Gratis och gott

Mina tankar om ett billigare och enklare liv är allt lite på efterkälken den här gången. För en gångs skull har jag gjort innan jag har tänkt och så har jag ”sett att det var gott” som det brukar stå i bibeln, och nu börjar intellektet märka att något händer. Spanaren inom mig radar upp tre belägg för att jag faktiskt, utan att planera det, söker mig till det enklare, åtminstone ibland:

- Ett första steg var faktiskt Livstid. När vi började blogga fick tiden ett annat värde. Dels för att vi skriver en del om vad vi vill använda vår tid till – och att köpa och underhålla saker har väl aldrig kvalat in där. Dels ställdes jag inför det konkreta valet när jag någon gång hade en stund över: Vill jag ta en runda i affärer eller sätta mig på biblan och blogga lite? Svaret är givet, hvergang. Och eftersom jag har koll på mitt kläd- och nöjeskonto (i sig en besparande åtgärd) kan jag se hur det har minskat de senaste tre åren.

- Ett annat exempel var årets semester. Efter förra årets expansiva USA-resa kan vi i år se tillbaka på två all inclusive-veckor – den ena hos underbara svärmor och den andra på Mundekulla där Mannen bidrog med ett par dagars arbete och vi alla fick ut så mycket. Tredje resveckan i sommar gick till en camping i Sankt Annas skärgård där vi mestadels lagade egen mat. Största utsvävningarna var väl de ljuvliga pizzorna och fantastiska glasskreationerna vid besöket i Söderköping. Kanske hade jag kunnat bli en närig gäst eller en surmulen campare om jag planerade detta som en budgetsemester från början. Men nu föll det sig bara som det gjorde, och så avkopplad som jag var den där veckan hos svärmor har jag inte varit på riktigt länge.

- Och så, i helgen, gjorde jag och yngsta dottern en härlig och nästan alldeles gratis utflykt. Vi packade både regn- och badkläder i cykelväskorna och drog på spontan tretimmarsturné: Förbi agilitylägret där hund och andra dottern pustade i värmen, in till stan där gratisband spelade. Dagens enda utgift blev en kula chokladglass till H, mer än så ville hon faktiskt inte ha. Jag hade tagit med mig te och några godisar hemifrån så vi fikade på en bänk i centrum. Vidare förbi Domkyrkan där vi tjuvkikade på ett brudpar som just gick altargången ner. H recenserade klänningen, och så drog vi vidare. Genom Linnéparkens blomsterprakt runt Växjösjön till vänner som bjöd på glass, choklad och en pratstund, så en pratstund till hos några vänner som vi aldrig förr spontanbesökt, och så vidare genom stadsdelen till H:s gamla dagis, som vi knappt återsett sedan hon slutade för fyra år sedan. Snokade i fönstren, inspekterade lekplatsen och förbluffades över hur mycket framför allt hon kom ihåg. Sträckan hem gick fort, tankade som vi var av gottis och nyvakna minnen. Igår kväll hörde jag henne berätta om turen för sin farmor, lika detaljerat som jag gör här. Den gjorde visst intryck på oss båda.

Pilgrimmen i mig

En dag ska jag vandra alla åttio milen på pilgrimsleden till Santiago di Compostela. Jag kände det redan när jag läste Agneta Sjödins bok för flera år sedan, blev ytterligare inspirerad av att höra henne berätta, och av att lyssna till en annan pilgrimsberättelse på Kvinnofestivalen i Mundekulla för två år sedan. Och nu har tre kusiner gjort det också - om den vandringen fick jag höra när vi träffades på deras mammas begravning igår. "Om du bara har tänkt tanken, Maria, så måste du göra det!", sa de. Och det ska jag. Så fort barnen blivit så stora att de kan undvara mig i några veckor (läs: så att jag kan undvara DEM i några veckor...).

Och så idag: ett besök på Varnhems kloster på väg hem från sommarens sista semesterutflykt. Här, mitt på den västgötska slätten, finns det också pilgrimsleder och i klosterkyrkan hittar jag pilgrimmens sju ledord och känner att de pekar ut just den typ av utmaningar som jag behöver brottas lite mer med i mitt liv:

1. Långsamhet: Har redan bloggat om det behovet, senast här.

2. Frihet: Även om jag lever i en stor familj, där det lätt kan bli många måsten (och javisst, ibland blir jag tokig på alla ungar och diskmaskinsutplockningar), upplever jag ändå att jag får ett mycket större egenutrymme än många i min omgivning. Dels har jag blivit bättre på att helt enkelt prioritera och ta mig frihet; dels har jag en man som har förståelse och ger mig så mycket utrymme att utvecklas han bara kan. På jobbfronten, däremot, känner jag mig ofta - trots att mitt yrke är oändligt mycket friare än väldigt många andra - bakbunden i en värld där jag för varje år är mindre hemma. Frihetslängtan växer sig allt starkare.

3. Enkelhet: Ett begrepp som kan ha olika innebörder, men tanken om att ju fler prylar vi har desto mer bekymmer, som bland annat killarna bakom Tidsverkstaden för fram, är klok, och jag inser allt mer hur viktigt det är att se över våra konsumtionsmönster om världen ska överleva. Men detta är också något jag behöver jobba med. Inte för att jag inte kan leva enkelt; jag kan definitivt vända på slantarna när det behövs - och det gör det ju alltsomoftast eftersom vi envisas med att skaffa alla dessa barn och ta långa föräldraledigheter - och jag tycker fortfarande om att tälta, vi har tjock-TV och det står inga fina nya bilar på vår garageuppfart. Samtidigt kan jag ju inte låta bli att vara barnsligt förtjust i min nya i-fån och min lilla röda bärbara. Skulle nog ha svårt att lämna dem ifrån mig om jag gick i kloster...

4. Bekymmerlöshet: Även om jag nog tycker mig ha någon sorts positivt grundackord i mitt liv, och ibland (till min förvåning) uppfattas som ganska modig, är detta med att oroa mig mindre ändå en utmaning i mitt liv (fråga min man), och med tanke på mina framtidsplaner kommer jag definitivt att behöva brottas med en och annan orosklump i magen. Här gäller det att som Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander trycker på i sin bok Drömliv, öva upp förmågan att lyssna på den där lilla själen som viskar inuti (och i mitt fall blir allt mer högljudd om vart jag ska bege mig på min resa i livet).

5. Tystnad: Här identifierar jag ännu ett behov. Tystnad att både omge mig med (inte många sådana stunder under nästan sju veckors sommarledighet med en stor bullrig kaosfamilj) och ägna mig åt själv. Att inte alltid vara den som pratar mest, att också kunna lyssna medvetet och stilla, eller att bara vara för mig själv i tystnad. Längtan efter att återuppta mina dagliga meditationsstunder och att åka på retreat växer sig också starkare.

6. Delande: Viljan att dela med mig till dem som har det sämre än jag har alltid funnits där, men blir alltmer aktuell i takt med åren som går och insikten om att jag inte längre är en fattig student utan höginkomsttagare med många materiella behov tillfredsställda. Jag skänker pengar och kläder, men skulle kunna avvara mer. Att dela med sig kan ju förstås också handla om annat än pengar. Tid, till exempel. När jag nu blivit så duktig på att skapa mig egentid, borde det kanske finnas utrymme för att engagera sig mer för andra också, i någon typ av ideell verksamhet. Ett tankefrö att kultivera!

7. Andlighet: Detta är svårt och jag har bloggat om det också tidigare, här och här. Jag kallar mig ju inte kristen (eller tillhörande någon annan specifik religion), men numera mår jag (till skillnad från i barndomen) gott i kyrkor (igår på begravningen och idag i Varnhem) och långt inne i mig finns det en längtan efter mera.

Till enkelhetens lov!

Jag spinner vidare på Saras inlägg och vill utbringa en skål för det enkla. Precis som Sara tar till sig tankar om opretentiös meditation så är jag för tillfället särskilt öppen för alla sorters budskap om enkelhet. Ett sådant kom igår, i föredraget av Agneta Sjödin om pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela (den vill jag också gå!) och hennes syn på det mesta här i livet. Det går hem hos mig som allt som oftast tröttas av den akademiska världens konstanta hyllning till det komplicerade (och i mitt tycke ofta pretentiösa), medan det som är enkelt per automatik ses som ytligt och ovärdigt.

Just nu är det främst inom två områden som jag ser nyttan av att tänka enkelhet. Det ena är meditationen, där jag - liksom Agneta Sjödin berättade om igår - hittat min egen enkla väg, utan att gå kurser eller följa någon komplicerad metod: jag är med mig själv, mitt ljus, min musik och min andning. Inga krusiduller. Väldigt enkelt.

Det andra handlar om tro. Uppvuxen i en kristen familj gjorde jag som tonåring uppror mot mina föräldrar och utropade mig själv till ateist. Med åren har tron återvänt, men jag kallar mig inte kristen, inte heller jude, muslim eller buddhist. Återigen är det enkelheten som står i centrum. Jag tror på att det finns något mer än bara det kroppsliga och materiella, mer än så är det inte. Om det är en Gud eller bara någonting inom mig själv spelar ingen roll. Inga krusiduller. Väldigt enkelt.