Varumärke i 360 grader

Hur står det till med varumärket idag? Det personliga menar jag. För ett sånt har du väl? Jo, förmodligen, vare sig du vill eller inte. Men varifrån kommer det?

Jag har nyss haft extra anledning att tänka över hur mitt varumärke ser ut och hur jag vill presentera det. Som nybliven medlem i ett professionellt nätverk var det dags för det obligatoriska presentationsföredraget. Inför mina ännu knappt vunna vänner berättade jag om mig själv – om mitt stora intresse för livstiden och vad vi gör med den, om min mamma som visste att livet var dagarna som kom och gick, men som inte hann fylla 45 innan hennes pott var slut. Om barnen och min bottenlösa tacksamhet för dem och för Mannen vid min sida. Om vad jag just nu tänker att jag ska bli när jag blir stor, och om att vad det än blir så bjuder jag på 100 procent av mitt engagemang och min kompetens, men inte 100 procent av min tid.

Det var härligt att få gott gensvar på en öppen och personlig beskrivning av mig själv. Men det starkaste i upplevelsen var känslan av att mitt personliga varumärke inte är klistrat på utsidan utan rotat i maggropen. När jag yogar och vi står där med fötterna höftbrett isär, knäna lätt böjda, ögonen slutna och gungar lätt för att hitta tyngdpunkten; då känner jag exakt var mitt varumärke är rotat: strax nedanför och bakom naveln. Känns det bra där så är jag hemma.

Det gör mig också så tacksam, att jag får vara allt det där: bloggande statstjänsteman, yogande rotarian, fåfäng miljömupp, högengagerad deltidare. Vårt vackra hus samsas på tomten med ett fallfärdigt presenningskrälle till uthus. Och vissa av mina mest effektiva arbetsdagar börjar med en tung magklump av diffus otillräcklighet. Till och med det är okej.

Årsringar och ryska dockor

Jag förundras ibland över hur jag stöter på samma tema på flera helt skilda ställen med kort mellanrum. Först lyssnar jag på ett arkiverat Vinter i P1 med en annan tidsintresserad figur, Bodil Jönsson. Hon reflekterar över sin upplevelse av hur åren går och hon fortfarande ibland känner sig som den där lilla flickan hon en gång var. Fenomenet med att alla våra åldrar finns kvar inom oss beskriver hon som människans årsringar. Och så, bara en kort tid senare, beskriver Margareta Strömstedt precis samma fenomen i Sommarpratarna på SvT, men nu med begreppet ryska dockor.

Fina liknelser båda två, tycker jag, och känner förstås igen mig. Allt finns ju kvar där inuti, trots att jag ibland får för mig att jag är en helt annan person idag jämfört med tidigare. Där finns den lillgamla åttaåringen som blir lycklig av att läsa och ännu lyckligare av att skriva själv. Den utfrysta fjortonåringen som bara vill försvinna från jordens yta (så känns det fortfarande ibland i sammanhang där jag inte passar in). Den äventyrslystna tjugoettåringen som struntar i omgivningens oro och drar iväg med man och femmånadersbaby till Thailand mitt i högskolestudierna för att plugga Jane Austen i Raleigh Beach. Arbetsnarkomanen till trettioettåringen som vill så mycket - prestera, prestera och få bekräftelse. Och så fyrtioåringen med sin mitt-i-livet-kris och sina ständiga funderingar på vad hon vill bli när hon blir stor och hur hon ska få ut mesta möjliga av livstiden här på jorden.

Alla jagen finns där och bidrar till min individuella mångfald.

Livstids julkalender: Dagens många ansikten

En av de första frostmornarna cyklar jag tidigt in till stan. Det är mörkt, reflexväst på, och lite kallt i början. Lagom till en av de sista kurvorna, 90-gradaren i nerförsbacke med full rulle, har jag glömt vilket underlag jag cyklar på – och så cyklar jag plötsligt inte längre. Handväskan far som ett välsopat curlingklot ut ur cykelkorgen över vägbanan. Jag faller som någon annan slags sten, rakt ner i asfalten med högra höften först. Inga bilar, ingen fara, bara hårt och kallt och jäkligt ont.

En kvart senare sitter jag bland särdeles varma människor och levande ljus. Det var hit jag skyndade och jag lyckas förvånansvärt bra med att vara här och nu. Långsamma solhälsningar, Yoga-Magnus i högform, kryptiska mantran, moder jord och fader sol.

När solen har gått upp linkar jag omkring på min offentliga förvaltning, men i huvudet är det raska steg. Det räcker långt eftersom det mesta kan göras sittande vid datorn. Planera, samordna, kontakta. Allt inom struktur och regelverk, men lite påhittig måste man ändå vara.

Till lunch åker Rotaryknappen på. Handhälsningar till höger och vänster, ögonkontakt och nickar, en och annan kram. Idag får jag lära mig om riktigt ekologiska viner av min bordsgranne, och så ett föredrag där en ny medlem presenterar sig. Nästan inget om jobb och karriär, mer om de stora upplevelserna som vinklat livsbanan och de mindre som guldkantar den.

Eftermiddagen på biblioteket med Livstids-Maria. Fritt flygande tankar och idéer som realiseras utan liggetid. Tangentborden går varma, mejl skickas och får svar, göra- och idélistorna fylls på och hinner aldrig sorteras. Skaparanden vinner över strukturmuppen också denna gång.

Vid fyratiden cyklar jag hem, med järnkoll på underlaget och en grimas då och då. Rotary, yoga, statstjänsteman och påhittare, och så en duns i backen som en påminnelse om det flyktiga och stenhårda i livet. Mångfaldskvoten får anses vara fylld. För idag.

Rikt land som vi bor i

Mitt förra inlägg förde mig in på en tes som jag har samlat spaningar för rätt länge nu: Jag lever i ett rikt land, rikt på riktigt. Det var inte smultronrubinerna vid vägkanten som väckte tanken även om de gott kan få vara med i indiciesamlingen. Nej, jag associerade vidare från barnet med Downs syndrom till det faktum att allt fler svenska familjer adopterar barn med funktionsnedsättningar. Möjligheterna är ingalunda lika för alla, fördomar krymper men finns ändå kvar, så Sverige bjuder inte på något idealläge för funktionshindrade. Ändå finns det allt fler föräldrar som har kraft och vilja att ta sig an ett föräldraskap som är särskilt krävande, som inte följer mallarna och som på nära håll, i tid och rum, har beskrivits som något ingen frivilligt kan vilja vara del av. Det tycker jag är strongt.

Allt fler familjer önskar sig också ett tredje barn, och får det. I en tid då vi alla sägs vara egocentrerade materialister. Hur hänger det ihop? Och säga vad man vill om folkhemmets nedmontering, men föräldraförsäkringen står starkare än någonsin och är så närande som något kan vara.

En annan lite mer materiell aspekt på rikedom fick jag syn på när jag flanerade in i Domkyrkan häromdagen. Tänk att det finns fantastiska, stora byggnader med vackra konstverk i alla hörn, byggnader som står öppna hela dagarna för att ge mig och andra en stilla tankestund. Och – tänker jag när vi kör hem efter midsommarfirandet – bara det att vi har en radiokanal som kan få för sig att sända ”ett kontemplativt program i förundran över fåglar”. Ett sådant land kan inte vara fattigt, varken i anden eller någon annanstans. Den som vill kan lyssna på söndag kl. 11.03.