Allt jag behöver... är inte guld och gröna skogar

Jag använder ju affirmationen Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo som någon sorts vision för hur jag vill leva mitt liv. Det här med tilliten till att allt löser sig på bästa sätt, som jag bloggade om senast. Man kan då lätt få tanken att allt jag behöver och allt som ska komma till mig är synnerligen behagliga saker. Guld och gröna skogar, liksom. Men i takt med ålder och (förhoppningsvis) lite ökad visdom, inser jag alltmer att så inte alls är fallet. Ibland är det jag behöver väldigt roliga saker - spännande uppdrag, skatteåterbäring, nya bekantskaper - men ibland behöver jag lära mig saker om livet och om mig själv, och då kan det som kommer vara obehagligt eller till och med smärtsamt.

De riktigt svåra saker jag har gått igenom (skilsmässa, cancer, nästanutbrändhet, barn med självskadebeteenden, förälder med demens) är naturligtvis stora tydliga exempel på den typen av läxor, och jag vet att det är klyschigt, men det mesta har det kommit något gott ur för min personliga utveckling. Precis som beskrivs i fotot här bredvid.

Men det behöver inte bara vara de där stora, omvälvande, fasansfulla sakerna som påminner mig om något viktigt. Ett exempel från den här sommaren: Under årets Circle Way-läger i Mundekulla fick jag träna mig ordentligt i att släppa på mitt kontrollbehov och inse att jag inte kan behaga alla 24-7. Så blir det på ett läger med nästan 70 deltagare, många viljor, flera andra organisatörer där vi inte hade tydliga roller sinsemellan, och en organisation som ligger långt från den strukturmuppsordning som Sara och jag är vana vid när vi själva har hand om allt.

Ett annat, mycket banalt litet exempel. Det är sen kväll. Jag behöver bokföra. Jag vill meditera. Försöker komma åt banken, men just i kväll är det tekniska problem med sidan. Sen inser jag att det bara är så att meditationen är vad jag behöver bäst den kvällen. Och så har jag fått hjälp med att förstå det. Irritation först, insikt och tacksamhet därefter.

Att jag alltsedan jag sade upp mig stundtals våndas över hur vi ska klara av det här familjeprojektet ekonomiskt försöker jag redan nu betrakta som en läxa jag behöver lära mig för att på allvar kunna vara tacksam och inte ta för givet den dagen verksamheten tagit fart. För det vet jag ju att den kommer att göra. Jag lär mig också hur lite jag behöver rent materiellt för att vara lycklig. Bo precis här där jag bor. Vara tillsammans med min familj och mina vänner. Kunna betala räkningarna i slutet av månaden. Det räcker väldigt långt.

 

Livstids julkalender: Skillnaden mellan hastighet och acceleration

Den får man lära sig om i fysiken. Hastigheten är hur fort du till exempel cyklar på en viss tid. Accelerationen handlar om hur mycket du ökar din hastighet. Att det finns en parallell logik när det handlar om att bli äldre har jag ganska nyss kommit på.

Man får ju höra en del om det, att bli äldre, och då tänker jag på det som skrivs och sägs om att bara bli sådär mitt-emellan-gammal, som jag är. Till exempel att man blir sämre på att lära sig nya språk. Men det är en jämrans skillnad mellan att bli sämre på att lära sig nya språk och att bli sämre på språk. Ungefär samma skillnad som den mellan acceleration och hastighet. Det gick upp för mig när vi reste utomlands med familjen häromåret och jag insåg att jag fortfarande blir stadigt bättre på engelska. Av någon knepig anledning hade jag fått för mig att jag skulle vara nöjd om jag fortfarande kunde engelska.

Att hastigheten i inlärningen möjligen är lite lägre har ju också mindre betydelse, för nu kan jag ju mer än jag kunde när jag var yngre. Skulle jag däremot få för mig att börja med arabiska, som jag har fantiserat om någon gång, då blir det kanske värre. Men det är inte säkert. För den parallell som inte går att dra till fysikens lagar är den om maximerat utnyttjande av sin potential. Kulan som rullar utför det sluttande planet håller nog inte igen för att den är rädd för att köra fel, så som jag höll igen med språkkonversationen när jag var yngre. Håller igen gör jag numera mycket sällan, om jag bara upplever någon slags kontakt, och helst har lite utrymme för att vifta med händer och fingrar medan jag talar.

Men förresten: Om det nu blir av, det där med arabiskan, varför skulle jag då ha bråttom?

Mening med motgång

Många böcker jag har plöjt i jakten på mig själv har uppmanat till att lära av det jobbiga i livet, i stället för att bara sucka. Att till exempel se människor som jag har svårt för som läromästare och misslyckanden som ett sätt att utvecklas. Jag tänker på Dalai Lamas Lycka, Kay Pollacks Att växa genom möten och Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari. Men först nu, när jag lyssnar på Drömliv av Kajsa Ingemarsson & Karin Nordlander, tror jag att jag är mogen att ta till mig den tanken.

Visst, jag har i efterhand kunnat konstatera att det riktigt svåra i mitt liv, som sjukdom (se här och här) och utanförskap (se här), har gett mig tillgång till fler nyanser i färglådan. Men så nu äntligen, börjar jag kunna se alla möjliga små och stora motgångar som något som stöttar mig - och så känns livet än mera meningsfullt och magiskt. Några exempel som jag uppmärksammat nyligen:

* Under en lång period har en av våra fyra katter (som för det mesta är utomhus) kutat uppför trappan, rusat in och revirmarkerat just i ett hörn av mitt meditationsrum (där det ligger en hög med kuddar). Jag har suckat och stönat och inte orkat göra något åt det (för det hjälper ju ändå inte), men när jag äntligen tog mig i kragen, tvättade alla kuddar och skrubbade golvet, återupptäckte jag hur fantastiskt mysigt där är, och vad jag har saknat att inte använda det för meditation och kreativitet på länge. Nu har jag återerövrat mitt älskade vackra rum och sitter där och skriver och mediterar varenda kväll, och katten har slutat kissa (vilket katter annars gärna fortsätter med trots ihärdig skrubbning med miljöovänliga rengöringsmedel). Tack Linus för att du hjälpte mig att hitta tillbaka till just vad jag behövde!

* När lillkillen (och därmed jag) kämpade som värst med sömnen och nattamningen i höstas hade jag svårt att se att något positivt skulle komma ur detta, annat än möjligen att det skulle bli oerhört skönt när det var över (fast när man är mittuppi eländet känns det ju som om det aldrig ska ta slut...). Idag känner jag att den tunga tiden - förutom att skapa lättnad när vi fick sova igen - också har hjälpt mig att inse att jag är färdig med det här med bebisar och barn, en känsla som jag ett tag trodde att jag aldrig skulle uppleva. Har alltid varit rädd för att det skulle bli ett stort trauma den dag min barnafödande period i livet (20 år...) hade tagit slut. Tack Adam, för att du hjälpte mig på traven!

* En stor del av semestern hade jag problem med sömnen. Vaknade ofta på nätterna och hade svårt att somna om. Kulmen kom en natt i augusti då jag nästan inte sov någonting alls. Urjobbigt, såklart, men den natten kom ett viktigt budskap till mig som jag nu håller på att bearbeta och ska återkomma till lite senare. Efter den natten sover jag som en stock igen! Tack sömnlösheten för att du hjälpte mig att hitta hem!

* När jag skulle klippa gräset för ett par veckor sedan tänkte jag lyssna på Johan Westers sommarprogram under tiden. Men mobiltäckningen var för kass och surmulet förvägrad min viktigaste trolla-med-tråket-strategi klampade jag runt med vår gamla skorv till gräsklippare de 2,5 timmar det tar att klippa vår jättetomt. Och i tystnaden bakom slamret föll ännu några pusselbitar på plats. Tack Johan och telefonen för att ni bråkade med mig! (När jag klippte i söndags funkade det däremot alldeles utmärkt och nu passade Johans budskap än bättre in i min livssituation än det skulle ha gjort två veckor tidigare.)

Tänk om jag kunde lära mig att tänka såhär redan när det jobbiga händer, inte bara i backspegeln! En som verkar ha lyckats komma dithän i livet är skådespelaren Maria Lundqist, vilket hon berättar om i Sommarpratarna på SvTPlay. Nyskild kan hon redan se det goda hon får ut av det svåra. Exempelvis att använda den upplevda svärtan för att hämta inspiration till egna föreställning Blottad - lektionen finns precis där, nuvarande och närvarande.

Aldrig färdig...

"Du blir aldrig färdig och det är som det ska" skriver Tomas Tranströmer som citeras i Tinni Ernsjöö Rappes och Jennie Sjögrens bok Lycka till! Om balans i livet och andra floskler. Befriande ord, tycker jag som ler igenkännande vid var och varannan formulering i boken också, och undrar om jag inte har skrivit precis det här i bloggen. Det som Tranströmer nämner, att vi aldrig blir färdiga, att allt handlar om ett livslångt lärande, har vi t.ex. varit inne på åtskilliga gånger. På tal om mindre spikraka karriärvägar.

Snällhet lönar sig

I väntan på att nästa bokcirkelbok skulle komma på posten passade jag på att läsa Stefan Einhorns Konsten att vara snäll, och blev därav inspirerad till att kort återvända till ett par ämnen från början av min bloggkarriär: vänlighet och generositet. Einhorn är cancerläkaren och forskaren som börjat intressera sig även för människors insida och framförallt hur vi beter oss mot varandra, som medmänniskor. I sin bok argumenterar han med hjälp av referenser till forskningsstudier för snällhet som ett framgångskoncept - om vi är snälla och generösa mot andra, bl.a. genom att fokusera på samarbete i stället för konkurrens, får vi ofta detsamma tillbaka och som ringar på vattnet sprider sig snällheten på motsatsens bekostnad.

Einhorn noterar också att strävan efter att vara en snällare människa är ett livslångt projekt. Han ser alltså på det på samma sätt som jag ser på mitt uppdrag med att lära mig hantera min gränslösa arbetssituation och allt annat som har med personlig utveckling att göra. "Det finns inga perfekta människor och vi ska akta oss för dem som tror att de saknar fel och brister. Den dag vi tror att vi är våra ideal är det dags att börja om från början" (Einhorn, s. 18).

9B i nöd och lust

Runt i mitt huvud tumlar tankarna om gångna helgens klassträff. Den där klassen som jag så ofta avfärdat utan att tänka närmare på saken. Jag passade aldrig in där, trivdes inte nåt vidare, i myten om mig själv börjar livet i gymnasiet.

När inbjudan kom visste jag ändå att jag skulle gå. Jag älskar ju fester, att prata med kända och nya, dansa, vara i ett nytt sammanhang. Hade inte dragit mig för en fest med fullständiga främlingar om jag bara visste att alla var i samma sits.

Jag funderade förstås en del inför festen. Hur var det egentligen då, i grundskolan? Vilken roll tycker jag själv att jag hade, och vad tänker dom andra? Jag var som sagt en sån som inte tyckte att jag passade in – men hur många tyckte att dom gjorde det? Hur många satte sig själva i ena ringhörnan och ”dom andra” i den andra – i ett eller flera sammanhang, hela eller delar av tiden?

Det finns en stor självupptagenhet i att känna sig utanför och osäker. ”Nu ser alla hur mina händer skakar när jag håller i mitt föredragsmanus.” Känns den igen? Jag tror till och med att jag i efterhand någon gång har beskrivit mig som mobbad, men det påståendet håller inte för någon närmare prövning. Jag tror bara att jag var en aktör bland alla andra i en skolmiljö med alla roller besatta. De flesta av oss var nog ganska osäkra på om vi själva dög. Ett sätt att skydda sig var att fästa gruppens uppmärksamhet på någon annans egenheter och påstådda brister. Och varje gång vi gjorde det skavde våra egna tillkortakommanden ännu mer. Nästa gång kunde det ju vara vår tur.

* * *

Så träffas vi nu – 25 år senare. Uppslutningen är god, tack vare några målmedvetna lobbare men framför allt, antar jag, för att många vill komma. Stämningen är från första början festlig, vänlig, intresserad och prestigelös. Så förblir det en hel lååång kväll som slutar med att en handfull av oss sävligt vallas ut ur festlokalen av ordningsvakten.

Strax innan dess hann jag få teorin om självupptagenhet bekräftad: ”Du nappade ju aldrig när vi stötte på dej” säger nån lite surmulet sent i baren. Nej, tro fasen det. Som feta skygglappar i vägen för alla såna signaler satt känslan av otillräcklighet och av att inte höra till – som jag kanske delade med många, ironiskt nog. Och på franskan sjöng vi ”Tous les garçons et les filles de mon age…”.

Nu går jag runt och är glad och mallig över oss i 9B, att vi kunde träffas utan att hamna i skrytfacket, att så många var så trygga, avspända och bara glada. Men jag blir också ack så sorgsen, eller vemodig kanske. Varför kunde vi inte, eller jag inte, uppleva det så då, för 25 år sen? Eller har det selektiva minnet slagit till nu igen? Trösten får bli att något skulle vi väl ha dom här 25 åren till – att bli en hel hoper tryggare människor, att förvanska sanningen – eller möjligen båda delar.

En kick- och boxduell av sällan skådat slag

Så var jag där igen... Varför är min självkänsla fortfarande så låg trots all positiv bekräftelse jag får i mitt jobb och trots all kärlek från familj och vänner? Hur kommer det sig att det behövs så lite för att jag ska glömma alla goda föresatser om att vara "good enough" och acceptera mig själv för den jag är? Ett småkritiskt uttalande från en kollega, en negativ kommentar i en utvärdering och jag faller handlöst - blir liten och ledsen och grubblande igen. Värdelös.

Men idag upplevde jag något intressant. Det hände när jag tränade body combat, ett sorts kampsportsinspirerat konditionspass i grupp med influenser från bl.a. karate och kickboxning som jag ägnat mig åt de senaste tre åren. Här boxar och kickar man så svetten stänker utan att göra en fluga förnär och har jag några uppdämda aggressioner inombords när jag går dit så är de definitivt utagerade när jag går därifrån.

Först höll jag på där och sparkade och slog som vanligt. Den här gången såg jag för mitt inre en energitjuv i min omgivning, en man som bara vill se verkligheten ur sitt eget trånga perspektiv och gärna sparkar på mig och andra verbalt för att hävda sig själv - gissningsvis för att hans självkänsla är låg. Sparkarna blev hårda och slagen likaså. Så förvandlades plötsligt föremålet för min fiktiva våldsutövning till min egen dåliga självkänsla. Och jag riktigt såg den framför mig - som en stor oformlig klump som liksom krympte ihop till ett skrynkligt russin där på golvet framför mig.

Nu är jag inte fullt så naiv att jag inbillar mig att min självkänsla plötsligt blir enormt mycket bättre efter den här underliga upplevelsen. Jag om någon har ju insett att vissa förändringar måste man jobba med hela livet. Men jag tänker i alla fall leva i känslan så länge den varar.

Livet som buffé - revisited

I ett av våra allra första inlägg beskrev Sara livet som en buffé och oss själva som "hungriga på livet". Jag skulle vilja spinna vidare på metaforen eftersom jag just nu är inne i en fas där jag provsmakar extra friskt bland olika bufférätter. Det jag syftar på är förstås sökandet efter strategier för att hantera ett liv som (åtminstone för en utomstående betraktare) skulle kunna upplevas som stressfyllt och ganska kaotiskt, där jag navigerar mellan ett stundtals kravfyllt lektorsjobb, läromedelsskrivande, tre barn, ett jättehus och ett stort socialt nätverk.

Kanske är anledningen till det intensiva sökandet just nu en kombination av höstens 40-årskris och den här vårens stresshanteringsgrupper, där jag försöker erbjuda deltagarna ett "buffébord" med många olika strategier att smaka på, med förhoppningen att alla ska kunna hitta åtminstone någonting som retar gommen. Här är några exempel på de rätter jag provsmakar för tillfället...

... träning i medveten närvaro eller mindfulness, alltså att leva mer i nuet och ägna mindre tid åt ältande av misstag och oförätter i det förflutna eller oro inför framtiden, och att lära sig att uppskatta små anledningar till vardagsglädje i livet

... andningsövningar - läser just nu boken Lär dig andas av Inga-Lill Valfridsson och inser hur viktig andningen är för vårt välbefinnande

... identifiering av energigivare - t.ex. familj och goda vänner, läsande, min nystartade bokcirkel, träning, frisk luft och varma bad till skön musik (just nu går Timo Räisänens skönt avskalade coverplatta And then there was Timo varm i badrummets CD-spelare)

... träning i att bli mer "smartlat" och mindre "dumduktig" (med inspiration från artikeln Jobba mindre, få mer gjort i tidningen PS, 2/09) - att bli mer effektiv på jobbet bl.a med "good enough"-tänk som en av de centrala ingredienserna

Medan förespråkarna för respektive strategi ofta ser just sin metod som allena saliggörande ser jag fördelen med buffébordet - att kunna plocka ihop sin egen tallrik, gräva djupare i vissa karotter och bara skrapa på ytan i andra - lite som Sara varit inne på tidigare (Plura själv). Och som sagt, det handlar om ett livslångt lärande, där jag ibland tar två steg framåt och ibland ett bakåt, beroende på hur mycket det blåser runt omkring.

Hjälp att få

Apropå livslångt lärande: Hittills har jag sökt professionellt stöd för att komma vidare i livet vid fyra tillfällen, tre på egen hand och ett tillsammans med Mannen. I fyra kortare eller längre perioder har jag fått hjälp att utforska mina inre irrvägar och varggropar.

Att söka hjälp första gången var att kliva över en hög tröskel, men det var inte mycket lättare andra gången. I mellanperioden där hade jag nämligen intalat mig att jag var färdig. Och då är man, som Maria är inne på, illa ute.

Tredje och fjärde omgången var det mycket lättare. Emellanåt växer det sly i min själ, tänkte jag då. Ibland reder jag inte ut att siktröja på egen hand och då har skogsbrukarna omkring mig lärt mig att det är dags att anlita entreprenörer.

Vid den senaste (jag säger inte sista) omgången samtalsterapi hade jag för första gången synpunkter på vad som levererats. Jag tyckte att min samtalskontakt uttryckligen hade uppmuntrat mig att agera på ett sätt i en livsfråga, ett sätt som jag efter en del våndor insåg att jag inte ville eller kunde göra till mitt. Jag tog upp det efter att vår samtalsserie var avslutad. Hon förklarade hur hon hade tänkt, vad hon tyckt sig göra. Jag var mycket nöjd med samtalens innehåll och resultat i övrigt, jag kunde följa hennes resonemang också på den punkt vi diskuterade, men jag släppte inte min tolkning för det, lät den inte ogiltigförklaras av ett ”Jaha, var det så du menade, ja då så.”

Den händelsen kunde ha varit ett nerköp, men det blev den största boosten. Om jag – på ett ödmjukt, respektfullt men enträget sätt – kan hävda min åsikt och upplevelse mot den största emotionella auktoritetsrollen efter mina föräldrar; vem kan stoppa mig nu! Jag har uppnått … beställarkompetens! Och efter det börjat tro mer på min egen förmåga att hantera både röjsåg, lie och ömsint omplanterande.

Livslångt lärande

Bland mina humaniorakollegor på universitetet raljeras det ibland över diverse begrepp och uttryck som våra dito på pedagoginstitutionen gärna svänger sig med, ibland kanske lite alltför lättvindigt. Ett av dessa uttryck är det livslånga lärandet. Ett område där jag dock tycker att begreppet har en viktig plats är inom personlig utveckling. Jag blir lätt skeptisk då jag ser eller läser om intervjuer med människor som har gått igenom en eller annan livskris, kommit tillbaka och säger sig ha hittat de perfekta verktygen för att leva ett fullkomligt liv. Jag tror helt enkelt inte på dem!

Själv har jag - sedan jag var på väg in i väggen och blev sjukskriven under två månader för åtta år sedan - jobbat mycket med just detta: att hitta mina strategier för att hantera en gränslös tillvaro. Och på ett sätt har jag lyckats: trots minst lika stora yrkesmässiga och privata påfrestningar som före sjukskrivningen har jag stått på benen med näsan någorlunda ovanför vattenytan. Men det har inte varit lätt och jag känner mig långt ifrån fullärd. Och det är just det som jag tycker är så viktigt att komma ihåg. Man kan hitta strategier och verktyg, men man kommer alltid att råka ut för situationer och faser i livet då de inte fungerar och man riskerar att glida ner i diket igen.

Detta är också något jag betonar för deltagarna i de stresshanteringsgrupper jag just nu leder vid sidan av mitt vanliga jobb. Jag blev lite rädd när jag hörde någon prata om gruppen som en "kurs". Jag tror inte på att man kan gå en kurs, hitta sina strategier och sedan fungera resten av livet. Gruppen är bara en början - ett sätt att kanske väcka en och annan tanke och få några nya perspektiv - men att lära oss att hantera livet med alla dess berg och dalar är något som vi måste arbeta med så länge vi lever.