Munken som sålde sin Ferrari och sammanfattade mitt liv

Jag har just läst ut Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari, en liten och lättsmält histora, som sålt i många miljoner exemplar och översatts till mängder av språk. Här sammanlänkas uråldrig österländsk livsvisdom med västerländsk framgångspsykologi i form av en berättelse om en amerikansk f.d. toppadvokat som bränner ut sig, får en hjärtinfarkt, flyr till ett gäng mystiker i Himalaya, återvänder totaltransformerad till kropp och själ och startar sitt uppdrag om att sprida mystikernas budskap genom att under en natt berätta om det för en f.d. vän och kollega.

Boken upplevs säkert som ytlig, flummig, orealistisk, floskeltyngd och "töntigt amerikanskt newage-ig" av många, och den är definitivt inte någon litterär höjdare, men för mig blev den en snyggt förpackad summering av en del av de tankar jag tänkt och de förändringar jag har gjort under de senare åren. Det gjorde mig glad och rentav lite upprymd att inse att jag faktiskt lever ett ganska annorlunda liv nu jämfört med tidigare, samtidigt som det blev tydligt att det finns områden där jag definitivt behöver fortsätta skrynkla min hjärna (och kropp).

Jag har t.ex.

• blivit bättre (om än på somliga plan - såsom när det gäller självkänslan - långt ifrån mästare) på att ta herraväldet över mina egna tankar
• börjat ägna mer tid åt fysisk aktivitet, meditation, avslappning och reflektion
• insett vikten av att prioritera och kunna säga nej
• lärt mig att fokusera mer på här och nu, njuta av och vara tacksam för de små vardagliga finsakerna i livet

Däremot kan jag definitivt komma mycket längre t.ex. när det gäller att

• äta bättre, t.ex. mindre kött (inte så svårt), mer vegetariskt (inte så svårt) och mycket mindre socker (väldigt, väldigt svårt...)
• våga utmana mig själv mer och se motgångar som någonting att lära sig av, personligt eller professionellt
• göra saker för andra, vilket inte bara berikar deras liv utan även mitt ("En liten gnutta av doften från rosorna dröjer sig alltid kvar vid den hand som överräckt dem", s. 179)

Nu ska jag kasta mig från en ytterlighet till en annan och sätta tänderna i nya bokcirkelboken Våtmarker av Charlotte Roche. Från livsvisdomar och andlighet till kvinnliga kroppsvätskor av alla de slag. Undrar vad det kan bli för blogginlägg av den...

Våga misslyckas

Varför, varför, varför har jag så svårt att acceptera mina misslyckanden? Det finns ett begrepp som beskriver den här "sjukdomen" så bra: prestationsbaserad självkänsla. Trots alla år där jag jobbat med min personliga utveckling - gått i terapi och coaching, ältat i huvudet, med vännerna och här på bloggen - för att försöka lära mig att acceptera mig själv, är jag fortfarande alldeles för ofta kvar i det där träsket där jag inte duger som person, utan beräknar mitt människovärde utifrån mina prestationer. Och då blir minsta lilla motgång eller misslyckande genast ett bevis på att jag inte är "good enough".

I perioder av "flow" har jag överseende med det som inte går så bra, men så fort jag är lite trött, stressad eller låg av någon annan anledning glider jag ner i självkritikdiket igen. Tänk om jag kunde ta till mig av alla kloka budskap på det här temat som plötsligt dyker upp från alla håll:

• "Den verkliga lyckan var att misslyckas" (Anna Ström, framgångsrik ekonom som hoppade av en toppkarriär och bytte bana, ur PS!, 8/09)
• "Jag behöver inte vara älskad av alla!" ("good enough"-coachen Elizabeth Gummesson, ur PS!, 9/09)
• "Jag har insett att misslyckanden, oavsett om de är personliga, professionella eller till och med andliga, är nödvändiga för att vi ska växa som människor. De får oss att utvecklas. [...] Det finns inga misstag - bara lektioner" (ur boken Munken som sålde sin Ferrari, av Robin Sharma)

Nu är jag visserligen av åsikten att man inte ska älta det som är negativt mer än nödvändigt, men kanske skulle det vara enklare om vi alla var lite generösare med att bjuda på våra misstag, helt enkelt för att sådana som jag ska kunna känna att jag inte är ensam om att inte vara sådär lyckad precis hela tiden? Kanske jag rentav skulle starta en "Våga misslyckas"-grupp på Facebook? :-)