Livstidslotteri - igen!

Vet ni vad? Livstid har producerat inlägg nummer 500 sedan starten i november 2008. Aldrig kunde vi väl tro, där vi satt med vårt rödvin vid Marias köksbord, strax efter vår 40-årsfest med tidstema, att vi skulle ha SÅ mycket att säga... Och att vi fortsatt att göra det beror ju på det ännu märkligare fenomenet: att några fler än vi vill läsa!

Denna lyckliga tilldragelse firar vi förstås - med ytterligare en utlottning. Såhär gör du för att delta: Värva en (eller flera) gillare till vår Livstidssida på Facebook och berätta vem/vilka du har värvat i en kommentar till det här inlägget så deltar både du och den/dem du värvat i utlottningen. Om du inte har gillat sidan själv än kan du ju alltid värva dig själv...

Kram från oss!





PS. Och ikväll berättar vi om Livstidsbloggandet och läser ur boken på Växjös kulturnatt: kl. 19.00 vid öppna spisen på Stadsbiblioteket och kl. 20.30 på Café Gusto. Det hade vi inte heller med i planeringen då för drygt tre år sen. Kanske ses vi där? DS.

Livstid på Köpstoppsbloggen

Livstidsboken får goda vitsord på Köpstoppsbloggen. Att rekommenderas av en mycket restriktiv och medveten konsument och dessutom bokmänniska som Anki Gramming känns som att passera ett nålsöga! Läs Ankis blogg och varför inte hennes bok om köpstopp som vi har inspirerats av - utan att våga oss på en sådan utmaning som hon skapade åt sig själv.

Ljuvliga ljud

Alltemellanåt bara måste jag dela med mig av de där små vardagsglädjeämnena i tillvaron. Den här gången handlar det om ljud. Inte de höga, skärande, bullrande, störande, utan de mjuka, ljuvliga som lägger sig runt hjärtat och gör mig varm. Det kvillrande skrattet som kommer ända nerifrån maggropen och som bara ett mycket litet barn utan förställningsförmåga kan åstadkomma. Rasslet från alla granbarr på väg in i dammsugaren när jag städar ut julen (och rensar i själen). Porlet från den lilla bäcken fylld av kabbelekor på våren, invid skogsvägen ner till sjön. Klucket från vågor mot en gammal eka eller gisten brygga i solnedgången efter en varm sommardag. Och så tystnaden som uppstår i bilen när jag ibland, trots att jag är helt själv och har total makt över vilken radiokanal eller CD-skiva jag vill lyssna på, väljer att ändå stänga av ljudet och överlämna mig åt mina tankar.

Jaha, så blev det ännu en liten njutningslista. Den lär inte bli den sista.

När magkänslan får säga sitt

En av listrubrikerna i vår bok Älskade Lista! Från måsten till lust lyder "De bästa besluten jag har tagit i mitt liv". Den var en av dem som jag först fastnade för när jag började fylla mitt eget ex av boken med listor, och det är också min favorit just nu. Det känns gott när jag tänker på stunder då jag har följt min magkänsla, ibland trots att beslutet kanske inte har känts som det mest självklara - för det har ju blivit så bra. Här är ett axplock ur min lista:

* att jag inte blev kirurg som - vid sidan av författare - var min stora yrkesdröm som barn (tänk vad dåligt jag skulle ha mått av ansvaret över liv och död, när jag kan ligga sömnlös för att jag kanske har gett en student ett för lågt eller högt betyg)

* att jag fick barn när jag var så ung och trots att jag och pappan inte känt varandra mer än en månad när vi blev - planerat - gravida (vad skulle livet ha varit utan finaste lilla stora S, och tänk att få ha ynnesten att ha ett vuxenbarn medan jag själv fortfarande är ganska ung, eller hm, det där sista beror väl på vem man frågar)

* att jag vågade tror på kärleken till min man (trots att han var just hitflyttad för att leva studentlivets glada dagar, och jag var en fyra år äldre ensamstående mamma som det lyste VILL-HA-FLER-BARN-FORT ur ögnen på - och trots att han också var rödhårig, jag som aldrig ens tittade åt någon som inte var mörk eftersom jag var livrädd för att få rödhåriga barn som skulle mobbas i skolan som jag; nu är vi fem rödtottar här hemma, och har dessutom fått en rödhårig svärson)

* att Sara och jag äntligen bestämde oss för att ha den där gemensamma fyrtioårsfesten (som ledde till bloggen som lett till så oändligt mycket annat roligt och kreativt i våra liv - och som med säkerhet kommer att leda till många många fler spännande projekt)

* att jag vågade övertala min man att det fanns plats i vår familj för en liten sladdis och bli fyrabarnsmamma (så underbart att få uppleva detta en sista gång, och så nyttigt att få avsluta med ett barn som både vänt upp och ner på många av mina alltför självklara sanningar och definitivt stillat min längtan efter fler små rödtottar)

* att jag bestämde mig för att äntligen sätta mig själv i förarsätet och ta över ratten i mitt yrkesliv (läs mer om det på TankeTrampolin, där jag också bloggar!)

Vilka beslut i livet ser du tillbaka på med stolthet och glädje?

Livet som en dans

Kolla det här klippet med 92-årig salsadanse-dam! Jag har ju sagt att salsa är något man bara måste. Kanske kommer jag dit 2012. Annars blir det 2013, eller när tiden är mogen. Det verkar ju inte vara någon brådska...



Jag säger till Humlan: "Tänk om du får en son som jag dansar salsa med när jag är 90 och han 30, Hur blir det?

Humlan: "Jättepinsamt."

Kort kvalitet

Telefonen börjar blinka mitt i eftermiddagens föreläsning. Det är hemifrån. Jag går ut och svarar. Humlan har just kommit hem och hon har fått ett litet men irriterande sår på ett dumt ställe. Två minuter senare smyger jag in i salen igen, helt nöjd med min prioritering. Jag tror det kallas kvalitetstid.

Livets magi

Så händer det igen, det där att ett tema uppenbarar sig i mitt liv - lite mystiskt och magiskt. Och just det temat är vad som återkommit i skilda sammanhang under den gångna helgen: mystik och magi.

Först ut: Lena Anderssons Vinter-program under en minst sagt magisk vinterlördagspromenad i solskenet med barnvagnen full av sovande tvååring. Hennes program handlar om en ständig längtan efter att dissekera bort det magiska, det mystiska, att reducera allt det där som inte går att förklara med kunskap, vetenskap, förnuft. Det är - som alltid med Lena - skarpt, intressant, men jag vill samtidigt skrika: NEJ!!! Ta inte bort magin! Jag vill ha den kvar, jag vill inte förklara och förstå allting omkring mig. Ibland vill jag bara förundras.

På samma tema, men med diametralt motsatt utgångspunkt (mer på min våglängd): fredagens Tankar för dagen med Tomas Sjödin från SR-arkivet i bilen hem under söndagseftermiddagen. "Mysterier ska inte pratas sönder. De finns i tillvaron för att väcka förundran och tacksamhet". Just så tänker jag. Visst blir livet mycket rikare och mer spännande om man släpper in det som inte går att förklara i sitt liv. Magi genom en tro, magi genom litteraturen (nu är vi på bok fyra i Harry Potter-serien), magi genom observation av de där små undren mitt i vardagen.

Och så öppnar jag Livstidsbloggen på söndagskvällen och läser Saras inlägg om hur hon hittar små skatter som hon inte riktigt har letat efter eller vet hur hon ska använda. Men visst skapar de magi i tillvaron!

PS. Medan jag skriver det här dyker det upp igen, det där temat, där man minst kunde vänta sig det - Marie Richardsson på Idrottsgalan: "Idrott är magiskt!"

Tänk om det jag hittar är det jag söker

Jag hittar små skatter dessa dagar. Inga Stora Svar utan små fragment som jag vet har eller kommer att få betydelse, även om jag inte än vet hur. Häromdagen tänkte mitt huvud: ”Det viktiga är inte vad jag jobbar med utan vem jag är.” Det är ju bra nära en självklarhet, men jag ser det mer som ett budskap om vilket fokus jag ska ha den kommande tiden, efter att ha rotat runt rätt grundligt i mina yrkesmöjligheter. Men hur, på vilket sätt, med vilket mål jag ska lära mig mer om vem jag är, det vet jag inte alls.

Inspiration kommer från många håll: I filmreklamen på hyr-DVD:n talar Nelson Mandela direkt till mig: ”I am the master of my soul.” De orden får åka ner i min lilla skattlåda som jag har gjort i slöjden. Nelsons uppdykande – tillsammans med en hel del ur boken Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander – vill kanske uppmana mig att hia mig lite, inte ha så bråttom, inte hasta vidare så, inte bli rastlös intill ilskans gräns. Tänk då och då på Nelson Mandela, Sara.

Och så kommer Bang, journalisten och krigskorren Barbro Alving. Hon stegar resolut ut ur boksidorna i Beata Arnborgs biografi Krig, kvinnor och gud. ”Det har starkare än någonsin gått upp för mig att det inte räcker att ha fått en hjärna och ett hjärta, det vill till att göra någonting snyggt av och med dem.” Barbro är ung och söker enligt Beata Arnborg svar på Vilhelm Ekelunds förpliktigande ”Det är din dag du sätter in i tiden, märket av din dag.” Något viktigt finns det där.

Det gör det också i Charlotte Rudenstams på alla sätt generösa julkalender Vägen till ja från hennes blogg Ingen skam i kroppen (första avsnittet finns här). Som ett korrespondensuppdrag i den egna själen med omgivningar. Spännande, berörande och mycket modigt.

Hääärligt väääder!

Så spännande det är när man upptäcker att man har förändrats - utan att riktigt ha lagt märke till resan dit. Jag läser med förundran mängden statusrader på Facebook som den senaste tiden kommenterat - framförallt det dåliga - vädret. Att döma av dessa noteringar verkar många vänners och bekantas väl och ve vara relativt avhängigt av om solen skiner eller om regnet piskar mot kinden under cykelturen till jobbet. Det suckas och stönas över regn, grådask, blåst, snöbrist eller dess motsats. Och jag känner så väl igen mig - såhär har jag också känt. En solig dag var en bra dag. En regnruskig dag var en dålig dag. Oktober till april var en enda lång väntan på att ljuset och värmen skulle återvända. Enkel matematik.

Men något har hänt. Med växande ålder har vädret fått allt mindre makt över mitt välbefinnande. Jag njuter fortfarande enormt av solsken över böljande gröna - eller snötyngda - åkrar hemma i byn, men idag avgörs mitt mående så mycket mer av vad jag gör och vad jag tänker. En riktigt ruggig hösteftermidddag kan jag vara minst lika jublande och förundrad över det sköna i tillvaron - stort eller smått - som en krispig försommarmorgon. Precis som en solig dag kan ha en kvarnsten runt halsen om något redan känns tungt inuti.

Årsringar och ryska dockor

Jag förundras ibland över hur jag stöter på samma tema på flera helt skilda ställen med kort mellanrum. Först lyssnar jag på ett arkiverat Vinter i P1 med en annan tidsintresserad figur, Bodil Jönsson. Hon reflekterar över sin upplevelse av hur åren går och hon fortfarande ibland känner sig som den där lilla flickan hon en gång var. Fenomenet med att alla våra åldrar finns kvar inom oss beskriver hon som människans årsringar. Och så, bara en kort tid senare, beskriver Margareta Strömstedt precis samma fenomen i Sommarpratarna på SvT, men nu med begreppet ryska dockor.

Fina liknelser båda två, tycker jag, och känner förstås igen mig. Allt finns ju kvar där inuti, trots att jag ibland får för mig att jag är en helt annan person idag jämfört med tidigare. Där finns den lillgamla åttaåringen som blir lycklig av att läsa och ännu lyckligare av att skriva själv. Den utfrysta fjortonåringen som bara vill försvinna från jordens yta (så känns det fortfarande ibland i sammanhang där jag inte passar in). Den äventyrslystna tjugoettåringen som struntar i omgivningens oro och drar iväg med man och femmånadersbaby till Thailand mitt i högskolestudierna för att plugga Jane Austen i Raleigh Beach. Arbetsnarkomanen till trettioettåringen som vill så mycket - prestera, prestera och få bekräftelse. Och så fyrtioåringen med sin mitt-i-livet-kris och sina ständiga funderingar på vad hon vill bli när hon blir stor och hur hon ska få ut mesta möjliga av livstiden här på jorden.

Alla jagen finns där och bidrar till min individuella mångfald.

Livstid - mitt eget Happiness Project

Det handlar om lycka. Inte igen, tänker väl du som har hängt här ett tag... Tröttnar hon aldrig? Nähä, jag gör inte det, för är det något jag fortsätter sträva efter här i livet så är det att må så gott och vara så lycklig som möjligt. Och uppenbarligen är jag inte ensam, eftersom en av mina favorittidningar, Leva PS!, fortsätter leverera nya forskningsrön och tankar på detta tema i så gott som varje nummer.

Jag har läst om hur den positiva psykologin har definierat om lyckobegreppet, så att man nu ofta talar om välmående i stället för lycka (ett mer hållbart begrepp i vardagen). Man pratar också om att det inte finns en universal lyckoformel, utan att olika människor blir lyckliga av olika saker, även om det finns vissa grundläggande komponenter som de flesta mår bra av - exempelvis goda relationer och en känsla av meningsfullhet i tillvaron.

Men just detta med olika individers idéer om vad som gör dem lyckliga - eller välmående - fångar mitt intresse, och passar bra in med den bok jag just läser: Gretchen Rubins The Happiness Project. Det som tilltalar mig är att Rubin beskriver just sitt lyckoprojekt, det hon har tagit till sig utifrån mängder av läst litteratur. I stället för att säga "Gör så här så blir du lycklig!", berättar hon insiktsfullt och med en god portion humor och självdistans om hur hon under ett år utforskar ett område per månad med syftet att bli lite lyckligare. Viktigt i sammanhanget: det handlar inte om att bli lycklig utan om att hon faktiskt redan är ganska lycklig och vill utforska och utöka känslan ytterligare. Och jag kan själv välja vad jag vill ta till mig av och kanske pröva för egen del om jag inte redan gjort det.

Rubin utforskar bland annat hur hon kan rensa i röran (som både jag för längesen och Sara nu häromdan bloggat om förut), ge mer kärlek i sin relation, satsa mer på nya och gamla vänner och prova nya aktiviteter. När hon emellanåt utvärderar hur det går (jag har inte läst klart än och därmed inte sett någon slutsummering), konstaterar hon att hon faktiskt märker positiva förändringar i sitt välbefinnande. Om du är nyfiken på Rubins projekt, kika in på hennes blogg.

När jag läser inser jag att jag också har ett eget pågående lyckoprojekt, där jag under flera års tid jobbat aktivt (om än långt ifrån så strukturerat som Rubin) med att öka mitt välmående - och det stavas LIVSTID. Här är några viktiga ingredienser i just min lyckoformel och ni som läser bloggen känner förstås igen er:

* Jag försöker uppmärksamma och njuta intensivt av alla små märkvärdiga och omärkvärdiga ögonblick som jag tidigare mycket oftare lät passera, och jag tar ut mer glädje inför särskilt trevliga händelser i förskott.

* Jag njuter också i efterhand genom att hylla ögonblicken på Facebook, med ett inlägg i bloggen eller en rad i min kvällsbok. Jag pratar med barnen om sådant vi gjort och vi sätter oss ibland med våra album för att minnas det som förevigats (ja, jag är en sån där dinosaurie som fortfarande beställer kort och sätter in dem - klokt, sa en proffsfotograf jag mötte häromsistens, om ett antal år kommer inga digitala bilder att vara tillgängliga längre när filformaten förändras...).

* Jag försöker ibland omdefiniera mina tankar i en mer positiv riktning, exempelvis när jag bygger om gräsklippningen till ett gympass eller när jag bestämmer mig för att i stället för att stressas över allt jag inte hunnit läsa och lyssna på, se det som en skattkista jag har kvar att ta del av. Yummie!

* Jag satsar aktivt på att lära känna nya människor eller tittar ibland bara för en kort stund in i tittskåpet hos någon jag inte visste mycket om (i ett IRL-möte eller via radio och TV). På det viset lär jag mig också mer om mig själv.

* Jag försöker ägna mycket tid åt det goda samtalet, med familj, gamla vänner och nya. Att så ofta som möjligt gå lite mer på djupet och inte fastna så mycket i det ytliga och det som kretsar kring det materiella, utan mer om tankar, känslor, drömmar och visioner.

* Jag gör så mycket jag kan för att få utlopp för min kreativitet - framförallt genom mitt skrivande, men också exempelvis tillsammans med barnen.

* Jag försöker läsa så mycket jag bara hinner (romaner och intressanta artiklar) och lyssna på bra radio (Sommar, Vinter och Tankar för dagen ligger i topp) när jag kör bil eller som ackompanjemang till vardagssysslorna.

* Jag strävar efter att våga visa mig som den jag är (hela varvet runt, de 360 graderna) - på jobbet, på Facebook, med vännerna. Det har tagit mig lång tid att känna den tryggheten, men nu tycker jag att jag har kommit långt. Jag ägnar så oändligt mycket mindre tid än förut åt att försöka passa in och vara så som jag tror att andra vill att jag ska vara.

* Jag stillar då och då mitt konstanta tankebrus genom en stunds avslappning eller meditation.

* Jag försöker så mycket jag kan att röra på mig och få frisk luft. Just den punkten har det varit lite dåligt med i höst, efter ett underbart utomhusår som föräldraledig 2010, men jag skriver det på min önskelista för det kommande året - den som jag för flera år sen bytte ut mina nyårslöften mot.

(Hoppsan, hm, nu blev det visst en lista igen...). Och ja, jag är lycklig, just här och nu. Inte alltid jublande glad (men oftare och mer intensivt än någonsin tidigare), ibland riktigt låg (men mer sällan och under kortare perioder). Framförallt mycket oftare allmänt nöjd och tillfreds, och med mer ork och energi i vardagen. Märkvärdigare än så behöver det inte vara. Vad gör just dig lycklig?

Jesper Juul tycker till

Familjeterapeuten Jesper Juul sätter ord på en del av det jag tänker och fyller på med nytt att fundera på. P1:s Kropp & Själ passar på att sätta en provocerande rubrik på programmet: Sluta ge barnen beröm! Men det ligger faktiskt något i det. I hans resonemang fiskar jag upp bland annat:

- Vill du ge ditt barn självkänsla: bry dig mer om vem hon är idag än om vad hon bör vara imorgon; vad längtar hon efter och blir lycklig av, vad oroar hon sig för och tänker på?

- Barn behöver föräldrar som tror på vad de gör. Lätt att säga, men jag tror på riktningen i det: inåt. Vi behöver finna våra egna gränser. Om man inte vet hur man ska agera i ett visst ögonblick så kan man säga just det! ”Jag behöver fundera på om jag tycker det här är okej eller inte.” ”Jag vet inte hur jag ska göra här för att känna mig som en bra förälder, jag återkommer.” Eller fråga barnet: ”Hur ska jag göra för att du ska göra dina läxor?”

- En utifrån hämtad Metod för uppfostran kan bli ett avstånd mellan förälder och barn. Tänk om du gjorde så i dina kärleks- eller vänskapsrelationer; ju mer pedagogisk och konsekvent du blev, desto mer distanserad och opersonlig skulle du upplevas av din partner och dina vänner.

- Att luta sig mot Metoden kan också signalera misstro mot barnets förmågor och personlighet: ”Om vi inte tillämpar en avancerad uppfostringsteori på dig kommer det att gå illa. För varken du eller vi har förmågan att ro detta i land med hjälp av våra egna omdömen.”

- Det där med berömmet då? Jo, beröm gärna det som faktiskt är bra – man kan behöva hjälp med att få syn på sina goda prestationer. Men slentrianmässigt beröm hjälper oss inte i sökandet efter våra egna styrkor, utan riskerar att skapa ett beroende av bekräftelse utifrån och tvivel på att berömmet är äkta när det väl kommer. Det där känner jag igen mig – eller oss – i. Som att allt ska ”betalas” med beröm, som att inget räknas om det inte har blivit vederbörligen berömt. Det blir väl knappast någon lyckligare av.

Jesper Juuls tankar kuggar i mina egna om vad det är att vara genuin och äkta, som förälder, eller ur en massa andra vinklingar, som jag skrev om i den lilla serien Äkta vara (börjar här). Detta blir man nog inte färdig med i brådrasket.

Feng shui på visit

Plötsligt händer det: Hyllorna i lekhörnan som jag har slängt surmulna blickar på i flera år blir det jag allra helst vill ta itu med – och jag gör det! Sorterar, dammar, rensar och slänger. Leksakerna är så utdaterade att de inte ens blir magiska när barnen ser att de är på väg ur huset. Det är befriande, det ger mig lättare andetag och en känsla av att vara kapabel. Att det dessutom ger fem tomma hyllplan för värdefull vardagsförvaring – det blir en mindre bieffekt jämfört med min känsla av tillfredsställelse.

Det är inte ovanligt att jag får ett litet feng shui-ryck såhär under en ledighet, när tiden är mindre uppstyckad än annars. Ibland, eller nästan varje gång, tror jag att det är början på ett nytt liv, där jag tar ledningen i kampen mot tingen, rensar och upplever den själsliga tillfredsställelsen av det. Tänk så praktiskt – att få sin själ renad av att göra sånt som kan klassas som nyttigt, istället för att sitta i röran och knappra på en dator. Sån ska jag bli!

Så tror jag inte den här gången. Visst ger det frid i själen att rensa bland tingen. Men det tycks som att min själ får ut ännu mer av andra saker: att prata med familj och vänner, blogga, läsa, Livstida med Maria. Att jag har ett rikt inre liv som jag delar med andra hellre än jag packar skänkeskartonger, det kan väl ändå inte vara något att sätta på bekymmersidan i ekvationen över livet? Om jag väntar tillräckligt länge kommer den ju, lusten att rensa. Eller om jag av någon anledning får anledning att sätta igång. Gläds nu åt det som blev gjort, gör inga stora planer att besvikas över och invänta med tillförsikt nästa rensarryck.