts enmansföreställning "The 90s - ett försvarstal". Schyffert konstaterar att detta att bli vuxen innebär att medvetet göra val och sedan ta konsekvenserna. Mycket i livet handlar om att göra valet att acceptera eller försöka förändra. Jag tycker att balansen mellan dessa båda motpoler beskrivs så bra i inledningen till den välkända bönen om sinnesro:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Jag har bloggat om acceptans som en viktig komponent i träningen att vara mer medvetet närvarande tidigare. Det blir exempelvis alltmer tydligt för mig hur viktigt det är att inte hänga upp mig, gräva ner mig, slå huvudet i väggen och gräma mig över sådant som jag faktiskt inte kan göra något åt. I helgen blev detta aktualiserat för mig då jag lyckades åstadkomma en ganska ordentlig buckla på bilen och genast såg för mig hur semesterkassan reducerades till några skramliga mynt på botten av en plåtburk. Men här är ju ett typexempel på något som jag inte kan göra något åt (och som dessutom, med Karlsson på takets ord är "en världslig sak"). Ingenting blir bättre av att jag grottar ner mig över detta, alltså.

Samtidigt har det också blivit väldigt uppenbart att jag har ansvar för att förändra mitt liv i den riktning som jag tror på. Just nu handlar mitt förändringsarbete huvudsakligen om att hitta en ny arbetssituation. Exakt hur den ska se ut vet jag inte, men idéspinneriet har börjat gå på högvarv och sakta börjar något ta form. I mitt embryo till vision har jag ritat upp ett paraply som välver sig över en rad små ulliga moln. I molnen återfinns ord som "skrivande" och "lärande", alltså sådant jag redan ägnar mig åt, men även "personlig utveckling", "avslappning", "mat" och "ekologiskt tänk". I min vision seglar jag med paraplyet ungefär som Mary Poppins och landar några år framåt i en arbetssituation med mer balans och mer mening - ett liv där jag kan både arbeta och leva mer i enlighet med mina ideal.

Om acceptans - närvaro mitt i vardagen

Jag läser just nu för andra gången Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig, som handlar om acceptans. Kåver inleder sin bok med att konstatera att många förknippar ordet med något negativt, som passivitet och underkastelse - gärna utifrån ett politiskt, religiöst, filosofiskt eller feministiskt perspektiv - och inte tycker att det passar in i vår tids strävan efter ständig utveckling och förändring.

Men Anna Kåver lägger något annat i begreppet acceptans, nämligen att komma till ro med verkligheten och inte ständigt kämpa emot dess något mindre behagliga sidor. Det kan exempelvis handla om att acceptera sina tankar, sina känslor eller oundvikliga förändringar i tillvaron. Acceptans är en av de viktiga hörnstenarna i träningen i att vara medvetet närvarande.

Jag märker att jag har nytta av att tillämpa acceptanstänkandet i min vardag. I stället för att kämpa emot, ondgöra mig och hela tiden längta någon annanstans i vardagliga, småtråkiga situationer, försöker jag "acceptera läget", bara observera och inte döma, t.ex.

- när jag svettas under ett inte alltför spännande spinningpass
- när jag på min joggingrunda springer förbi samma kottar och stenar för hundrade gången
- när jag vattnar alla miljarder växter i mitt stora hus
- när jag plockar i och ur diskmaskinen för tredje gången samma dag
- när mina envetna tankar än en gång stör uppmärksamheten under min meditationsstund
- när jag känner mig sådär lite vardagssur utan någon egentlig anledning

Förvånad konstaterar jag att livet faktiskt ofta blir lite mindre tråkigt, ibland till och med lite mer intressant när jag försöker tänka på det här sättet i stället för att hela tiden längta bort och framåt tills tråkeriet är över. Världen blir liksom lite mer levande - här och nu.

Maria mediterar - 2:a veckan

Sex veckor brukar det sägas att det tar att förändra en vana, t.ex. att sluta röka/äta godis/börja träna, så mycket att förändringen har integrerats i vardagslivet och inte kräver så mycket ansträngning längre. Två veckor har jag hållit på med mitt mediterande, och har faktiskt börjat se fram emot min lilla stund i stillhet alldeles för mig själv. Ett lugnt och fint avslut på dagen. Jag var mäkta stolt över mig själv då jag sent i fredags kväll inte gav efter för frestelsen att i stället gå direkt och lägga mig!

OK, ryggen gnäller fortfarande lite efter en stund - svårt detta att sitta både rak i ryggen och avslappnad på samma gång. Då sitter jag ändå inte mer än ca 12 minuter - ett par låtar och lite fågelsång på mitt avslappningsband. Det kommer fortfarande massor av bråkiga tankar och lurar mig in i sina skumma gränder, men jag vänder envist tillbaka till den upplysta aveny som är mitt fokus - andningen.

Fascinerad märker jag också - inte varje gång men ofta - att någonstans mot slutet av meditationen smyger sig ett litet småleende på mig. Jag blir lika förvånad (och lite fnittrig) varje gång. Får se hur det känns efter ytterligare en vecka. Planerar en spännande förändring... To be continued!

Nyårslöften i fårakläder

Precis som Sara är jag skeptisk till att lova en massa saker just vid årsskiftet. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt. Men igår kväll upptäckte jag att jag vid årsskiftet förra året faktiskt hade skrivit ner en lång lista (junkie som jag är!) med tankar inför 2008 - fast jag bara inte kallat dem "löften". Skulle snarare se det som en önskelista - som jag skickade till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Anledningen till listan var att 2007 hade varit ett fruktansvärt tungt år både yrkesmässigt och privat, med en ny arbetsplats, extremt mycket jobb, och därtill en tonåring som mådde väldigt dåligt. Jag kände att det här nya året måste bli ett bättre år och att jag själv hade huvudansvaret för att försöka få det att (med Mark Levengoods ord) "puttra i rätt riktning".

Blev lite nyfiken på vad det var jag hade önskat (inte lovat!) genomföra eller förändra och huruvida några av mina föresatser och förhoppningar om det nya året hade infriats. Glädjande nog och diverse 40-årskriser till trots insåg jag att en hel del faktiskt hade gjort det och att somligt åtminstone var en bit på väg. Vad gäller de områden där det inte hänt något ännu så känner jag konstigt nog ingen stress utan bara lugn och trygghet i förvissningen om att det som verkligen hade förändrats var "good enough" så här långt.

Insikten gav till och med inspiration till en ny liten önskelista (med ett och annat överflyttat från förra årets) inför 2009. Den här listan liknar delvis - upptäckte jag efter att jag funderat fram den - en lista som coachen Elizabeth Gummesson (liksom jag en f.d. "duktig flicka" som insett att "good enough" räcker långt) presenterade i Aftonbladet idag som ett alternativ till traditionellt tråkigt prestationstyngda nyårslöften. Jag vill (men lovar inte att!):

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort