Gratis och gott

Mina tankar om ett billigare och enklare liv är allt lite på efterkälken den här gången. För en gångs skull har jag gjort innan jag har tänkt och så har jag ”sett att det var gott” som det brukar stå i bibeln, och nu börjar intellektet märka att något händer. Spanaren inom mig radar upp tre belägg för att jag faktiskt, utan att planera det, söker mig till det enklare, åtminstone ibland:

- Ett första steg var faktiskt Livstid. När vi började blogga fick tiden ett annat värde. Dels för att vi skriver en del om vad vi vill använda vår tid till – och att köpa och underhålla saker har väl aldrig kvalat in där. Dels ställdes jag inför det konkreta valet när jag någon gång hade en stund över: Vill jag ta en runda i affärer eller sätta mig på biblan och blogga lite? Svaret är givet, hvergang. Och eftersom jag har koll på mitt kläd- och nöjeskonto (i sig en besparande åtgärd) kan jag se hur det har minskat de senaste tre åren.

- Ett annat exempel var årets semester. Efter förra årets expansiva USA-resa kan vi i år se tillbaka på två all inclusive-veckor – den ena hos underbara svärmor och den andra på Mundekulla där Mannen bidrog med ett par dagars arbete och vi alla fick ut så mycket. Tredje resveckan i sommar gick till en camping i Sankt Annas skärgård där vi mestadels lagade egen mat. Största utsvävningarna var väl de ljuvliga pizzorna och fantastiska glasskreationerna vid besöket i Söderköping. Kanske hade jag kunnat bli en närig gäst eller en surmulen campare om jag planerade detta som en budgetsemester från början. Men nu föll det sig bara som det gjorde, och så avkopplad som jag var den där veckan hos svärmor har jag inte varit på riktigt länge.

- Och så, i helgen, gjorde jag och yngsta dottern en härlig och nästan alldeles gratis utflykt. Vi packade både regn- och badkläder i cykelväskorna och drog på spontan tretimmarsturné: Förbi agilitylägret där hund och andra dottern pustade i värmen, in till stan där gratisband spelade. Dagens enda utgift blev en kula chokladglass till H, mer än så ville hon faktiskt inte ha. Jag hade tagit med mig te och några godisar hemifrån så vi fikade på en bänk i centrum. Vidare förbi Domkyrkan där vi tjuvkikade på ett brudpar som just gick altargången ner. H recenserade klänningen, och så drog vi vidare. Genom Linnéparkens blomsterprakt runt Växjösjön till vänner som bjöd på glass, choklad och en pratstund, så en pratstund till hos några vänner som vi aldrig förr spontanbesökt, och så vidare genom stadsdelen till H:s gamla dagis, som vi knappt återsett sedan hon slutade för fyra år sedan. Snokade i fönstren, inspekterade lekplatsen och förbluffades över hur mycket framför allt hon kom ihåg. Sträckan hem gick fort, tankade som vi var av gottis och nyvakna minnen. Igår kväll hörde jag henne berätta om turen för sin farmor, lika detaljerat som jag gör här. Den gjorde visst intryck på oss båda.