onsdag 19 augusti 2009

Självbildens två H:n

Självbilden är en märklig förklädnadskonstnär. Ena dagen är jag flickan som inte når ner till golvet från kontorsstolen. Världen är så stor så stor, och kraven likaså. Sen gaskar jag upp mig, får grepp om saker och plötsligt är jag on top of things. Egentligen betyder det nog att vara välinformerad – eller vad säger Dr Maria? – men jag har givit det en annan betydelse som känns så mitt i prick. För mig betyder det att ha koll och övertygelse om att det så ska förbli. On top of things – så känns det, samtidigt som uttrycket påminner mig om hur det kändes innan, när thingsen liksom var on top of mej, och jag låg underst som en sprattlande skalbagge.

Så har jag då kommit på rätt köl, men vem är jag då? Jag minns fortfarande när min sociologilärare Mats Trondman förde vidare epitetet ”just a big fucking head” som någon yttrat om en av de skäggiga profeterna inom ämnet, var det Durkheim, eller kanske Weber? Det identifierade jag som en sida av mig själv, ärvd från fädernet, troligen i flera led. Allt eftersom har ett big beating heart lyckats göra sig hört, och fått alltmer att säga till om. Ibland känner jag mig som ett slagfält för dessa två krafter. Kanske är det därför jag behöver Livstidsbloggen?

En av de sista dagarna på mitt förra jobb fick jag höra två beskrivningar av mig själv från två olika personer: ”Du har en sån stillsam auktoritet.” sa den ena. ”Du är ju väldigt spontan.” sa den andra. Förvirrande men inte så konstigt egentligen: personerna fanns på varsin sida om mitt temperament, de såg mig helt enkelt från helt olika håll.

Strax därefter bytte jag alltså jobb, från en extrem tänka-kultur till en lika extrem göra-kultur. Någon enstaka gång kan jag tänka att mina nuvarande kolleger alltid går med samma bestämda steg – ömsom hit och ömsom dit. Men oftast beundrar jag deras handlingskraft och snabba anpassning till verkligheten.

Till min big head-bild hör onekligen begreppet tänka snarare än göra. Jag gillar tänkandet i sig. Jag kan få en lika stor kick av att tänka ut en lösning som att faktiskt genomföra den. Kanske därför jag gillar sudoku (och bloggande för den delen). Något mer ointressant än ett löst sudoku får man leta efter. 81 rutor med en siffra i varje. Inget att sitta och studera i efterhand eftersom lösningsprocessen inte går att följa.

Hur hantera detta i en göra-organisation, och med ett uppdrag som kräver båda delar? Jag blir aldrig någon annan än den jag är, jag blir exempelvis aldrig en sådan som är nöjd om 1 av 10 idéer går i lås och som inte far illa av att de övriga 9 punkteras direkt av kollegerna omkring. Däremot inspireras jag väldigt av att ha sådana personer i min närhet.

Sen semestern tog slut har jag knölat en del med självbilden, affirmerat, letat bilder att lägga in i huvudet. I morse kände jag plötsligt att jag kan vara en av dem som går först, driver på, gör, drar lasset i en process vi står inför på jobbet. Det vet jag ju att jag har gjort innan. Jag vet också att få (åtminstone i tänka-organisationen) uppfattat mig som senfärdig. Men i MIN självbild är rollen som härförare något nytt. Jag brukar snarare se mig som en vallhund som försöker driva grupper och processer framför mig. Kanske en bouvier de flandre, det sägs att den hundrasen tacklar boskapen istället för att nafsa den. Verkar lite vänskapligare tycker jag. Men som sagt, ibland ska jag allt gå först med herdestaven utan att vända mig om varenda steg.

Inga kommentarer: