Hålla igen för att komma loss?

Ett tag nu har jag känt att jag skulle vilja leva billigare. Långt innan dess har jag tänkt att det vore klokt och bra, men nu känner jag att jag faktiskt vill. Utan att jag är i det läget att jag måste, och det är jag innerligt tacksam för. Varför jag vill? Jo, jag tänker att det – just när man inte måste – kan ge mer frihet. Som exempelvis valfrihet när det gäller hur mycket och med vad jag vill jobba.

Och så kan det spara tid. Viktigaste anledningen till att jag inte har köpt någon smart-phone är inte spariver utan att jag just nu inte orkar lägga tiden på att lära mig den och anpassa den till hur jag vill ha den. Den processen håller jag fortfarande på med, till och från, med datorn jag just nu skriver på. Och så har vi en annan dator som måste ominstalleras för att bli av med ett allvarligt fel, och så ska det ju back-up:as …

Att leva billigare kan förstås också ta tid. Om jag till exempel skulle bli bättre på att ta med matlådor till jobbet. Vi lagar redan stora omgångar mat när vi väl lagar, som sedan värms som rester på kvällar och helgluncher. Men liiite fler matlådor skulle nog funka. Spagetti, tapenade och en skalad morot kan absolut duga som lunch någon dag i veckan. Varannan vecka kan man ju ta pesto som omväxling. Det tär ju inte nämvärt varken på tids- eller pengakontot.

En tredje finess med att köpa mindre är den ständigt pågående kampen mot tingen här hemma. Som tai chi-passens stiliserade strid går ronderna, eller som ett tidvatten kanske? Vi tar ett rensa- och plockaundanryck, som nästan aldrig fullföljs till 100 procent. Medan vi vänder ryggen till och fokuserar på annat smyger sakerna fram igen och plötsligt märker vi hur vi vadar i dem. Det värsta är inte sakerna vi använder ofta utan de andra, de som ockuperar alla bra förvaringsutrymmen där de viktiga sakerna borde få vara.

Det är både en för- och en nackdel att vi fyra i familjen är slående överens om en sak: Det finns nästan alltid något som är viktigare eller roligare än att rensa ur gamla hyllor och skåp! Feng shui har inte riktigt fått grepp om oss. Fastän jag i Smålandspostens lördagsbilaga läser att det till och med kan vara bra för sexlivet! Men logiskt sett: Ju mindre vi släpar in i huset, desto mindre röra borde det ju bli? Lyckas vi dessutom släpa ut något emellanåt så är det ju lysande, och ibland lönsamt. Sålde exempelvis hälften av våra gamla CD-skivor för 600 kronor häromdagen, och har en annons med småplock på Blocket som redan har betalat sig flera gånger om.

Mer frihet och tid men färre prylar. Låter ju inte så dumt.

Pilgrimmen i mig

En dag ska jag vandra alla åttio milen på pilgrimsleden till Santiago di Compostela. Jag kände det redan när jag läste Agneta Sjödins bok för flera år sedan, blev ytterligare inspirerad av att höra henne berätta, och av att lyssna till en annan pilgrimsberättelse på Kvinnofestivalen i Mundekulla för två år sedan. Och nu har tre kusiner gjort det också - om den vandringen fick jag höra när vi träffades på deras mammas begravning igår. "Om du bara har tänkt tanken, Maria, så måste du göra det!", sa de. Och det ska jag. Så fort barnen blivit så stora att de kan undvara mig i några veckor (läs: så att jag kan undvara DEM i några veckor...).

Och så idag: ett besök på Varnhems kloster på väg hem från sommarens sista semesterutflykt. Här, mitt på den västgötska slätten, finns det också pilgrimsleder och i klosterkyrkan hittar jag pilgrimmens sju ledord och känner att de pekar ut just den typ av utmaningar som jag behöver brottas lite mer med i mitt liv:

1. Långsamhet: Har redan bloggat om det behovet, senast här.

2. Frihet: Även om jag lever i en stor familj, där det lätt kan bli många måsten (och javisst, ibland blir jag tokig på alla ungar och diskmaskinsutplockningar), upplever jag ändå att jag får ett mycket större egenutrymme än många i min omgivning. Dels har jag blivit bättre på att helt enkelt prioritera och ta mig frihet; dels har jag en man som har förståelse och ger mig så mycket utrymme att utvecklas han bara kan. På jobbfronten, däremot, känner jag mig ofta - trots att mitt yrke är oändligt mycket friare än väldigt många andra - bakbunden i en värld där jag för varje år är mindre hemma. Frihetslängtan växer sig allt starkare.

3. Enkelhet: Ett begrepp som kan ha olika innebörder, men tanken om att ju fler prylar vi har desto mer bekymmer, som bland annat killarna bakom Tidsverkstaden för fram, är klok, och jag inser allt mer hur viktigt det är att se över våra konsumtionsmönster om världen ska överleva. Men detta är också något jag behöver jobba med. Inte för att jag inte kan leva enkelt; jag kan definitivt vända på slantarna när det behövs - och det gör det ju alltsomoftast eftersom vi envisas med att skaffa alla dessa barn och ta långa föräldraledigheter - och jag tycker fortfarande om att tälta, vi har tjock-TV och det står inga fina nya bilar på vår garageuppfart. Samtidigt kan jag ju inte låta bli att vara barnsligt förtjust i min nya i-fån och min lilla röda bärbara. Skulle nog ha svårt att lämna dem ifrån mig om jag gick i kloster...

4. Bekymmerlöshet: Även om jag nog tycker mig ha någon sorts positivt grundackord i mitt liv, och ibland (till min förvåning) uppfattas som ganska modig, är detta med att oroa mig mindre ändå en utmaning i mitt liv (fråga min man), och med tanke på mina framtidsplaner kommer jag definitivt att behöva brottas med en och annan orosklump i magen. Här gäller det att som Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander trycker på i sin bok Drömliv, öva upp förmågan att lyssna på den där lilla själen som viskar inuti (och i mitt fall blir allt mer högljudd om vart jag ska bege mig på min resa i livet).

5. Tystnad: Här identifierar jag ännu ett behov. Tystnad att både omge mig med (inte många sådana stunder under nästan sju veckors sommarledighet med en stor bullrig kaosfamilj) och ägna mig åt själv. Att inte alltid vara den som pratar mest, att också kunna lyssna medvetet och stilla, eller att bara vara för mig själv i tystnad. Längtan efter att återuppta mina dagliga meditationsstunder och att åka på retreat växer sig också starkare.

6. Delande: Viljan att dela med mig till dem som har det sämre än jag har alltid funnits där, men blir alltmer aktuell i takt med åren som går och insikten om att jag inte längre är en fattig student utan höginkomsttagare med många materiella behov tillfredsställda. Jag skänker pengar och kläder, men skulle kunna avvara mer. Att dela med sig kan ju förstås också handla om annat än pengar. Tid, till exempel. När jag nu blivit så duktig på att skapa mig egentid, borde det kanske finnas utrymme för att engagera sig mer för andra också, i någon typ av ideell verksamhet. Ett tankefrö att kultivera!

7. Andlighet: Detta är svårt och jag har bloggat om det också tidigare, här och här. Jag kallar mig ju inte kristen (eller tillhörande någon annan specifik religion), men numera mår jag (till skillnad från i barndomen) gott i kyrkor (igår på begravningen och idag i Varnhem) och långt inne i mig finns det en längtan efter mera.

Till mångsysslandets lov!

Till sommarkrönikan som jag skrev i Smålandsposten skulle man formulera några rader om sig själv. Min lilla informationsruta blev längst av alla sommarspanarnas, huvudsakligen på grund av alla mina olika yrkesepitet (lektor, läromedelsförfattare, föreläsare, stresshanterare) som trängdes om utrymmet. För somliga kan det kanske te sig lite märkligt och ofokuserat att ägna sig åt så många olika saker parallellt som jag gör, men i senaste numret av PS! läser jag om andra som tänker som jag och ett stort leende brer ut sig: "Allt fler väljer bort heltidsarbetets trygghet för att själva kunna styra över sina liv. Att ha flera jobb innebär ständig utveckling, och man får testa flera sidor av sig själv." I artikeln får vi möta Pernilla som är marknadschef och massör, Charlotte som är ekonom, datautbildare och förlagslektör och Magnus som är systemutvecklare och driver vandrarhem.

Själv tackade jag nej till att få mer än 75% anställning när jag efter tolv år äntligen fick fast tjänst vid universitetet där jag jobbar. "Galet", sa en del - "tänk på pensionen"! eller "Men du har ju ändå rätt att jobba deltid så länge barnen är små". Visst är det så, men sen då - när minstingen är åtta (nu blir det inga fler!) och jag kanske fortfarande är kvar? Jag vill känna att det är JAG som styr över den där andra tårtbiten av mitt liv, och att jag själv fyller den - oavsett om det blir med ledighet eller med andra uppdrag.

Jobbet - mitt patentrecept

Häromdagen mötte jag kollegan från vedboden för första gången på länge. Den här gången i livs levande format och inte bara som uppiggande minnesbild. Vi kom att prata om balansen mellan frihet och sammanhang i det professionella livet. Han får ihop balansen genom att växla mellan extremerna; först några år på en riktig mitt-i-smeten-funktion med ledarskap, ansvar och kommunikation i fokus, hela tiden i relation till andra. Sedan några år i forskarbubblan där själv är ende dräng och ingen egentligen är direkt beroende av att man åstadkommer det man lägger så mycket krut på att åstadkomma.

Jag försöker nog snarare – som vanligt – att hitta den ultimata balansen i ögonblicket, eller åtminstone på månads- eller halvårsbasis. Jag skulle nog inte klara att vistas i den ena änden av skalan särskilt länge utan att längta ihjäl mig efter den andra.

Med analys- och begreppsglasögonen på näsan (influerad av den gångna månaden som universitetsstudent) ramlar nyckelorden över mig när det gäller vad det är jag behöver och vill ha av mitt jobb:
Utöver att i stilla hammockrytm svänga fram och åter på skalan Sammanhang–Frihet är det viktigt för mig att känna mig Behövd, Uppskattad, Kapabel och På väg.

Behövd och Uppskattad är sånt som drar åt Sammanhangshållet på skalan, men jag måste också känna mig tillräckligt Kapabel i mig själv, och alltid, alltid På väg i någon slags utveckling. De båda sista faktorerna får mig att spärra ut armbågarna och söka Frihet när sammanhanget blir för trångt. På väg behöver inte betyda en resa framåt-uppåt, hellre i kringelikrokar, men jag skulle aldrig klara att stå helt stilla!

Där jag är nu i yrkeslivet känner jag att balansen är god stor del av tiden. Faktiskt att jag har hittat en ”jordmån där jag kan blomstra”, som jag skrev i en närmast desperat affirmationsliknande anteckning för tre-fyra år sedan. Här får jag utvecklas och uppskattas för mitt bidrag till helheten. Ibland känner jag mig till och med mer uppskattad än behövd – det borde fler få uppleva, motsatsen är nog betydligt vanligare, inte minst i många kvinnodominerade yrken.

Å andra sidan: Behövd+Kapabel = Viktig, och då menar jag Viktig på det där livsbejakande sättet som inte handlar om att bräcka nån annan utan mer om att komma med ett bidrag som gör skillnad (och, jag erkänner, lite om att ge egot en kopp kaffe). Ska jag ha nån synpunkt på dagsläget är det: Kan jag få be om liiite mer Behövd, tack? Jag tror jag ser vägar dit.

Ensam, tillsammans, fri?

Det finns två förhållanden som gör att jag trivs så bra med att emellanåt vara ensam. Att tänka på det ena gör mig glad och lite stolt, det andra gör mig sorgsen.

Jag trivs med att vara ensam eftersom jag inte är rädd för mörkret, mina egna tankar eller för främlingar på städers gator. Jag är kapabel och sätter värde på mina egna intryck, även om ingen delar dem med mig. Jag har ett rikt inre liv att ägna mig åt när jag inte tjuvkikar på andras yttre dito.

Men jag trivs också med att vara ensam för att min signalinsamlande parabol då äntligen får vila. Jag behöver inte fundera på om jag tar lagom mycket plats eller kräver det rimliga. När jag är ensam tar jag all plats och kräver ingenting. Eventuell interaktion sker med namnlösa människor och är antingen reglerstyrd, som beställningen på en restaurang, eller otvungen bonus, som ett oväntat leende.

Den närmaste och viktigaste relationen är den mest krävande. Varje dag, tusentals gånger, väljer vi mellan motstånd och bifall, närhet och avstånd, agerande och passivitet. Har man då ett massivt behov av att bli bekräftad, ett lika stort men mycket fumligare behov av att vara sann mot sig själv - och ovanpå det ett labyrintartat inre liv - då blir det emellanåt komplicerat.

Komplicerat får det väl vara, det som kräver mer ger också mer. Men jag blir trött när jag allt emellanåt upptäcker hur avkänning och anpassning utåt har tagit över. Igen. Som det kommer att göra i hela mitt liv. Allt glesare kanske, och alltmer sällan i de riktigt viktiga frågorna, men en akilleshäl skär man inte av bara sådär.

Jag önskar så att den kompetenta kraftfulla i mig oftare kunde ta den lilla vid handen och säga "det är klart du ska göra så om du vill, kom så ska jag hjälpa dig". Jag vill inte förlora min alldeles speciella ensamfrihet, men jag vill hitta mer av min egen frihet tillsammans.