Livstids julkalender: Pudel med integritet

I det Livstidska metaforriket är ju Sara drottning, men nu har jag hittat en också. Efter 45 års trampande på den här jorden tycker jag fortfarande att det är oerhört obehagligt när människor utanför min familj blir arga, irriterade eller besvikna på mig. Eftersom min default-utgångspunkt är att göra gott blir det ändå svårare när något jag gör (eller inte gör) inte är till belåtenhet, kanske till och med gör någon riktigt upprörd.

Jag undrar om jag någonsin kommer till en punkt där jag, trängd på det här viset, inte upplever hugget i magen, suset i huvudet och de självdömande tankarna som skjuts som pilar fram och tillbaka inne i mitt huvud. Varför är jag så usel? Vad kunde jag ha gjort annorlunda?

Men att döma mig själv är inte ett förhållningssätt som gör någotsomhelst vettigt för att lösa konflikten. Det gör däremot en annan strategi jag har börjat testa, hittills med ganska god framgång. Med detta menar jag att jag - i stället för att konfrontera aggressivt (hur rätt jag än tycker att jag har, utifrån mitt perspektiv) - intar en genuint ödmjuk attityd gentemot den eller de person(er) som är missnöjd(a) med mig. Ber om ursäkt för de känslor eller tankar som mitt handlande har åsamkat hos motparten. Och samtidigt - eftersom jag vet med mig att jag inte har gjort något utifrån onda avsikter - förklarar min syn på saken.Vänlig men bestämd. Pudel med integritet. Behöver träna på att använda den på hemmaplan också...

I kön på macken

Killen framför mig i kassakön på OKQ8 köper två sexpack läsk, en limpa Commerce och en biltvättkupong. Jag har grannskapets sunkigaste bil, men en smidig kajak på biltaket som jag lätt ryms i.
Det gör inte han, och det skulle förmodligen inte jag heller göra efter ett halvår med hans livsstil. Tänk om vi hade vuxit upp i varandras familjer, den här grabben och jag. Då hade kanske jag stått före honom och köpt läsk och cigg, han efter mig, solbränd och vältränad, och tänkt vad jag tänker nu; att det där hade kunnat vara jag.

Mina tankar vindlar vidare: Solbrännan och vikten är ju bara yttre attribut, helt oväsentliga i sig själva. Men de tillsammans med livsstilen betyder ändå något. Att vara den som gör och är "rätt" i samhällsnormens ögon ger mig bonuspoäng, gör det så mycket lättare för mig att tycka om mig själv. Jag tror jag håller med dem som inte vill dra en tydlig gräns mellan självförtroende och självkänsla. Att bygga självkänsla är så mycket lättare med bekräftelse från andra, både på vad man gör och vem man är.

Det finns ett orsakssamband åt andra hållet också: genom att ta hand om mig - dessutom på ett sätt som vinner uppskattning från omgivningen - visar jag kärlek till mig själv, ordnar det för mig, manifesterar att jag är värd att ta hand om. Och när man har lärt sig spelreglerna, sina egna och världens, det är då man kan bryta mot dem. Det är djupt orättvist, men också något av det allra bästa med att hitta sin inre trygghet och bli äldre. Nu kan jag stå här, osminkad, med uppenbar skäggstubb på benen och urskitig bil, och känna mig helt okej - för så lyder mina spelregler.

Skulle jag ha styrkan att känna mig lika okej om jag vägde det dubbla och rökte limpvis med Commerce? Å andra sidan, om jag kände mig helt okej, skulle jag verkligen vara beredd att dra i mig alla de där ciggen? Hoppsan, nu är det visst min tur. Lika bra det, det börjar snurra ihop sig alldeles i skallen...

Att gå runt sjön

… vet varje växjöbo vad det betyder; den drygt fyra kilometer långa promenaden runt Växjösjön, som börjar bara ett stenkast från stadens centrum. Där gås det, cyklas, joggas, raglas, rullas barnvagn ut mot stadsdelen Teleborg, som rymmer ett femsiffrigt antal ”vanliga” växjöbor plus hela universitetscampus med tillhörande studentkoloni.

Igår fick jag veta att det finns människor som undviker att gå runt sjön på söndagförmiddagarna, även om de egentligen skulle vilja. De upplever promenadstråket som en catwalk för de lyckade, och de räknar inte sig själva dit. Eller är det att de utgår från att andra inte gör det? Den nyseparerade kvinnan vill inte gå där ensam och möta kollegan med make och efter dem grannparet, vänligt hälsande men ändå så oåtkomliga i sin tvåsamhet. Den med dåliga tänder och slitna skor vill inte bli mätt mot andras Canada Goose-jackor och bländvita leenden.

Vad jag inte heller visste var att en promenad runt Växjösjön kan vara det avgörande tecknet på att en ny relation faktiskt är något att räkna med. En ny aspekt på Livstidsbegreppet 360-gradersmänniska: Är du beredd att gå alla de 360 graderna runt Växjösjön med mig, oavsett vem vi möter?
Sist men inte minst fick jag ett tips för promenader runt Växjösjön – eller på helt andra ställen: En vän berättar att han och hans fru går rundan runt sjön var och varannan helg. De pratar om allt möjligt utom om två saker: jobb och konsumtion. Det vill jag pröva, med ett tabuområde till: praktiska aspekter av familjelivet. Fixar man det i fyra kilometer - ja, då har man garanterat tänkt ett par nya tankar.

Veckans hemläxa: Att inte vara till lags!

Genom livet har jag alltför ofta ansträngt mig för att vara till lags, passa in, vara vän med, inte göra mig obekväm med människor i min omgivning. Alldeles för rädd för att inte vara omtyckt. Av någon anledning har jag haft mycket lättare att sätta ner foten i sammanhang med vilt främmande människor. Tänk taxichaufförer som försöker blåsa mig på alldeles för många pengar. Då jädrar är madam inte nådig - och oftast får hon som hon vill. Likadant med mannen och barnen, på dem ryts det också från tårna med ojämna mellanrum. Varför är det då så svårt att säga ifrån, säga nej i andra sammanhang, till de där mittemellanpersonerna (som jag känner, men som inte är allra närmast mitt hjärta)? Var kommer denna konflikträdsla ifrån?

Trots ett år i psykoterapi har jag inte lyckats gräva fram något i min barndom som riktigt motiverar mitt beteendemönster. Jag hade en syster att tjafsa med och föräldrar som satte gränser och inte tassade på tå för mig. Möjligen ligger det där mobbingåret på högstadiet och spökar, men annars, nada. Men visst kan man ge sig själv hemläxor även om man fyllt 42?! Stärkt av framgången då jag vid två tillfällen i helt olika sammanhang den senaste tiden har satt ner foten - och sett att det gett resultat - bestämmer jag mig för att försöka vara lite mindre Mesiga Mia och lite mer Kajsa Kavat.

Jag plussar på ännu mer på min gå-min-egen-väg-och-inte-vara-till-lags-känsla med en intervju med vackra och kloka existentiella-frågor-programledaren Anna Lindman Barsk i senaste numret av PS!Leva (06, 20011) som känner sig lite sådär som jag, men jobbar på det och bl.a. inspireras av bådas vår favvovärmländska: "Det är så skönt att Hanna Hellqvist har börjat på tv. Hon är som hon är, tar för sig och förställer sig inte. Hon försöker inte leva upp till någon speciell roll". Yes, Hanna, you will be my role model! Och nu läxar jag vidare: våga vara just precis jag, våga vägra!

Tro om gott - är det det som fattas mig?

I Livstids barndom presenterade Sara en liten fin serie på temat "Tro om gott" med start här. Kloka tankar om att - utan att för den skull vara alltför godtrogen - utgå från att människorna vi möter för det allra mesta faktiskt är positivt inställda till oss och vill väl. Kanske är det till den tanken jag behöver återvända i jakten på den där självkänslan som fladdrar ifrån mig med jämna mellanrum som citronfjärilen på ängen? Att mindre ofta utgå från att någon i min omgivning tycker att jag inte är good enough.

Sara tittar ut - och in

Jag kliver in i den glest besatta restaurangen vid halvnio-tiden och väljer ett bord uppe på avsatsen, så jag kan sitta och titta ut över den stora långsmala salen, se alla som kommer och går och fabulera om dem och deras inbördes relationer medan jag äter. Efter en stund kommer jag på att det innebär att alla i restaurangen minst lika lätt kan studera mig. Jag sitter ju nästan som på en scen.

Föreställningen om Sara på scen är inget att höja på ögonbrynen över. Det som förvånar är när jag missar att jag klivit på. Att situationen inte får mig att börja "bete mig" är fantastiskt skönt! Jag blir inte självmedveten och funderar på var jag ska göra av händerna. Jag försöker inte spela någon roll. Ingen behöver tycka att jag är snygg eller intressant eller mystisk eller nåt annat heller. Jag bara sitter här och är mig själv och äter min goda kvalitetshamburgare till den välmatchande ölen. Jag blir både ledsen och glad: Tacksam för sinnesron jag får uppleva, kan det vara... självkänsla? Och sorgsen över den rädda lilla Saran, som har gömt sig inuti den stora. Hon som desperat har sökt fånga och returnera alla signaler utifrån, istället för att se och stärka sina egna, inifrån kommande meddelanden.

Tidigare idag pratade jag yrkesframtid med en klok, livserfaren människa. Hon såg på mig och sa: "Vad skönt att du vet precis vad du vill och inte vill." Och det stämmer ju. Både att det är skönt och att jag vet. Jag vet! Min slutsats är: Alla velpellar och överkänselspröton - det finns hopp! Det kan ta 42 år eller så, men en vacker dag inser du kanske att du vet väldigt väl var du har dig, och att inget är viktigare än att du har dig. Men inget kommer gratis. Att mejsla fram den där inre kompassen är ett hästjobb, och färdig blir du aldrig. Men tänk att få må så bra så stor del av tiden - och bara vara en bit på väg. Det får allt bli en liten munkbugning på det: Namaste!

Livstids julkalender: Med rätt att vara barnslig

God självkänsla = att inte bry sig om vad andra tycker om mig utan duga precis som jag är. Det är lätt att förledas att tro att självkänsla flyttar in i medvetandet för att stanna där för gott, men som någon kloking anmärkte på Facebook häromsistens: självkänsla är färskvara. Alltså något att sträva mot livet igenom.

Min egen är ofta sämre än vad man skulle kunna förvänta sig av en fyrtiotvåårig fyrbarnsmor med doktorsexamen, just för att det handlar om att acceptera sig själv för sitt varande, oavsett hur bra man är på görande. Ändå finns det områden där jag har slutat bry mig om vad andra tycker.

Ett sådant litet inpinkat revir i min värld är rätten jag tar mig att, trots skrämmande höga vuxenpoäng på många arenor, fortfarande vara barnslig - och våga stå för det. Jag dricker inte kaffe, jag dricker hellre läsk än vin på fredagskvällen, och jag äter hellre mjölkchoklad än mörk dito till läsken (fast alla "vuxna" säger att den mörka är sååå mycket godare). Jag blir fortfarande galet lycklig av julen, allt adventstidspyssel och alla smöriga julskivor, trots att man som "vuxen" helst ska sucka över stress, husmorskrav och konsumtionshets. Och så är det ju det där med att jag fortfarande går och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor...

Det går upp ett adventsljus

Utsövd, ny-yogad och med ett hus där det inte längre krasar under fötterna när man går är jag redo att ta rygg på tillvaron igen. I takt med att andningen blir lugnare och når nedanför revbenen börjar också hjärnan fungera. Den kommer på idén att jämföra min självbild på jobbfronten den senaste tiden med ett antal färska vittnesmål utifrån. Hjärnan upptäcker en diskrepans (som betyder skillnad; nån enda människa utanför akademin måste ju förbarma sig över de där hopplösa och oälskade orden ibland). Varför tror jag inte på mig själv? Och varför tror jag inte på andra när de säger att de tror på mig?

Jo, för att jag den senaste tiden inte har gett 100 och lite till procent av mitt engagemang på de 75 procent jag arbetar. Kanske bara 95, eller till och med 90. Och då kan man väl inte vara okej, eller? Då kan man väl inte få gå omkring ostraffat och känna sig hyfsat nöjd ändå, bara lite mindre nöjd än annars? Jag går sällan för annat än full engagemangsmaskin. Det gäller inte bara på jobbet. Mannen säger: Det är bara när du är såhär trött som du inte är expansiv, vill mera än det som är.

Det kanske är dags att ta nästa delkurs i good enough-skolan: GE på jobbet del 2. Grundkursen har jag redan: Jag kan välja bort att göra vissa arbetsuppgifter onödigt bra, en del kanske till och med hafsa över. Det var längesen jag insåg att jag inte kan göra som alla andra vill, särskilt inte samtidigt. Ibland gör jag bara som jag vill för att jag tror att det blir bäst så. Men delkurs två får handla om engagemanget. Det är en av mina främsta naturtillgångar – jag skulle aldrig vara mig själv utan det – så bort ska det inte. Men som alla naturtillgångar ska engagemanget brukas med förstånd, så återväxten hinner med. Alltså är det jag genomgår nu inte en seg novembersvacka utan en… verksamhetsförlagd del av min utbildning till en hållbarare människa. Jo, så måste det vara.

Me, myself and I

Äntligen - efter mer än fyra decennier - tror jag att jag har lärt känna mig själv lite grann, till kropp och själ. Att det skulle ta sån tid. Men jag tänker att det nog underlättar min vardag och befriar mig från en och annan onödigt negativ tanke, även om självkänslan fortfarande är kass emellanåt.

Jag har exempelvis lärt mig att när jag blir gnällskällig mot barnen beror det nästan alltid på trötthet och/eller stress. I stället för att få dåligt föräldrasamvete kan jag nu tänka: "Dags för timeout - sova en stund med lillebror, gå i ide och läsa, tänka eller sitta vid datorn en stund, alldeles för mig själv" eller "Dags att se över rutinerna och försöka undvika sådana här situationer". Det funkar ofta.

Jag har också lärt mig att jag lätt intar försvarsposition och kommer med motanklagelser när min man uttrycker missnöje över något, oftast att jag är så slarvig. Nu börjar jag så smått att kunna känna dumtankarna komma, och i stället ta in vad han säger och lova att försöka bättra mig när det faktiskt finns anledning till det, och det gör det oftast (med det inte sagt att jag alltid lyckas med själva bättringen...).

Och så har jag lärt mig att jag behöver massor av inre motivation för att komma igång med en livstilsförändring. Har jag den blir jag envis som synden och lyckas oftast; annars är det ingen idé att låtsas och försöka - det går garanterat åt pipsvängen. I avsaknad av tillräcklig motivation har jag exempelvis tagit det med ro att jag inte lyckats bli av med extrakilona jag lade på mig under min senaste graviditet - en dag är jag plötsligt redo, och i söndags kom den dagen (tror jag). Återstår att se om jag lyckas ännu en gång.

I och med att jag vet mer om vem jag är och hur jag fungerar blir det kanske också lite lättare att förlåta mig själv för mina tillkortakommanden. Linda Olsson skriver i Sonat för Miriam: "Till skillnad från film ger levande livet mycket sällan tillfälle till omtagningar [...] Men jag tror absolut att vi måste ge oss själva samma andrum som vi ger andra. Förlåta oss själva. Hysa medkänsla med oss själva. Och kanske också älska oss själva litegrann". En av mina återkommande affirmationer lyder: "Jag duger - precis som jag är".

Fram för det fantastiska!

Såhär fantastisk är jag
Jag vill sitta i ditt knä

Såhär fantastisk är jag
Vad du skulle sakna mig
om du försvann

Den här dikten, eller de här raderna, skrev jag i någon av vågorna av sorg och bearbetning efter min mammas död. Ganska långt efter min mammas död, för först då var jag redo, eller snarare då och då var jag redo för lite i taget.

Jag kommer att tänka på det jag skrivit när jag läser Kay Pollaks bok Att välja Glädje. Emellanåt finner jag mig tillrätta med sättet som boken är skriven på, lite fragmentariskt, med gott om halvhalter. Han inleder bok 3 såhär:

Vi är alla födda fullständigt gudomliga.
Någonstans på vägen har en del av oss förlorat vår tro på det.

Han berättar om hur förbundskapten inför det bejublade VM -94 klippte ihop och visade en film där varje spelare fanns med i några av sina riktigt stora ögonblick på fotbollsplanen. Och vi vet ju hur det gick (för unga eller extremt sportfrånvända: det gick fantastiskt bra, brons till lilla Sverige). Kay fortsätter:

Det är bra för självförtroendet att se sig själv i en vacker och fantastisk version. De flesta av oss har inte en coach som så välvilligt samlar in all vår storhet och låter oss med jämna mellanrum se på den. Vi får hitta på andra sätt.

Inte nog med att många av oss saknar coach, det är inte ovanligt att vi istället har en sträng domare som gör lååånga filmsekvenser av alla mindre fantastiska ögonblick och prestationer vi är del av. När han är på sitt mest diaboliska humör laddar han vår inre projektor med en och samma situation, där han tycker att vi inte gjort som vi skulle, och trycker på repeatknappen så att vi verkligen ska få det upptryckt i ansiktet på oss att vi gjort FEL. Och hur mycket "bättre" blir vi av det?

Det jag ville åt i min lilla dikt var nog barnets självklara insikt om sitt eget värde, och sin roll som centrum i sitt eget universum. Utåtblickande och kontaktsökande, men med en tydlig känsla för var den egna tyngdpunkten finns.

När jag börjar kantra hittar jag ofta igen min tyngdpunkt här på Livstid, och förstås tillsammans med familj och vänner. Det hjälper mig att tänka att det faktiskt är kontraproduktivt att låta domaren behålla fjärrkontrollen, det är inte ens duktigt att plåga sig så! Det senare biter ibland till och med på den snipiga damen inom mig. Okej då, säger hon, fram med rekordrullarna så hämtar jag chipsen.

Självbildens två H:n

Självbilden är en märklig förklädnadskonstnär. Ena dagen är jag flickan som inte når ner till golvet från kontorsstolen. Världen är så stor så stor, och kraven likaså. Sen gaskar jag upp mig, får grepp om saker och plötsligt är jag on top of things. Egentligen betyder det nog att vara välinformerad – eller vad säger Dr Maria? – men jag har givit det en annan betydelse som känns så mitt i prick. För mig betyder det att ha koll och övertygelse om att det så ska förbli. On top of things – så känns det, samtidigt som uttrycket påminner mig om hur det kändes innan, när thingsen liksom var on top of mej, och jag låg underst som en sprattlande skalbagge.

Så har jag då kommit på rätt köl, men vem är jag då? Jag minns fortfarande när min sociologilärare Mats Trondman förde vidare epitetet ”just a big fucking head” som någon yttrat om en av de skäggiga profeterna inom ämnet, var det Durkheim, eller kanske Weber? Det identifierade jag som en sida av mig själv, ärvd från fädernet, troligen i flera led. Allt eftersom har ett big beating heart lyckats göra sig hört, och fått alltmer att säga till om. Ibland känner jag mig som ett slagfält för dessa två krafter. Kanske är det därför jag behöver Livstidsbloggen?

En av de sista dagarna på mitt förra jobb fick jag höra två beskrivningar av mig själv från två olika personer: ”Du har en sån stillsam auktoritet.” sa den ena. ”Du är ju väldigt spontan.” sa den andra. Förvirrande men inte så konstigt egentligen: personerna fanns på varsin sida om mitt temperament, de såg mig helt enkelt från helt olika håll.

Strax därefter bytte jag alltså jobb, från en extrem tänka-kultur till en lika extrem göra-kultur. Någon enstaka gång kan jag tänka att mina nuvarande kolleger alltid går med samma bestämda steg – ömsom hit och ömsom dit. Men oftast beundrar jag deras handlingskraft och snabba anpassning till verkligheten.

Till min big head-bild hör onekligen begreppet tänka snarare än göra. Jag gillar tänkandet i sig. Jag kan få en lika stor kick av att tänka ut en lösning som att faktiskt genomföra den. Kanske därför jag gillar sudoku (och bloggande för den delen). Något mer ointressant än ett löst sudoku får man leta efter. 81 rutor med en siffra i varje. Inget att sitta och studera i efterhand eftersom lösningsprocessen inte går att följa.

Hur hantera detta i en göra-organisation, och med ett uppdrag som kräver båda delar? Jag blir aldrig någon annan än den jag är, jag blir exempelvis aldrig en sådan som är nöjd om 1 av 10 idéer går i lås och som inte far illa av att de övriga 9 punkteras direkt av kollegerna omkring. Däremot inspireras jag väldigt av att ha sådana personer i min närhet.

Sen semestern tog slut har jag knölat en del med självbilden, affirmerat, letat bilder att lägga in i huvudet. I morse kände jag plötsligt att jag kan vara en av dem som går först, driver på, gör, drar lasset i en process vi står inför på jobbet. Det vet jag ju att jag har gjort innan. Jag vet också att få (åtminstone i tänka-organisationen) uppfattat mig som senfärdig. Men i MIN självbild är rollen som härförare något nytt. Jag brukar snarare se mig som en vallhund som försöker driva grupper och processer framför mig. Kanske en bouvier de flandre, det sägs att den hundrasen tacklar boskapen istället för att nafsa den. Verkar lite vänskapligare tycker jag. Men som sagt, ibland ska jag allt gå först med herdestaven utan att vända mig om varenda steg.

9B i nöd och lust

Runt i mitt huvud tumlar tankarna om gångna helgens klassträff. Den där klassen som jag så ofta avfärdat utan att tänka närmare på saken. Jag passade aldrig in där, trivdes inte nåt vidare, i myten om mig själv börjar livet i gymnasiet.

När inbjudan kom visste jag ändå att jag skulle gå. Jag älskar ju fester, att prata med kända och nya, dansa, vara i ett nytt sammanhang. Hade inte dragit mig för en fest med fullständiga främlingar om jag bara visste att alla var i samma sits.

Jag funderade förstås en del inför festen. Hur var det egentligen då, i grundskolan? Vilken roll tycker jag själv att jag hade, och vad tänker dom andra? Jag var som sagt en sån som inte tyckte att jag passade in – men hur många tyckte att dom gjorde det? Hur många satte sig själva i ena ringhörnan och ”dom andra” i den andra – i ett eller flera sammanhang, hela eller delar av tiden?

Det finns en stor självupptagenhet i att känna sig utanför och osäker. ”Nu ser alla hur mina händer skakar när jag håller i mitt föredragsmanus.” Känns den igen? Jag tror till och med att jag i efterhand någon gång har beskrivit mig som mobbad, men det påståendet håller inte för någon närmare prövning. Jag tror bara att jag var en aktör bland alla andra i en skolmiljö med alla roller besatta. De flesta av oss var nog ganska osäkra på om vi själva dög. Ett sätt att skydda sig var att fästa gruppens uppmärksamhet på någon annans egenheter och påstådda brister. Och varje gång vi gjorde det skavde våra egna tillkortakommanden ännu mer. Nästa gång kunde det ju vara vår tur.

* * *

Så träffas vi nu – 25 år senare. Uppslutningen är god, tack vare några målmedvetna lobbare men framför allt, antar jag, för att många vill komma. Stämningen är från första början festlig, vänlig, intresserad och prestigelös. Så förblir det en hel lååång kväll som slutar med att en handfull av oss sävligt vallas ut ur festlokalen av ordningsvakten.

Strax innan dess hann jag få teorin om självupptagenhet bekräftad: ”Du nappade ju aldrig när vi stötte på dej” säger nån lite surmulet sent i baren. Nej, tro fasen det. Som feta skygglappar i vägen för alla såna signaler satt känslan av otillräcklighet och av att inte höra till – som jag kanske delade med många, ironiskt nog. Och på franskan sjöng vi ”Tous les garçons et les filles de mon age…”.

Nu går jag runt och är glad och mallig över oss i 9B, att vi kunde träffas utan att hamna i skrytfacket, att så många var så trygga, avspända och bara glada. Men jag blir också ack så sorgsen, eller vemodig kanske. Varför kunde vi inte, eller jag inte, uppleva det så då, för 25 år sen? Eller har det selektiva minnet slagit till nu igen? Trösten får bli att något skulle vi väl ha dom här 25 åren till – att bli en hel hoper tryggare människor, att förvanska sanningen – eller möjligen båda delar.

Med siktet inställt på att guppa som flötet

Min självkänsla har alltid varit ganska kass, trots hyfsat bra självförtroende i vissa situationer. Precis som Alexandra Pascalidou berättar om i en intervju i Amelia (7/09) handlade min barndom mycket om att få uppskattning för mina prestationer, vilket jag misstänker har bidragit till att jag fortfarande alldeles för mycket förknippar det jag är med det jag gör. Vilket i sin tur leder till att om jag (tycker att jag) misslyckas (ibland kanske ingen annan ens tycker det) så sjunker jag som en stor sten till botten. Snabbt och tungt.

Men kanske är något på väg att hända, sakta sakta. För ett tag sedan bloggade jag om att jag fick en bild under ett träningspass där jag boxade och sparkade sönder den dåliga självkänslan. Och de senaste veckorna har det hänt flera saker som fått mig att fundera på om jag är på väg i rätt riktning. Här är några exempel:

• Jag har äntligen insett att de problem jag hade med en student förra terminen låg helt hos honom, inte hos mig. Samma problem har uppstått med samtliga hans övriga lärare.
• När jag senast blev påhoppad av en kollega, som varit fientligt inställd till mig sedan jag blev hans överordnade, insåg jag också att det var likadant där. Problemet ligger inte hos mig utan i hans svårighet att hantera auktoriteter - det intygar alla kollegor som känt honom längre än jag. Jag kunde ganska snabbt skaka av mig känslan av obehag.'
• När jag häromdagen fick lite halvtaskig respons hos publiken som jag föreläste för insåg jag att det nog mer berodde på att det var fredagseftermiddag före påsklovet, att de hade lyssnat på en tretimmarsföreläsning under förmiddagen och att solen sken ute, än på mig (inte minst som jag har fått väldigt mycket uppskattning för motsvarande föreläsning på andra ställen).
• Jag tycker också att jag den senaste tiden alltmer lyckats applicera mitt "good enough"-tänk på nya situationer i tillvaron.

Igår bestämde jag mig för att skriva ner allt jag kunde komma på som stärker mig - inklusive de här nya insikterna - och så titta tillbaka på det jag har skrivit nästa gång jag känner mig liten och låg. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig att ligga kvar och guppa kvar på vattenytan som flötet i stället för att sjunka med blytyngden: Jag duger faktiskt, precis som jag är!

En kick- och boxduell av sällan skådat slag

Så var jag där igen... Varför är min självkänsla fortfarande så låg trots all positiv bekräftelse jag får i mitt jobb och trots all kärlek från familj och vänner? Hur kommer det sig att det behövs så lite för att jag ska glömma alla goda föresatser om att vara "good enough" och acceptera mig själv för den jag är? Ett småkritiskt uttalande från en kollega, en negativ kommentar i en utvärdering och jag faller handlöst - blir liten och ledsen och grubblande igen. Värdelös.

Men idag upplevde jag något intressant. Det hände när jag tränade body combat, ett sorts kampsportsinspirerat konditionspass i grupp med influenser från bl.a. karate och kickboxning som jag ägnat mig åt de senaste tre åren. Här boxar och kickar man så svetten stänker utan att göra en fluga förnär och har jag några uppdämda aggressioner inombords när jag går dit så är de definitivt utagerade när jag går därifrån.

Först höll jag på där och sparkade och slog som vanligt. Den här gången såg jag för mitt inre en energitjuv i min omgivning, en man som bara vill se verkligheten ur sitt eget trånga perspektiv och gärna sparkar på mig och andra verbalt för att hävda sig själv - gissningsvis för att hans självkänsla är låg. Sparkarna blev hårda och slagen likaså. Så förvandlades plötsligt föremålet för min fiktiva våldsutövning till min egen dåliga självkänsla. Och jag riktigt såg den framför mig - som en stor oformlig klump som liksom krympte ihop till ett skrynkligt russin där på golvet framför mig.

Nu är jag inte fullt så naiv att jag inbillar mig att min självkänsla plötsligt blir enormt mycket bättre efter den här underliga upplevelsen. Jag om någon har ju insett att vissa förändringar måste man jobba med hela livet. Men jag tänker i alla fall leva i känslan så länge den varar.

Nyårslöften i fårakläder

Precis som Sara är jag skeptisk till att lova en massa saker just vid årsskiftet. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt. Men igår kväll upptäckte jag att jag vid årsskiftet förra året faktiskt hade skrivit ner en lång lista (junkie som jag är!) med tankar inför 2008 - fast jag bara inte kallat dem "löften". Skulle snarare se det som en önskelista - som jag skickade till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Anledningen till listan var att 2007 hade varit ett fruktansvärt tungt år både yrkesmässigt och privat, med en ny arbetsplats, extremt mycket jobb, och därtill en tonåring som mådde väldigt dåligt. Jag kände att det här nya året måste bli ett bättre år och att jag själv hade huvudansvaret för att försöka få det att (med Mark Levengoods ord) "puttra i rätt riktning".

Blev lite nyfiken på vad det var jag hade önskat (inte lovat!) genomföra eller förändra och huruvida några av mina föresatser och förhoppningar om det nya året hade infriats. Glädjande nog och diverse 40-årskriser till trots insåg jag att en hel del faktiskt hade gjort det och att somligt åtminstone var en bit på väg. Vad gäller de områden där det inte hänt något ännu så känner jag konstigt nog ingen stress utan bara lugn och trygghet i förvissningen om att det som verkligen hade förändrats var "good enough" så här långt.

Insikten gav till och med inspiration till en ny liten önskelista (med ett och annat överflyttat från förra årets) inför 2009. Den här listan liknar delvis - upptäckte jag efter att jag funderat fram den - en lista som coachen Elizabeth Gummesson (liksom jag en f.d. "duktig flicka" som insett att "good enough" räcker långt) presenterade i Aftonbladet idag som ett alternativ till traditionellt tråkigt prestationstyngda nyårslöften. Jag vill (men lovar inte att!):

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort

Man är ju den man är

"Jag försöker att inte påverkas så mycket av vad folk tycker för då blir man helt självmedveten och det man skriver kanske förändras och blir ängsligt. Alla tycker alltid olika och det går inte att tänka att man ska göra si eller så för att tillfredsställa fler. Man är ju den man är."

Så säger författaren Sara Kadefors i en intervju för tidskriften Ordinär (nr 1, 2007), och jag tycker att det är så bra sagt i all sin enkelhet. När ska jag bli vuxen och lära mig att stå för vem jag är och inte bry mig så mycket om vad andra tycker om mig och vad jag gör, tycker och säger? Flera kvinnor i min omgivning har sagt mig att tryggheten kommer när man har fyllt 40, så det kanske är på gång nu då...

För inte har det hjälpt något vidare att disputera, få en fast lektorstjänst eller föda tre barn. Ibland känner jag mig fortfarande som den där mobbade 14-åringen jag var för 26 år sedan. Så beroende av andras bekräftelse. Är det någonting jag ska ge mig själv som nyårslöfte så är det detta. Att försöka acceptera att "man är ju den man är" oavsett vad andra tycker.

Här kommer jag och är "good enough"!

Alla dessa krav om att vara "den perfekta mamman" (och samtidigt småbarns- och tonårsmamma), "den perfekta hustrun", "den perfekta dottern" (som ler vänligt när mamma för fjärde gången frågar om hon har betalat tillbaka den där hundralappen hon lånade), "den perfekta systern", "den perfekta vännen (som lyssnar och lyssnar när jag helst bara vill prata om mig själv) och värst av allt "den perfekta yrkeskvinnan"... Var kommer de ifrån, alla dessa tankar om att man måste vara så himla duktig på ALLT man gör? Och varför blir jag inte klokare trots alla år jag har lagt bakom mig, alla erfarenheter jag har gjort och allt jag har läst om att stärka sin självkänsla? Hur kommer det sig att jag fortfarande, när jag t.ex. får 25 positiva utvärderingar av studenterna på en kurs och EN negativ genast börjar grubbla över vad jag har gjort för fel? På ett intellektuellt plan förstår jag ju att det är fullkomligt absurt, men varför går det inte in hjärtat?

Häromdagen kom i alla fall en av de där sällsynta stunderna av klarsyn. Jag insåg att när det gäller mitt föräldraskap så har jag alltmer börjat känna det som någon pratade med mig om för länge sen: att jag är tillräckligt bra ("good enough mothering"). OK, jag jobbar mycket och hämtar sällan på dagis, jag blir väldigt arg på mina små barn ibland (särskilt på morgnarna när det tar tjugo minuter att ta på sig ett par gummistövlar) och jag är en sådan förälder som inte dansar glädjedanser när det kommer inbjudan till föräldramöte och jag är inte den som först räcker upp handen när det handlar om vilka som ska ingå i trivselgruppen på dagis. Men jag älskar mina barn över allt annat, i vått och torrt, när de är arga och glada, och jag berättar det för dem ofta, ofta. Jag kramar och pussar dem många gånger varje dag. Jag är hemma och nattar dem och läser godnattsaga de flesta dagarna i veckan. Och vi pratar och pratar och pratar och jag lyssnar faktiskt, för det mesta, men inte alltid, då skulle jag få sår i öronen med tanke på att mina barn snackar oavbrutet från det att de vaknar tills de har gått och lagt sig - och ibland i sömnen också.

Nu ska jag börja jobba med att inse att jag är "good enough" även i andra situationer, inte minst på jobbet, där jag ständigt omger mig med en massa andra människor med orimliga ambitionsnivåer och inre prestationskrav. Kanske kan jag om jag är lite mer "good enough" sprida den insikten som ringar på vattnet? För vem gillar egentligen perfekta människor?