Det finns två förhållanden som gör att jag trivs så bra med att emellanåt vara ensam. Att tänka på det ena gör mig glad och lite stolt, det andra gör mig sorgsen.
Jag trivs med att vara ensam eftersom jag inte är rädd för mörkret, mina egna tankar eller för främlingar på städers gator. Jag är kapabel och sätter värde på mina egna intryck, även om ingen delar dem med mig. Jag har ett rikt inre liv att ägna mig åt när jag inte tjuvkikar på andras yttre dito.
Men jag trivs också med att vara ensam för att min signalinsamlande parabol då äntligen får vila. Jag behöver inte fundera på om jag tar lagom mycket plats eller kräver det rimliga. När jag är ensam tar jag all plats och kräver ingenting. Eventuell interaktion sker med namnlösa människor och är antingen reglerstyrd, som beställningen på en restaurang, eller otvungen bonus, som ett oväntat leende.
Den närmaste och viktigaste relationen är den mest krävande. Varje dag, tusentals gånger, väljer vi mellan motstånd och bifall, närhet och avstånd, agerande och passivitet. Har man då ett massivt behov av att bli bekräftad, ett lika stort men mycket fumligare behov av att vara sann mot sig själv - och ovanpå det ett labyrintartat inre liv - då blir det emellanåt komplicerat.
Komplicerat får det väl vara, det som kräver mer ger också mer. Men jag blir trött när jag allt emellanåt upptäcker hur avkänning och anpassning utåt har tagit över. Igen. Som det kommer att göra i hela mitt liv. Allt glesare kanske, och alltmer sällan i de riktigt viktiga frågorna, men en akilleshäl skär man inte av bara sådär.
Jag önskar så att den kompetenta kraftfulla i mig oftare kunde ta den lilla vid handen och säga "det är klart du ska göra så om du vill, kom så ska jag hjälpa dig". Jag vill inte förlora min alldeles speciella ensamfrihet, men jag vill hitta mer av min egen frihet tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar