fredag 13 februari 2009

Hjälp att få

Apropå livslångt lärande: Hittills har jag sökt professionellt stöd för att komma vidare i livet vid fyra tillfällen, tre på egen hand och ett tillsammans med Mannen. I fyra kortare eller längre perioder har jag fått hjälp att utforska mina inre irrvägar och varggropar.

Att söka hjälp första gången var att kliva över en hög tröskel, men det var inte mycket lättare andra gången. I mellanperioden där hade jag nämligen intalat mig att jag var färdig. Och då är man, som Maria är inne på, illa ute.

Tredje och fjärde omgången var det mycket lättare. Emellanåt växer det sly i min själ, tänkte jag då. Ibland reder jag inte ut att siktröja på egen hand och då har skogsbrukarna omkring mig lärt mig att det är dags att anlita entreprenörer.

Vid den senaste (jag säger inte sista) omgången samtalsterapi hade jag för första gången synpunkter på vad som levererats. Jag tyckte att min samtalskontakt uttryckligen hade uppmuntrat mig att agera på ett sätt i en livsfråga, ett sätt som jag efter en del våndor insåg att jag inte ville eller kunde göra till mitt. Jag tog upp det efter att vår samtalsserie var avslutad. Hon förklarade hur hon hade tänkt, vad hon tyckt sig göra. Jag var mycket nöjd med samtalens innehåll och resultat i övrigt, jag kunde följa hennes resonemang också på den punkt vi diskuterade, men jag släppte inte min tolkning för det, lät den inte ogiltigförklaras av ett ”Jaha, var det så du menade, ja då så.”

Den händelsen kunde ha varit ett nerköp, men det blev den största boosten. Om jag – på ett ödmjukt, respektfullt men enträget sätt – kan hävda min åsikt och upplevelse mot den största emotionella auktoritetsrollen efter mina föräldrar; vem kan stoppa mig nu! Jag har uppnått … beställarkompetens! Och efter det börjat tro mer på min egen förmåga att hantera både röjsåg, lie och ömsint omplanterande.

Inga kommentarer: